I veckan öppnade Ikea ännu ett varuhus i Berlin. På företagets reklamplancher står det att Berlin, men sina tre Ikea-varuhus, nu är Sveriges hemliga huvudstad. Så det var bara konsekvent att tyska studenter, som sedan fyra veckor tillbaka strejkar mot besparingar på Berlins tre universitet, på öppningsdagen sökte ”utbildningsasyl i studieparadiset Sverige”. I Sverige, säger studenterna, spenderas 7,7 procent av BNP på utbildning, medan det i Tyskland bara är 4,7 procent. En grupp studenter stormade möbelhusets sängavdelning för att där drömma studie-mardrömmar. Åter andra målade om och auktionerade bort 50 ”läro”stolar, lika många som de institut på universiteten som skall stängas på grund av nedskärningarna.
Men det var inte den enda aktionen mot neddragningarna. Sedan tre veckor tillbaka
sittstrejkar man på Berlins gator och skapar trafikkaos. 20 000 deltog
i ett demonstrationståg. Studenterna har försökt storma rådhuset,
professorer föreläser dygnet rund på öppen plats. Man har
stoppat spar-strumpor, burit likkistor genom staden och begravt framtidstron,
sprungit omkring naken och frysande som kyrkråttor och tiggt i Berlins
rika förorter.
Man har också hållit presskonferenser i kultur- och vetenskapsgsministerns
kontor och ockuperat PDS-partihuset i ett dygn.
PDS (Demokratiska Socialismens Parti), som är efterföljaren efter
DDR:s kommunistiska parti, regerar i Berlin sedan knappt ett år tillsammans
med socialdemokraterna. Istället för att opponera mot besparingarna
och försöka påvisa att det finns rikedom i samhället att
fördela, sysslar partiet i dessa dagar med att försöka fördela
stadens fattigdom på ett ”rättvist” sätt. PDS-kamraterna
blev därför mycket besvikna när de ockuperande studenter efter
24 timmars diskussioner lämnade partihuset och meddelade pressen att de
demokratiska socialisterna inte är studenternas bundsförvanter i kampen.
PDS kände sig missförstått eftersom partiet inte bär skulden
till de hål i budgeten som man nu har som främsta mål att fylla
igen. Vetenskapsministern, även han från PDS, anklagade studenterna
t o m för att inte tänka samhällsekonomiskt. Enligt ministern,
som tydligen glömt all den marxistiska universitetsutbildning han en gång
i tiden fått i DDR, lider studenterna av kommunistiska rikedomsutopier.
Men vad är det som egentligen har hänt?
Berlin är en av Tysklands fattigaste städer. Sedan återföreningen
av staden har de flesta subventioner som Berlin-hälfterna fått av
respektive system pga stadens historiska roll fallit bort. En rad skandaler,
främst en bankskandal där Berlins lokala politiker spekulerat i fastigheter,
har försämrat situationen etter mera. Ingen politiker har fällts
för sina kriminella handlingar, men i Berlin stängs nu en mängd
sociala inrättningar för att betala notan.
Stadens så kallade röd-röda regering, bestående av PDS
och Sossar, har som första delstatsregering lämnat de kollektivavtal
som finns för de kommunalanställda i Tyskland. PDS har bland annat
röstat för höjda dagisavgifter och nu, senast, för en nedskärning
med 75 miljoner Euro (ca. 700 miljoner kr) på stadens tre universitet.
För tillfället pluggar 135 000 studenter i Berlin. De delar på
85 000 officiellt finansierade studieplatser. Tre fjärdedelar av studenterna
jobbar vid sidan om sina studier då endast 20 procent får någon
slags ekonomisk hjälp från staten. I och med att allt fler studenter
är tvungna att jobba vid sidan om förlängs deras studietid. Berlins
regering har därför bestämt att studenter som inte hinner med
sina studier inom en viss tid skall betala straffavgifter. Den socialdemokratiska
borgmästaren favoriserar en modell där alla betalar studieavgifter
på omkring 1 000 Euro (ca 9 000 kr) per år från första
början. Det är meningen att fattiga studenter, liksom i USA, skall
få ett slags stipendium. I Tyskland studerar redan nu endast 10 procent
barn ur lägre skikt.
Berlins professorstjänster har halverats under de senaste 10 åren.
Berlin-studenternas protest har fått mycket uppmärksamhet i pressen,
inte minst pga de många kreativa uppslagen. Även i andra tyska städer
hålls för tillfället omröstningar bland studenterna om
man skall ansluta sig till strejken. Studieavgifter hotar på alla håll.
Så långt så gott.
Men: Berlin har under de senaste 15 åren upplevt tre stora strejker. Alla
avbröts så småningom när politikerna gjort vissa eftergifter.
Det återstår att se om studenterna uppfattar de besparingar som
nu drabbar dem som en engångsföreteelse eller om de ser sig som en
del av samhället där det sparas på alla sociala områden.
Bland studenterna diskuteras om man bör vara pragmatisk eller vara radikal
i sina krav. Det finns en rädsla att skrämma bort de studenter som
är rädda för alltför samhällskritiska bedömningar.
Åter andra vill helt enkelt bli klara med sina studier och struntar i
de studenter som kommer att få en försämrad studiesituation.
Men det finns även positiva utvecklingar. Nätverk har grundats tillsammans
med arbetslösa och fackföreningar.
Enligt en opinionsundersökning i tidningen Berliner Tagesspiegel anser
83 procent av befolkningen att studenternas protester är berättigade.
Det återstår att se om studenterna håller vad de lovat . ”Julen
skall inte bli en fredens fest”
Jana Hagel