Allt fler människor ställer frågan om Sverige har blivit fattigare
och vart alla pengar tar vägen.
Tänk om man visste det, säger Johan Ehrenberg som på kultursidan
i Aftonbladet intervjuade en sossedam i Gävle som sade att ”det handlar
inte om att skratta eller gråta längre, nu vill man bara dra täcket
över huvudet och hoppas att det skall gå över”. Det hon
hoppas på skall gå över är Göran Perssons högerdans
med folkpartiet som danspartner.
Denna uppgivenhet och kapitulation som kvinnan i Gävle ger uttryck för
är hon inte ensam om, allt fler människor ger upp istället för
att ta upp kampen mot högerdansen och avslöja den musik som ackompanjeras
för dansen kring ”guldkalven” – bruttonationalprodukten
(BNP), svenska folkets samlade arbetsinsatser.
Hur många människor vet att Sveriges BNP har stigit med 465 miljarder
kronor per år sedan Göran Persson tillträtt som statsminister
1994? Multiplicera det med 10 år och du får fram siffran 4 650 miljarder
kronor. Utslaget per person i Sverige innebär det en höjning från
195 000 till 245 000 kronor. Johan Ehrenberg ställer den berättiga
frågan ”hur kan ett land som blivit så pass mycket rikare,
inte ha råd?”
I valet mellan skattesänkningarna eller ökad trygghet, valde Göran
Persson bort
tryggheten.
Trots att den offentliga sektorn visat ett överskott mellan år 1998
– 2000 på 277 miljarder kronor, så är pengarna slut.
Varför blir det inget överskott just nu? Svaret är enkelt: sedan
2001 har den offentliga ekonomin försämrats med 100 miljarder kronor,
varav försämringen mest beror på 70 miljarder kronor i skattesänkningar.
Det är förmögenhets–, bolags och statliga inkomstskatterna
som sänkts, samt på vissa ställen kommunalskatten. Detta innebär
att utjämningen i samhället minskat, den rike får mer och den
fattige mindre. De offentliga resurserna blir ansträngda, samtidigt som
kraven på offentliga insatser ökar.
För att då klara av den allt ”dyrare” tryggheten måste
man börja ”reformera” den senast aviserade reformen. Fokus
riktas mot de allmänna socialförsäkringarna som kostar 350 miljarder
årligen. De får inte tillåtas bli dyrare, säger Göran
Persson och folkpartiet med gemensam mun, därför är lösningen
densamma som för pensionerna, individuella egna avgifter och försäkringar.
För den enskilde socialstödstagaren blir det dyrare, de sjuka och
svaga i samhället belastas mest, medan det totalt för samhället
blir exakt lika mycket oavsett om vi betalar via skatten eller en blandning
av egenavgifter och försäkringar.
Vad är då poängen? Jo, betalar vi via skatten, så får
de rika betala mer och pengarna omfördelas efter behov. Privata avgifter
däremot slår hårdare mot de fattiga vilket försämrar
tryggheten.
Detta medför ökade klasskillnader. Ännu värre blir det med
privata försäkringar i det allmänna socialförsäkringssystemet,
för då tvingas du att välja mellan ett antal försäkringsbolag,
typ valet av pensionsförsäkringar där de stora förlorarna
är försäkringstagarna och vinnarna i allmänhet försäkringsbolagen
och i synnerhet dess direktörer. Se skandalerna kring Skandia bl.a.
Vad är då detta? Jo, ett gigantiskt miljardsvindleri som byggs på
lögner och mytbildningar. Grundbulten i mytbildningen är att vi blir
så många äldre, färre som jobbar och betalar skatt, så
att vi måste avgiftsfinansiera, därför att skatten inte kan
höjas. ( Däremot kan skatterna sänkas, stinker det inte M?)
Hur skall man då bemöta den offentliga lögnen? Jo, tag BNP och
dess utveckling hittills 4 650 miljarder plus. Det är en fråga om
fördelningen av rikedomarna! Om alla tillgångar stod till folkets
förfogande skulle det inte vara svårt att försörja alla
med social trygghet. Den kris vi dag upplever inom vården och omsorgen
handlar inte om hur många pensionärer det finns utan om fördelningen
av vinsterna. Visst har det också betydelse hur många som kastas
ut i oproduktiv arbetslöshet i stället för att jobba. Men även
ansvaret för arbetslösheten är ett offentligt ansvar och inte
den enskildes fel.
När arbetslöshet är boven varför inte då sätta
de arbetslösa i meningsfulla arbeten som skulle minska försäkringskostnaderna
radikalt och öka inkomsterna som i sin tur skulle innebära förbättrad
allmän social trygghet?
Det finns alltså vare sig ekonomiska eller demografiska orsaker att förstöra
välfärdssystemet. Varför kan då regeringen Persson ändå
dansa högervalsen? Jo, därför att fler människor som kvinnan
i Gävle gömmer sig under täcket i förhoppningen att allting
kommer att ordna sig .
Hur ser då vardagen ut i morgon utifrån de signaler som anges? Jo,
nyliberalismen har blivit en realitet med privatiserad offentlig verksamhet,
med privat avgifts- och försäkringsfinansierad social trygghet, penningpolitiken
överlämnas till en riksbank styrd av odemokratisk tillsatta experter
utan riksdags– och regeringsinflytande. Kommunerna och landstingen har
blivit tandlösa tigrar som förvandlas till utfösare och verkställare
av regeringens s.k sparpolitik.
Det finns ännu tid att förhindra den ekonomiska och sociala katastrofen
genom att se verkligheten och ta itu med den genom att ställa krav på
makten över samhällets gemensamma resurser, till gagn för samhället,
istället för privata fickor och plånböcker.
Bror Wennström