På Rosenbad i Stockholm och i EU-borgen i Bryssel hörs glädjerop nästan dagligen: EU skall utvidgas! Med tio nya medlemsstater skall drömmen om en paneuropeisk union äntligen bli verklighet. Samtidigt tas det fram en ny EU-grundlag som ger de små nationerna betydlig mindre makt i unionen och befäster de stora ländernas grepp, dvs. storkapitalets övertag. Men denna typ av motsägelser är inget att bry sig om för dem som inte är rädda för utvecklingen.
Utvidgningen av EU är i princip en återkolonisering av Östeuropa under en täckmantel av frihandel. Efter mer än tio år av kapitalism visar de tidigare socialistiska staterna alla tecken på att de är mogna för ytterligare exploatering – hög arbetslöshet, låga löner för arbetarna, ett stort antal småbönder, brist på investeringskapital, en liten kompradorklass som ivrigt kollaborerar med de utländska kapitalisterna. Utbyggnaden österut av EU:s militära makt skall också ge större möjligheter att behärska befarade uppror i Östeuropa och det forna Sovjetunionen.
En av de viktigaste delarna i storkapitalets strategi för Östeuropa är att flytta arbetstillfällen från Västeuropa till de nya medlemsländerna för att åstadkomma vad som i Bryssel och Stockholm kallas ”en flexibel arbetsmarknad”. Detta betyder att lönerna inom hela det nya EU skall pressas ner till en minimal nivå.
En annan viktig komponent i strategin är att sälja så mycket som möjligt av EU:s enorma jordbruksöverskott till dumpade priser i de nya EU-länderna. De östeuropeiska småbönder som därmed ruineras skall erbjudas arbete för slavlöner i nya fabriker, ägda av västeuropeiska kapitalister. Årets kostnad för jordbruksöverskottet är 44 miljarder euro (nästan 400 miljarder kronor), inklusive subventioner till bönderna och förvaltningskostnader.
Det finns en klar parallell mellan utvidgningen av EU och skapandet av NAFTA, det nordamerikanska frihandelsavtalet mellan USA, Kanada och Mexiko. NAFTA:s effekter för Mexiko och USA är lärorika.
Bakgrunden till dagens situation i Mexiko
Sedan 1990 har Mexiko genomgått en serie reformer som beskrivs så
här av finansminister José Angel Gurria: ”Avreglering av handeln,
privatisering av viktiga ekonomiska sektorer, skattereformer, ändringar
i arbetsmarknadens struktur, avreglering av kapitalmarknaden och reform av pensionssystemet
– det har förändrat en stängd hårdreglerad ekonomi
med mycket statlig inblandning till en öppen, marknadsdriven ekonomi.”
Konstigt nog har jag en känsla av att ha hört precis detsamma här i Sverige från en representant för SAP.
Reformerna i Mexiko markerade slutet på 50 år av försök med en statligt styrd industrialisering, ofta finansierad med lån från utlandet. Men det var en typisk socialdemokratisk politik. Staten var i allians med mexikanska kapitalister och industrialiseringen skedde bara inom ramen för vad USA:s regering tillät.
Trots ett ökat antal statligt ägda företag utvecklade den mexikanska staten aldrig en stabil inkomstbas för att finansiera den offentliga sektorn. I stället lånades mer och mer pengar från utlandet.
Tidigt på 1980-talet kom en världsomspännande nedgång i det kapitalistiska systemet, och liksom andra länder i en underordnad ställning blev Mexiko väldigt hårt drabbat. Många stora och medelstora företag gick i konkurs eller meddelade att de inte kunde klara ränta och amorteringar på de lån som de hade tagit. Utländska investerare och den inhemska borgarklassen blev rädda för att peson skulle devalveras och började flytta pengar ut ur landet. Den mexikanska regeringen bad USA om hjälp.
USA ställde upp. Den mexikanska staten fick låna pengar, på sedvanliga villkor: statens utgifter måste minskas, statligt ägda bolag måste privatiseras, lönerna måste sänkas, tullarna måste sänkas för att underlätta import och investering från utlandet. Regeringen i Mexiko gjorde vad Washington ville.
År 1984 fanns 1.212 statligt ägda företag i Mexiko. År 1988 fanns det 448. Under 1980-talet sjönk reallönerna för mexikanska arbetare med 30 procent.
Men detta var bara början. NAFTA trädde i kraft 1994. Liksom Maastrichtavtalet befäster NAFTA principen om vidöppna gränser för rörelser av kapital, varor, tjänster och människor. Fast det finns vissa förbehåll för det sistnämnda, förstås. I Mexiko försvann därmed de sista hindren för kapitalets invasion av landet.
I USA fanns det ett starkt motstånd mot NAFTA bland fackföreningarna, som fruktade att arbetstillfällen skulle flyttas till Mexiko. Men regeringen lovade att detta aldrig skulle ske. Amerikanerna fick veta att frihandel skulle vara bra för alla.
Möjligheten att få en hög avkastning på investeringar i Mexiko bedömdes som så pass stor att landet attraherade en femtedel av hela kapitalinflödet för samtliga u-länder under 1990-1993, till ett värde av 91 miljarder dollar, ca 750 miljarder kronor i dagens pengar. Utländska företag exporterade varor till Mexiko i stora mängder.
Importen steg mycket snabbare än exporten. För att finansiera skillnaden måste både staten och de privata företagen låna ännu mer pengar från utlandet, främst från USA. Så kommer samma gamla händelseförlopp tillbaka. Utländska investerare upptäcker att den mexikanska ekonomin är skakig och börja dra pengar ut ur landet igen.
Kollapsen inträffade 1995. Bruttonationalprodukten (BNP) sjönk med 6,2 procent, lönerna föll med 25 procent. Och när lönerna faller blir köpkraften mindre och ännu fler företag hamnar i kris. Peson föll brant mot dollarn, vilket innebar att det blev dyrare att klara ränta och amorteringar på utländska lån. Fler och fler privata företag gick i konkurs.
Amerikanska företag började då köpa upp mexikanska företag, peson var ju billig nu. Utländska långivare tog över aktier i de företag som de har fordringar på, precis som i Chile och många andra länder. Lönerna föll ännu mer. Arbetslösheten steg.
Emellertid under perioden 1996-2001 stiger industriproduktionen i Mexiko. Enligt Handelshögskolan i Stockholm och LO-ekonomerna ger tillväxt ökad välfärd. Men tillväxten i Mexiko kommer knappast det mexikanska folket tillgodo. Det finns en förklaring. Den är inte populär bland de experter som ser frihandel som nyckeln till allas vår framtid.
Vem producerar vad och för vem?
Den mexikanska tillväxten i BNP har sin grund i sammansättningsfabriker
maquiladoras, utländskt ägda fabriker som kallas för exportplattformer,
och ett antal inhemska företag som tillverkar för export.
Arbetarna i en maquiladora är okvalificerade. Deras uppgift är att bara sätta ihop komponenter, som för det mesta tillverkas utomlands av mer kvalificerad arbetskraft. Även före NAFTA betalade de som ägde en maquiladora inga tullar på dessa komponenter, enligt en speciell lagstiftning. Samtliga de produkter som lämnar fabriken går till export, inga till den mexikanska marknaden.
År 2000 svarade maquiladoras för nästan hälften av all export från Mexiko.
Mauqiladorasystemet ligger i själva verket helt utanför den mexikanska ekonomin, med undantag för den arbetskraft som man köper. Lönerna i maquiladoras är mindre än hälften av vad arbetarna i andra sektorer får, och dessa i sin tur föll ordentligt under 1990-talet.
Mexiko har en relativ stor jordbrukssektor, som står för över 20 procent av sysselsättningen. Detta kan jämföras med 3 procent i Sverige, Tyskland och USA samt 2 procent i Storbritannien.
Jordbruket i USA är dominerat av ett begränsat antal stora bolag och är högt mekaniserat. De stora producenterna får betydande subventioner med offentliga pengar. När NAFTA öppnade den mexikanska marknaden började de sälja sitt överskott av jordbruksprodukter i Mexiko till priser som ofta understeg en mexikansk bondes produktionskostnad.
Massvis med mexikanska bönder har därför gått i konkurs, och tillsammans med arbetslösa jordbruksarbetare bildar de en klassisk reservarmé av arbetskraft som kan utnyttjas i maquiladoras.
Arbetsvillkoren i dessa fabriker är förskräckliga. Det genomsnittliga arbetslivet är bara tio år på grund av arbetsskador och hälsoproblem. Gravida kvinnor sparkas, naturligtvis.
De flesta maquiladoras finns i ett område som sträcker sig längs floden Rio Grande, vilket underlättar transporten till och från USA. Arbetarna bor nära fabrikerna, och den allmänna miljön är en katastrof. Enligt New York Times är mark, vatten och luft stark förorenade. Bara 35 procent av avloppsvattnet renas. Kemikalier rinner på de leriga gatorna, där barn springer barfota.
På tal om företagsetik är det av intresse att notera att Electrolux var ett av de första europeiska företag som insåg fördelarna med maquiladors, givetvis för export av vitvaror till marknaden i USA.
Bilindustrin bygger exportplattform
Allt som produceras i en maquiladora måste enligt mexikansk lag exporteras.
En exportplattform däremot är en produktionsenhet som tillverkar produkter
mest för export men som också kan sälja dem inom landet, ofta
till den inhemska överklassen. I likhet med en maquiladora importeras en
stor del av produktionsdelarna och komponenterna.
Tidigt på 1990-talet, med NAFTA vid horisonten, en redan kraftigt devalverad peso och löner som bara gick nedåt, blev Mexiko ett naturligt hem för exportplattformer.
General Motors, Ford, Volkswagen, Nissan och Daimler-Chrysler byggde fabriker på den mexikanska landsbygden, där lönerna var lägst och reservarmén av arbetskraft växte snabbt. En enda siffra säger allt. I USA betalar General Motors en bilarbetare 19 dollar (ungefär 150 kronor) i timmen. Timkostnaden för samma arbetskraft i Mexiko är 1,54 dollar (drygt 12 kronor).
De flesta bilar som tillverkas i Mexiko säljs alltså på externa marknader. Redan för tio år sedan exporterade Nissan bilar till Japan från sin nya fabrik i Mexiko.
Exportplattformarna i Mexiko har blivit en mycket bra investering för bilföretagens aktieägare. Mellan 1994 och 2000 steg produktiviteten i fabrikerna med 10,3 procent. Under samma period sjönk bilarbetarnas löner med 20 procent. Med en kontinuerligt växande reservarmé av jordbruksarbetare tack vare NAFTA kan aktieägarna invänta en fortsatt lika lönsam framtid.
Ökningen av produktion i maquiladoras och exportplattformarna kommer inte
den mexikanska inhemska ekonomin till godo. Vinsterna skickas ur landet.
FN:s kommission för Latinamerika och den karibiska regionen framhåller:
”Den mexikanska bilindustrin fokuserar på den nordamerikanska marknaden,
domineras av utländska bolag och har få förbindelser med den
mexikanska ekonomin”.
De nya mexikansktägda exportföretag som har kommit efter NAFTA är också byggda på lönernas kollaps och en billig peso. Låga löner begränsar den inhemska köpkraften, så för en mexikansk kapitalist är exportmarknaden mest lockande. Den låga växelkursen för peson gör mexikanska exportprodukter billiga i USA. Mexiko är alltså ett dramatiskt exempel på hur tillväxt inte behöver betyda välstånd för folket.
Till och med Världsbanken erkänner att den nya mexikanska ekonomin är splittrad, med å ena sidan en dynamisk exportsektor och å andra sidan små företag och s k egna företagare som kämpar för att överleva, och som regel inte lyckas.
När det mexikanska banksystemet kraschade 1994 blev 70 procent av bankerna uppköpta för en billig peng av utländska kapitalister. Dessa banker är inte intresserade av att låna ut pengar till små företag som inte är särskilt vinstgivande. Det är de stora exportinriktade verksamheterna som bankerna vill ha som kunder.
Vad händer med arbetstillfällen i USA?
Fackföreningarna i USA kämpade hårt i början på 1990-talet
för att blockera NAFTA och WTO (Världshandelsorganisationen). De framhöll
att frihandelsavtalen skulle medföra att arbetstillfällen försvann
från den amerikanska tillverkningsindustrin.
I likhet med de svenska EMU-anhängarna menade USA:s regering och andra representanter för kapitalet att sådana påståenden bara bottnade i en barnslig rädsla för den nya ekonomiska ordningen. Global frihandel ökar alla länders export och skapar jobb överallt, sa de.
Men för arbetarklassen i USA har NAFTA och WTO blivit synnerligen skadliga.
Enligt US Census Bureau, som har ungefär samma ansvar som Sveriges Statistiska Centralbyrå, steg exporten från USA med 61 procent mellan 1994, då NAFTA och WTO kom igång, och 2000. Det gav 2,8 miljoner nya arbetsplatser. Men under samma period, 1994-2000, steg importen till USA med 81 procent. Det ledde till att 5,8 miljoner jobb försvann.
Nettoeffekten av frihandel under NAFTA och WTO var alltså en förlust
på tre miljoner jobb i USA, de allra flesta inom tillverkningsindustrin.
Och sedan George Dubya Bush la beslag på presidentämbetet år
2000 har ytterligare tre miljoner arbetsplatser försvunnit.
En representant för det amerikanska bilarbetarförbundet sa för
inte så länge sedan: ”Under NAFTA har vår huvudexport
blivit jobb.”
Dessutom använder de amerikanska företagen hotet om att flytta jobb till Mexiko som ett vapen för att bryta ned fackföreningar och pressa lönerna.
Blir det annorlunda i den nya EU?
Det finns alltså slående likheter mellan EU-ordningen i Europa och
effekterna av frihandelsavtalen i Nord- och Centralamerika.
Naturligtvis finns alltid möjligheten att kapitalisterna i Västeuropa höjer lönerna i sina fabriker och stödjer import av jordbruksprodukter från de nya EU-medlemmarna. Men detta är inte sannolikt.
Erfarenheten av frihandel och kraven på högre avkastning på kapital visar att dumpning av EU:s jordbruksöverskott i Östeuropa kommer att ruinera bönderna och skapa en ännu större reservarmé av arbetslösa i en region där arbetslöshet redan är hög. I Polen, där 19 procent av arbetskraften finns i jordbruket, är arbetslösheten idag 20 procent enligt den polska regeringen.
Samtidigt kommer arbetsplatserna att försvinna i Västeuropa alltmedan
produktionsenheterna byggs i öst för att dra nytta av arbetskraftens
lägre kostnad där. Och i likhet med sina motparter i Nordamerika,
kommer kapitalisterna i det nuvarande EU att använda hotet om att flytta
jobb som ett vapen för att bryta ned fackföreningar och pressa lönerna.
Utvecklingen kan väntas förstärka den redan växande spänningen
mellan folket och överklassen i EU:s länder. Och klasskampen inom
hela ”Nya Europa” kommer att öka dramatiskt.
P C