Sveriges regerande ser gärna att vårt land betraktas som välfärdslandet
nr:1, det så kallade ”folkhemmet”. Många andra benämningar
finns på landet där solidaritet och omtanke präglar det vardagliga
livet.
Men det innehåll som omfattar de vackra benämningarna visar sig i
verkligheten vara skörare än äggskal. Vid minsta beröring
och skrapning på ytan så spricker hela ägget.
Hur kan ett land som inte kan klara av att ta hand om de svårt sjuka och
svaga medborgarna få epitet välfärdsland eller folkhem?
Den senaste debatten efter morden i Sverige, utförda av psykiskt sjuka
människor, avslöjar mer om det sjuka samhället än om de
sjuka människornas levnadsförhållanden, som på olika sätt
gör sig påminda med stängda mentalsjukhus, underbemanning inom
den psykiatriska vården, uteliggare, drog- och alkoholmissbrukare, prostituerade
m.m. som inte får den hjälp de har rätt till.
Listan skulle kunna göras hur lång som hälst. I den desperation
dessa människospillror befinner sig i, försöker de på olika
sätt hävda sin mänskliga rättighet till mat för dagen
och tak över huvudet för natten, vilket samhället förvägrar
dem.
Även inom den övriga sjukvårdssektorn får långtidssjuka,
handikappade och gamlingar känna av innehållet av den svenska välfärden,
med nedskärningar och försämringar inom alla områden.
Socialminister Lars Enqvist som huvudansvarig skyller landstingen och kommuner
för de faktiska förhållandena. Vilken vulgär cynism finns
inte i socialministerns förklaring. Orsaken tiger han om som muren, medan
verkan och resultat vill han fly undan.
Grundorsaken till dagens situation finns att söka drygt 10-15 år
tillbaka i tiden, där den moderate ledaren Bildts regering lade grunden
till dagens svenska ”välfärd”, genom stora utlandsskulder,
höga budgetunderskott i statsfinanserna e.t.c. Efter 1995 års val
återkom socialdemokraterna med Göran Persson. Han inledde med de
bevingade orden ”den som är satt i skuld är inte fri”.
Göran Persson påbörjade saneringen av statsfinanserna genom
att vältra de statliga skyldigheterna, som i första hand är vård,
omsorg och skola på landstingen och kommunerna, med löften om statsbidrag
som tillstor del förblev ouppfyllda.
Därmed fick kommunerna och landstingen ta över merparten av satsskulden
medan såväl Lars Enqvist som Göran Persson tvår sina händer
i dag och anlägger en oskyldig min, medan de flesta kommuner och landsting
befinner sig på ruinens brant, med ytterligare nedskärningar och
försämringar för i första hand de svagaste grupperna för
at klara av sina kringskurna budgetar.
Att det finns välfärd i Sverige råder ingen tvekan om, frågan
man måste ställa är vem eller vilka grupper som omfattas av
den och vilka är det som får betala.
Samhället präglas i dag av nyliberalismens tankar och värderingar.
Maktelitens kampanj inför senaste EMU-folkomröstning gav klart besked
om vilka politiska strömningar som enligt deras önskan ska genomsyra
samhället. Det var otänkbart för så där 20-30 år
sedan att moderaterna och socialdemokraterna gick hand i hand i ”välfärdspolitiken”
med liknande idéer om arbetsrätt och sysselsättningspolitik
och den ekonomiska politiken som man öppet redovisade i Ja – alternativet
i EMU-valet. Även fackföreningsrörelsen uttryckte en samsyn med
det privata näringslivet om ”välfärdens” inriktning
och status. Denna gemensamma nyliberala syn ifrån etablissemanget led
ett svidande nederlag i EMU-valet, som egentligen skulle innebära en kursändring
utifrån valresultatet, men icke sa Nicke.
Utan respekt för folkviljan utsåg Göran Persson Laila Freidvald
till ny utrikesminister, en stark EMU- och EU-anhängare, känd för
en liberal politisk åskådning om den enskilda individens handlingsfrihet
inom alla områden. Där framträdde hon med många andra
närstående till Göran Persson i sina nyliberala värderingar.
Laila Freidvalds och Björn Rosengrens har utmärkt sig genom lukrativa
lägenhetsaffärer, tillsammans med etablerade företrädare
för fackföreningarna. Jan O Karlsson är inte okänd förespråkare
för dubblerade löner. Mona Salin visade svårigheter att skilja
på ditt och datt osv.
Det som kännetecknar dessa personer i synnerhet är den förvrängda
självbilden över sin okränkbara rättighet att sko sig på
samhällets bekostnad.
Det är den nya politikerkulturen vi skönjer.
Samma tendens men mer softikerad är den förvrängda självbilden
inom det privata näringslivet där pamparna förutom förmånliga
löner – pensionsavgångsvederlag och bonusar, även omfattas
av lukrativa bostadsaffärer. Ett enda exempel på förekommande
tusentals andra är Lars-Erik Pettersson, försäkringsbolaget Skandias
förre VD med sin 250 kvm stora fashionabla lägenhet i Stockholm, som
rustats upp med fyra miljoner kronor, pengar som pensionsspararna i Skandia
livs fick stå för. Dessutom premierades samme Pettersson med 80 miljoner
i bonus ifrån samma Skandia. Detta kallas för företagskultur.
Man behöver inte vara speciellt skolad för att upptäcka den gemensamma
nämnaren och föreningar av företags och politikerkulturen i liberalismens
anda.
Så svenska folkhemmet och välfärd är i dag en parantes,
har tagit många steg åt höger och blivit en retorisk klyscha
i makthavarnas språkbruk.
Dagens välfärd omfattar inte folkflertalet på annat sätt
än att folkflertalet får betala den med social nedrustning i första
hand, sämre löner och högre arbetslöshet.
Bror Wennström