Det finns olika delar av psykiatrin: Rättsspyk, landstingspsykiatri och
kommunal psykiatri. Olika huvudmän har ansvar för olika delar.
Jag arbetar i Årsta-Enskede inom den kommunala delen av psykiatrin. Vi
tar hand om dem som är utskrivna från de mentalsjukhus som stängdes
enligt psykiatrireformen. Ett mycket stimulerande och krävande arbete.
När den delen blev kommunstyrd 1995-1996 hade vi bra och tillräckliga
resurser för att fullfölja vårt uppdrag på ett tillfredsställande
sätt. Mentalskötarrollen förändrades – vi arbetar
nu hemma hos dem som tidigare varit mereller mindre inlåsta på Långbro-Beckomberga
och liknande mentalsjukhus.
Grunden i psykiatrireformen är (var?) att människor ej i onödan
skulle vara inskriva och inspärrade på mentalsjukhus. När politikerna
enligt EU:s direktiv beslutar att ge mindre och mindre budget till landstings-
och kommunalpsykiatrin så påverkar detta kvaliten på den service
vi är ålagda att utföra.
Nedskärningar pågår för fullt i Årsta-Enskede stadsdel
inom den kommunstyrda psykiatrin. De kalas ”besparingar”! Sju av
31 tjänster har de ansvariga politikerna minskat personalstyrkan med under
oktober 2003. ”omorganisation och effektivisering” är vad som
hörs från arbetsgivarsidan …
Personalstyrkan minskades med 22-23 procent.
22-23 procent är öknigen av arbetsbördan för dem som är
kvar.
Den kommunal psykiatrins viktigaste mål är att våra ”klienter”
ska må så bra som möjligt. Att de inte ska bli psykotiska,
aggressiva eller uppträda störande. Annars är risken mycket stor
att de inte klarar att bo hemma i sina lägenheter, gruppboenden eller kollektivboenden.
Risken är nu uppenbar att vi – kommunen – inte längre
kan ge det stöd dessa människor behöver och är berättigade
till p g a den enorma nedbantningen av personalstyrkan.
Risken är nu stor att vi får upleva fler nyheter i media som liknar
de hemskheter som skett – vansinnesbilfärden i gamla stan, mord med
spett i T-banan, Samurajmannen o s v – genom psykotiska människor.
Debatten som pågår, bl a i riksdagen, är lite skev. Det pratas
om fler slutenvårdsplatser, vilket kanske också behövs. Men
meningen med psykiatrireformen då? Den är – eller var –
ju faktiskt god: att människor ska ha eller få ett meningsfullt och
människovärdigt liv, att människor ska slippa att vara inlåsta
på institutioner.
Nu är det dags för våra folkvalda politiker att ändra sitt
tänkande på många plan. De bör snarast inse att budgeten
är för låg i förhållande till vad vi ska klara av
inom denna sektor. I arbetsgivarnas svar på vårt, de anställdas,
protestbrev angående dessa nedskärningar erkänner ni att uppdraget
inte klarats av, med ett genomgående tillägg: ”ej klarats av
inom tilldelad budgetram”. Det är en av punkterna där arbetsgivarna
bör ändra sig: Rätta budgeten efter det behov medborgarna har
och inte tvärtom.
Satsa mycket på den kommunala psykiatrin och låt oss ge de sjuka
det stöd de behöver och är berättigare att få! Hur
långt tror arbetsgivaren att denna duktiga personal går att driva?
De sjuka behöver ett visst antal timmar per vecka av boendestöd. Det
går inte att vara på fler ställen samtidigt. Vi från
personalen måste vara på plats rent fysiskt. ”Effektiviserings-
och rationaliseringstaket” är nått för länge sedan!
Arbetsplatsombud Stig-Arne Mattsson