Ekonomiska skandaler av enorma mått präglar vårt samhälle.
Bonusar och fallskärmar uppdagas i en storleksordning där vanligt
folk har svårt att hantera nollorna. Det privata näringslivet lever
upp till kapitalismens innersta väsen – att ägandet ska generera
vinst till varje pris – för ägarna förstås, inte
för dem som skapar rikedomarna. Det är kapitalismens drivkraft och
motor. Det sanna ansikte av ett samhälle som struntar i alla människor
som genom sitt arbete eller sina pensionspremier skapat stora förmögenheter,
vilka nu hamnat i enskilda direktörers och styrelseledamöters fickor.
Den senaste tiden har uppmärksamheten riktats mot försäkringsbolagens
miljardsvindel med försäkringstagarnas pengar. Stora industriföretag
har hamnat i liknande blåsväder – vem skulle glömt ”helgonet”
Percy Barneviks fall när hans fallskärm på hundratals miljoner
hamnade i offentlighetens ljus?
Kapitalismens vapendragare hävdar i regel att det skulle vara de privata
företagens, d v s ägarnas rätt att bestämma hur pengarna
används. Det är daglig praxis i detta samhälle. De anställdas
rätt negligeras, både i lag och lön. Men ibland, när systemets
inre drivkraft, profitintresset, går över de normala gränserna
och drar åt sig offentlig uppmärksamhet, eller för den delen,
listiga konkurrenter läcker fakta, när det blir allt för sjukt
att försvara vissa affärer, då reser sig näringslivets
giganter och förklara saken med enskilda direktörers girighet och
svaghet. Några av dem som värst hamnat i rampljuset offras, inte
så att de blir utfattiga eller blir juridiskt dömda för stöld
och lagbrott, men ”moraliskt” blir de dömda, utåt, för
att lugna allmänheten och rädda ansiktet. Sedan går affärerna
vidare som vanligt, tills nästa skandal kommer fram i ljuset. Och det sker
allt oftare. Avslöjandena duggar tät.
Systemkritik undertrycks
Men hur ofta än kapitalismens rofferi och ohejdade profitjakt hamnar i
rampljuset så finns det en tydlig markering från etablissemanget,
näringsliv, de stora medierna (med några få undantag), de etablerade
partierna och regeringen – nämligen att systemkritikska värderingar
ska förhindras under alla omständigheter. Ingen av dem vill se ett
sammanhang från skandal till skandal. Det som oskiljaktigt är inneslutet
i det kapitalistiska systemet, i den fria marknadsekonomin, i kapitalets frihet
– det framställs som ett problem av etik och moral av enskilda.
I börsrapporterna framhävs dagligen stora och växande vinster
för bolag och företag. Hur har dessa vinster uppnåtts? Och vart
tar de vägen? De frågorna finns inte på den vanliga mediala
dagordningen. Visserligen omhuldas stigande vinster ständigt som nödvändig
förutsättning för landets väl och ve, men trots ökande
vinster minskar välfärden – slutsats: det är inte befolkningen,
producenterna, som tar hand om vinsterna. Alltså försvinner de någon
annanstans. Vart vill man inte tala om. Men när det blir alltför tydligt
i vems fickor dessa vinster hamnat – då sägs det att enskilda
direktörer har visat dålig karaktär.
Statsministern förklarade i en utfrågning i riksdagen den 6 december
att kapitalismen bygger på ömsesidigt förtroende. Denna naiva
tro på profitsystemet är häpnadsväckande. Inte för
att Persson skulle gjort sig känd som någon socialistisk agitator,
men han är trots allt ordförande i ett parti som vid högtidliga
tillfällen anknyter till den socialistiska arbetarrörelsen. Hans parti
bildades av arbetare som ville ta upp kampen mot förtryck och utsugning
av just kapitalismen.
För många av SAP:s pionjärer var definitionen av kapitalismen
i Karl Marx ”Kapitalet” vägledande grundkunskap:
”Kapitalet har avsky för frånvaron av profit eller liten profit
liksom naturen för tomrum. Med tillräckligt profit blir kapitalet
djärvt. 10 procent säkra, och man kan använda det överallt.
20 procent, och det blir livaktigt. 50 procent, positivt våghalsigt. För
100 procent trampar det alla mänskliga lagar under fötterna. 300 procent,
och det existerar ingen förbrytelse, som det ej riskerar, ej ens galgen.”
(Kapitalet, Första delen, Tidens förlag 1930, fotnot sida 718)
Högsta profit ger högsta betyg
Vem skulle vilja ifrågasätta sanningshalten i denna definition i
dag då kraven på vinst och mer vinst och ännu större vinst
eller ”tillväxt” är adelsmärket för den globala
kapitalismen? Det Karl Marx i samverkan med andra samhällskritiska analytiker
och filosofer för 150 år sedan konstaterade vid kapitalismens vagga,
det har i vår tids imperialism slagit ut till full blomning.
Inte ett brott – krig, miljöförstöring, förtrampande
av mänskliga rättigheter, diktatur och förtryck – som kapitalet
skulle väja för när det ökar profiten. Korruption och allt
fler miljoner som försvinner i storägarnas och bolagsdirektörernas
fickor betraktas i det sammanhanget som småpotatis.
Nu säger säkert många att det är ju inte mycket bättre
i de företag eller branscher som helt eller delvis ägs av stat eller
kommuner. Eller andra kollektiva ägare med förväntad moralisk
inriktning, Stadsmissionens präster och ledarskap till exempel, eller facket
för den delen.
Fantasilöner och fallskärmar har utdelats i storleksordningar som
får vanligtfolk att tro att de hört fel eller att månadslöner
avser hela årslöner. Lukrativa lägenhetsaffärer på
korrupta, lagvidriga grunder har avslöjats. Under de gångna månaderna
har även statliga företag gjort tidningsrubriker med mutaffärer,
typ Vin- och Sprits förhållande till Systembolaget. En ny skandal
angående militärens upphandling är i skrivande stund under uppsegling.
Offentlig sektor dras med i träsket
Det privata näringslivet har satt måttstockar för miljonlöner
och fallskärmar. Och ju mer det gemensamma ägandet avvecklas och offentlig
verksamhet ”avregleras”, d v s befrias från regler och maktinskränkande
lagar, desto större blir också klyftan mellan folkets moraliska förväntningar
och maktelitens beteenden. Marknaden med sina profitlagar sätter normerna,
och ju mer marknadsliberalismen breder ut sig, desto mer tar dessa normer även
över i offentliga sammanhang.
Exempel på detta återfinns inte bara i korruption, mutor och gigantiska
löner och fallskärmar, utan i omfördelningen av skatterna till
de rikas fördel och de fattigas nackdel. T. ex. det senaste förslaget
att slopa förmögenhetsskatten och minska fastighetsskatten och att
betala detta med minskade pensioner för alla genom ökad s k avkastningsskatt.
En genomsnittlig LO-medlem förlorar drygt 200 kr per månad i pension.
Eller statliga Vattenfall som höjer elpriserna i Sverige våldsamt
med motiveringen med att vi måste anpassa priserna i Sverige till de i
Portugal eller Spanien. Att det finns avsevärda skillnader på behovet
av ljus och värme mellan Syd- och Nordeuropa är tydligen totalt ointressant
för dem som bestämmer över detta företag, som en gång
i tiden skapades av folket för att förse alla till rimliga kostnader
med energi.
Avregleringen fördjupar klassklyftorna
Avregleringen av sektorer och verksamheter som vi av lång tradition har
betraktat som allmänt offentligt behov och därför fredade från
profitjakt, som t ex sjukvård, utbildning, äldreomsorg, energi och
kommunikationer, har lett till oacceptabla försämringar. Klassklyftorna
i landet växer snabbt på denna grogrund med ökad utslagning,
ohälsa och kriminalitet som följd.
På områden där statligt eller annat offentligt ägande
fortfarande lever kvar kan man i konkurrens med privat ägande tvingas att
anpassa sina verksamhetsformer till de normer och den (o)moral som gäller
för kapitalismen, som mutor, fallskärmar och orimliga förmåner.
Turerna kring statliga Vin och Sprit är exempel på detta.
Det stora multinationella ägandet ökar starkt, utländsk kapital
köper upp allt fler företag helt eller delvis. Även svensk kapital
drar ut i världen och jagar profit i länder med mindre arbetarskydd
och lägre löner än i Sverige.
Profitkvoten är enda måttet
Detta ägande bestämmer den etik och moral som råder i de stora
företagen, privata som samhällsägda. Profitkvoten blir det enda
måttet som räknas.
Vi får ständiga bevis på att det alltid är den samhällsägda
sektorn som förlorar i detta förhållande.
Det innebär inte bara högre taxor och sämre service utan också
argument till dem som till varje pris vill privatisera och bekämpa kollektivt
ägande.
Men inga avregleringar eller privatiseringar är oåterkalleliga. Visserligen
blir kampen mot dem svårare när frihet för den kapitalistiska
profitjakten upphöjs till allra högsta lag i EU:s författning.
Men genom kamp har arbetarrörelsen en gång tidigare lyckats att överföra
viktig samhällsservice i gemensamt ägande, och genom kamp går
det att göra det på nytt. Med hjälp av den erfarenhet som vi
nu dyrt betalar kan och måste vi kräva tillbaka samhällets service,
och säkra den ekonomiskt och politiskt genom att även underställa
den verkligen värdeskapande produktionen samhällets kontroll.
Denna vision kallas för socialism. Produktionsförhållandena
och den globaliserade världen är mogna för det nya samhället,
ja, världens utveckling kräver en övergång till socialism,
men tyvärr har vi ännu inte lyckats att övertyga flertalet människor
om detta.
Många ser det kapitalistiska samhällets brister, inte minst alla
de aktuella mut- och korruptionsskandaler öppnar ögonen på folk.
Människorna är djupt missnöjda med den krympande välfärden
i landet. De avskyr imperialistiska krig, som det under USA:s ledning i Irak..
De kräver rättvisa, t ex för Palestinas folk.
61 procent av svenska folket har inget förtroende för EU enligt den
senaste opinionsundersökningen. Mot endast 28 procent som tycker om EU.
Det bekräftar folkomröstningens Nej till EMU. Det är ett Nej
till EU:s nyliberala politik och därmed även ett Nej till den politik
Persson-regeringen står för. Det är en bra början.
Ännu ser inte människor alternativet – socialism. Makteliten
gör absolut allt för att detta alternativ inte ska få fler anhängare.
Därför beror det på oss att föra kampen vidare –
börja med din granne, på jobbet och i idrottsföreningen –
nu!
Rolf Hagel
Konkurrens?
Den ”fria” konkurrensen är ett centralt begrepp för kapitalismens
ideologer. I förslaget till EU-författningen ägnas åtskilliga
artiklar och paragrafer åt att röja undan alla ”konkurrenshämmande”
faktorer. Konkurrensen är argumentet när arbetsrätt och löner
försämras. Men i verklighet har detta inte betytt många företags
fria utveckling utan en hög koncentration. De stora köper upp de mindre
företagen och dikterar villkoren.
Exempel: Sverige hade ännu för några år sedan ett stort
antal energibolag, inte sällan i kollektiv ägo. Sedan kom avregleringen,
enligt reklamen skulle konsumenterna välja fritt och priserna skulle sjunka
Blev det så? Nej! Efter den fria konkurrensens härjningar finns bara
fyra stora energibolag kvar. De dikterar villkoren på marknaden. El-priserna
är skyhöga och klättrar vidare.
Facit: Fri konkurrens måste översättas med marknadsdiktatur.
RH