"Vår dröm, eller snarare vårt mål, är att leva i ett riktigt socialistiskt samhälle, med allt vad det innebär… Men för att nå det målet krävs en lång och beslutsam kamp. Vi måste därför få folket att förstå att det inte längre räcker med att bara hålla med om vår ideologi, de måste kämpa för den också!". Så svarar Mary, en medlem av det grekiska kommunistpartiets (KKE) ungdomsorganisation KNE, när jag frågar om vad hon och de tusentals medlemmarna i KNE vill uppnå med sin, inte alltid smärtfria, kamp.
KNE, som i år firar 35 år, består av ungdomar från 14 upp till 30 år, som arbetar hårt och medvetet för organisationens tillväxt och förstärkning. Jag går genom korridorerna i KNE:s kontorshus i centrala Aten och konstaterar att alla rum fylls ständigt av liv. Överallt ser man unga som arbetar febrilt. De diskuterar, skämtar, planerar inför kommande möten eller förbereder nästa utgåva av "Odigitis". "Vägvisaren" heter organisationens tidning som ges ut en gång i månaden som bilaga till partiets vardagliga organ "Rizospastis". När jag senare uttrycker min beundran inför denna aktivitet, påpekar Mary snabbt att "det inte alltid har gått så bra för KNE. Det är först nu på senare år som organisationen har vuxit sig starkare. Kanske för att vi har blivit bättre organiserade, men säkerligen också för att dagens ungdomar lever i en samhällelig kontext som bara förändras till det sämre".
I 18 år reste jag till Grekland varje lov, men först nu när jag flyttat till Aten för att studera upplever jag den reella vardagen och dess svårigheter. På bara två år har folkets ekonomiska situation förändrats dramatiskt. Sedan euron bytte ut drachman har de grekiska hushållen fått det allt svårare. Priser avrundades uppåt och lönerna förblev de samma, alltså försämrades. " Allt har sin gång. Det stora kapitalet försöker här - såsom överallt- genom kollaboratoriska regeringar att få igenom sin vilja som alltmer gynnar de stora och gör livet outhärdligt för oss "vanliga" människor. Euron signalerar bara början!" säger Mary. Hon är även snabb med att gratulera svenska folket till septembers stora seger, när ett folkligt klart och tydlig NEJ reste sig mot kapitalistiska EUs planer.
På våren 2004 är det grekiska folkets tur att stå inför
valurnorna. Två partier slåss om makten. De samma som slagits om
makten i 30 år nu. Det "socialistiska" PASOK som regerat i knappt
två decennier och ”högern” Ny Demokrati. Båda bildades
för 30 år sedan strax efter juntans fall. Idag är det svårt
att skilja det ena från det andra eftersom båda har identiska nyliberalistiska
lösningar till den plågsamma arbetslösheten, fattigdomen och
det sociala missnöjet. Men kan de egentligen erbjuda något annat?
”Folket klagar på den bedrivna politiken. Detta är inget nytt.
Men sen när de röstar så röstar de antingen på PASOK
- för att de inte vill ha högern, eller på "Ny Demokrati"
-för att straffa PASOK. Vi försöker få människorna
att förstå att vi måste bryta det här mönstret. Först
när KKE ökar sitt röstetal har missnöjets konkretiserats
i ett tydligt besked till makthavarna. Det händer absolut ingenting när
man vill straffa ”de sittande” men till slut ändå i praktiken
röstar på dem.”
KKE, som bildades 1918, har ett långt och hjältemodigt förflutet
bakom sig. Trots alla svårigheter bevarar partiet en stadig tredjeplats
genom åren, och den outtröttliga vardagliga kampen och risktagandet
ökar ständigt dess popularitet. Så tolkas de signaler som strömmar
in…som deltagandet i motståndet…som ett stadigt steg framåt.
Sista frågan jag ställde löd: Hur ser du på socialismens framtid? Svaret kom glasklart. " Vi kommer att segra någon dag…säkerligen…om vi vill överleva… Vår uppgift är att ställa väckarklockorna på väckning...det finns väldigt många klockor att ställa...", säger Mary och småskrattar….
Antonella Måhlén