Det nya året börjar inte särskilt bra när det gäller
den av FN stipulerade mänskliga rättigheten till arbete. Arbete för
den egna och familjens försörjning är en rättighet som också
garanteras i Europakonventionen. Men de flesta EU-länderna, liksom alla
kapitalistiska länder, bryter flaggrant mot dom här principerna och
kränker våra mänskliga rättigheter. Så även
Sverige.
Vid årsskiftet var nästan 6 procent av den arbetsföra befolkningen,
eller 260 000, öppet arbetslösa, och 1,7 procent, 80 000 personer,
i arbetsmarknadsåtgärder. Nu har AMS varit kreativ och myntat ett
nytt uttryck för arbetslösheten och de som är i olika arbetsmarknadsåtgärder
det kallar man nu obalanstal vilket vid årsskiftet uppgavs med 7,7 procent.
Men det är långt från sanningen. Det verkliga ”obalanstalet”
var 27 procent eller 1 311 000 personer. Det vet vi därför att av
hela arbetskraften var enbart 72,9 procent i arbete. Därmed uppfyller Sverige
EU:s målsättning som är att 70 procent av arbetskraften skall
vara i arbete, medan det svenska målet är 80 procent. Innan EU-inträdet
och innan den skattereform som dränerade den svenska statskassan, låg
sysselsättningsgraden oftast över 80 procent.
Många av dom som är arbetslösa, men inte erkänns som arbetslösa,
tvingas leva på socialhjälp, men där finns också förtidspensionärer,
arbetsskadade, sjukskrivna, och en och annan av direktörernas hemmafruar
eller hemmamän.
I budgetpropositionen för 2004 sa regeringen: ”Sveriges ekonomi har
klarat den internationella lågkonjunkturen väl. Sysselsättningen
är hög, tillväxten god och arbetslösheten fortfarande låg
jämfört med andra länder.”
Men det är ju en skönmålning som inte stämmer med verkligheten
när 2,6 miljoner händer inte får delta i produktionen av de
samhälliga nyttigheterna i form av varor och tjänster som vi alla
är beroende av. I synnerhet gäller det servicen inom den offentligasektorn,
skolor, sjukvård, äldreomsorg, barnomsorg och kommunikationer av
alla de slag som i nyliberal anda utsatts för drastiska nedskärningar
för att den rika klicken skall kunna tilltvinga sig skattelättnader
på de fattigas bekostnad.
Med växande arbetslöshet blir monopolkapitalet och storfinansen allt
fräckare och dikterar en politik som gagnar profitintressen. Vi ser det
i den stundande avtalsrörelsen, men vi ser det också i den högerpolitik
som blivit stadfäst med EU, vilket är det instrument man använder
för att säkra sin politiska och ekonomiska makt över våra
liv.
Regeringen vidtar en del åtgärder för att förbättra
sysselsättningsläget, man lägger några hundra miljoner
på IT och utlovar skattelättnader och fortsatta bidrag för företagen.
Dessutom skall man ge bättre undervisning i svenska för invandrare,
förkortad vidareutbildning för undersköterskor som vill bli sjuksköterskor
och kartlägga avtalsförmåner för att analysera dessa förmåners
påverkan på äldres arbetsutbud. Vad det här sista betyder
är väl höjt i dunkel, förmodligen några nya nedskärningar
i våra tillkämpade rättigheter, förmodligen någon
avtalsförmån som kapitalisterna vill ha bort som man nu ger regeringen
med stödpartier i uppdrag att verkställa.
En annan sak som skall förbättra sysselsättningsläget är
”Bättre styrning av arbetsmarknadspolitiken. Regeltillämpningen
ska av rättviseskäl vara lika i hela landet. Regeringen avser att
förbättra styrningen genom att tydliggöra verksamhetens mål
och ändra regelverket.” Här är det uppenbart att det är
arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) och arbetslöshetskassorna det gäller.
De arbetslösa har knappast något gott att förvänta av dessa
åtgärder, eftersom AMS och storfinansen har totalt missuppfattat
orsakerna till den växande arbetslösheten, utan tror, liksom EU-byråkratin,
att arbetslösheten beror på att de arbetslösa är passiva
och har för stora förmåner.
Den tidigare LO-ekonomen Per-Olof Edin, numera ordförande för AMS,
ger i LO-tidningen klara direktiv om orsakerna till arbetslösheten och
hur den skall minskas. Det är lönebildningen och viljan att söka
arbete som styr vilken arbetslöshet vi har enligt Edin. Regeringen kan
inte göra något, därför att makten över arbetslösheten
numera flyttats till riksbanken.” Vidare ”antalet jobb är inte
avgörande för arbetslösheten” utan det är det gamla
vanliga med räntan, ”ser riksbanken att det är brist på
folk på arbetsmarknaden och för lite sökaktivitet bland de arbetslösa,
då höjer de räntan.”
Det är svårt att förstå att han varit ekonom, och därmed
borde begripa enkla sifferkombinationer som att t.ex. att antalet sittplatser
på stolar avgörs av antalet stolar, och samma är det med arbetslösheten.
Sanningen är ju att storfinansen vill öka sina profiter, därför
har man rationaliserat produktionen och ökat förslitningen av arbetskraften.
Samtidigt vältrar man över kostnaderna för detta på samhället
så att utrymmet för sociala reformer blir mindre.
Edins lösning är att förvandla arbetsförmedlingarna till
ett stort Internetcafé, där de arbetssökande i ”kundarbetsplatser”
själv skall leta jobb på Internet och i AMS databas, där kommer
han att investera 50-60 miljoner och klarar sig med 200 färre arbetsförmedlare,
som skulle kunna hjälpa arbetslösa.
Det är naturligtvis ingen lösning på den grova kränkningen
av de mänskliga rättigheterna, som utövas.
Svaret är istället att vi måste dra in kapital från storfinansen
och sätta stopp för den numera ”lagliga kapitalflykten”,
bygga ut den offentliga sektorn, statliga och kooperativa verksamheter. Så
att storfinansen får mindre makt och handlingsutrymme. Vi behöver
mindre nyliberal högerpolitik och mer socialistisk politik.
Jan Jönsson