Den första av årets partiledardebatter speglade den totala avsaknaden
av alternativ bland riksdagspartierna.
Efter Göran Perssons inledning, där han beskrev hur regeringen avser
att lösa dagens problem med arbetslöshet, sjukskrivningar och ökad
brottlighet, utbrister den nye moderatledaren Fredrik Reinfeldt: Vad ska jag
säga efter detta?
Persson ville ha fler poliser och sänkta skatter på arv, förmögenheter
och gåvor och bättre villkor för företagen.
Pengarna ska tas från militären med argumentet att det inte längre
finns något yttre hot och att resurserna därför kan styras över
till det som nu utgör landets inre hot – nämligen brottslighet
och risk för terrorism.
Regeringen har uppfattat att Sverige har blivit råare att leva i och allt
mer liknar USA.
Flera gånger i veckan dominerad nyhetssändningarna av skakande rapporter
om hur beväpnade brottslingar eller psykiskt sjuka människor tar livet
av andra eller skapar livslångt lidande för såväl offer
som deras anhöriga. Otrygghet och rädsla breder ut sig i samhället.
För att bekämpa detta vill regeringen använda några av
de miljarder som nu går till militären.
Att ta just från militärbudgeten är naturligtvis ingen moderatpolitik.
Men att borgerligheten inte reste några större protester beror säkert
på att de förstår att några större belopp inte kommer
att frigöras under de närmaste åren. Dessvärre har ju socialdemokraterna
i samförstånd med de borgerliga partierna och näringslivet genom
dyrbara vapeninköp och beställningar av exempelvis Jas – tvärtmot
kommunisternas ständiga protester – bundit fast ofantliga summor
i mångåriga leveranser av vapen och annat försvarsmateriel
som delvis redan är överspelat av nyare försvarsbeslut.
Därmed är miljarderna som ska överföras till brottsbekämpning
etc. hittills bara fiktiva. Men pengarna för att lösa de allvarliga
samhällsbristerna behövs redan nu.
Persson tryckte hårt på satsningen av polis och rättsväsende.
Vi tänker inte förneka att det allt råare samhälle som
skapats förmodligen också kräver fler poliser och ett utbyggd
rättsväsende. Men framför allt krävs det helt andra prioriteringar
av hur resurserna används. Undertecknad har i samband med EU-toppmöten
i både Stockholm och Göteborg upplevt hur polismän ställs
upp i rader som spjällstaket för att hålla fredliga demonstranter
på avstånd från beslutsfattarna. Flera tusen poliser är
utkommenderade för att skydda delegaterna till den konferens som ska hjälpa
oss ”att inte glömma folkmorden i Srebrenica och Rwanda”. Polisinsatsen
kring konferensen kostar mer än själva konferensen.
Idén med konferensen är att politikerna ska möta folket, enligt
Helene Lööw, en av de ledande svenska historikerna bakom denna folkmordskonferens.
Men varför då en massiv polisbarriär mellan folket och politikerna?
Alla vet varför – konferensen är ett spel för gallerierna
där dagens akuta folkmordsproblematik i Mellerstaöstern och ockupationen
av de palestinska områden och Irak på Israels och USA:s begäran
inte får diskuteras.
De växande globala orättvisorna skapar – med all rätt -
allt fler protester i världen och naturligtvis också i Sverige. Men
om detta och om källan till att världen blir råare och råare
fanns det inga ord och åtgärder i Perssons tal. Han tänker ta
hand om den djupa klyftan som finns mellan folk och makteliten med fler poliser
och burar för massaresteringar som ska avskräcka människorna
från att demonstrera och protestera.
Ju mer arbetslösheten växer, ju mer den sociala välfärden
rustas ner, desto fler poliser kommer Persson att behöva. Till moderaternas
förtjusning är detta socialdemokratins ”moderna” profil.
Efter partiledardebatten har medierna konstaterat att Persson har tecknat en
mörk bild av det samhället som hans parti tillsammans med vänsterpartiet
och miljöpartiet driver fram. Tyvärr är den mörka bilden
en realitet – och regeringen har inte visat på några åtgärder
som skulle kunna förändra läget.
Att föreslå skattesänkningar och bättre villkor för
företagen påskyndar endast nedbrytningen av samhället.
Statsministern undvek konsekvent att beröra hur medlemskapet i EU påverkar vår vardag. Allt som vanligt folk upplever av avregleringar och fördyrningar, av byråkratisering och urholkning av trygghetssystemen fattades i Perssons beskrivning av dagens Sverige. Vi delar vår dystra verklighet med nästan hela EU-området, men regeringen blundar och framställer EU inte som en av problemens orsaker utan som deras lösning.
Att svenska folket i EMU-folkomrösten i fjol givit makteliten en ordentlig
bakläxa existerar inte i de styrande kretsarna. De kör på i
riktning mot Europas förenta stater med kapitalets frihet i högsäte
som om ingenting hade hänt. EMU-motståndet växer för varje
månad, men det bekymrar inte regeringen som låtsas att de har levt
upp till demokratins regler när euron inte infördes som valuta i Sverige.
Alla de grundläggande ekonomiska, demokratiska, sociala och politiska beslut
som ingår i EU-medlemskap som paket hoppar man bara över.
Därför ansåg sig Persson inte ens behöva beröra frågan
om EU-författningen. Socialdemokratiska ministrar har meddelat ”Vi
vet vad folket tycker” och därmed anses problemet tydligen löst.
Lika gärna hade man kunnat be folket att hålla käft, för
att regeringen vet bäst.
I partiledardebatten agerade Maud Olofsson mycket energiskt för att understryka
centerns tillhörighet till det borgerliga blocket. Hon var angelägen
att bevisa att centerns ställningstagande i EMU-omröstningen var en
tillfällighet och att hon är en pålitlig partner när det
gäller att bekämpa småfolkets intressen. Hon hade ett inlägg
där hon betonade att vårt lands befolkning har en god utbildning
och är kapabel ett ta egna beslut om sina livsvillkor – underförstått
att ”regleringarna”, det vill säga det sociala trygghetsnätet
– inte behövs.
Men samtidigt ansåg Maud inte att dessa upplysta människor skulle
i en folkomröstning få ta ställning till förslaget om en
författning för nästan hela Europa. Nej, i den grundläggande
fråga skulle riksdagsledamöterna vara bättre rustade att bestämma.
Centerledaren introducerade begreppet ”nå’nannannism”,
det ska betyda att alla skulle skylla på att ”nå’n annan”
ska fixa en sak. Rakt uttryckt ville hon slå ett slag för ”sköt
dig själv och lita inte på samhället”-idologin. I klartext:
det är bara att fortsätta att rusta ner samhällets sociala funktioner,
organisera den egna sjukvården, teckna egna försäkringar, skapa
privata skolor …
Liknande tankar torgfördes för några år sedan, om än
lite mer inlindat, av Mona Sahlin, som ansåg att svenskarna hade blivit
allt för beroende av samhällsstöd och därför saknade
självtillit och ansvar.
Partiledardebatten illustrerade en skrämmande likriktning mellan de borgerliga partierna och främst socialdemokraterna med en tydlig högervridningen. Socialdemokraterna, vars främsta argument för EU är att de vill påverka hela kontinenten och sprida välfärdslandets ljus, lyckas i allt mindre utsträckning att ens bibehålla sina egna mest grundläggande ideologiska och politiska uppfattningar. Istället är det borgerlighetens dagordning som har övertagits av det ”socialistiska blocket”. Avsaknaden av alternativ i folkflertalets intresse understryker behovet av en organiserad proteströrelse med tydlig socialistisk inriktning.
Socialdemokraternas partisekreterare sade i en intervju i DN efter en konferens
där de nordiska s-partierna och facken diskuterade regler för de nya
EU-staternas medborgare på den svenska arbetsmarknaden:
- Man måste ge förmåner som står i rimlig proportion
till de krav på arbete som vi ställer.
Samtidigt öppnade Stjernkvist för att eventuella skärpningar
också kan komma att gälla svenskar.
- Vi måste sträva efter att så långt som möjligt
ha samma regler för alla oavsett om vi är nya eller gamla i landet.
Men exakt var vi landar vet jag inte.
Det gäller att komma ihåg: Borgarna och (s) kräver fri rörlighet
för arbetskraft och delvis fri invandring och stoltsera med begrepp som
solidaritet. När facket varnar att det kommer att få långtgående
konsekvenser för löner, arbetsrätt och det sociala skyddsnätet,
skriker näringslivets bundsförvanter att facket är osolidariskt.
Men Stjernkvists svar till reportern visar med all önskvärd tydlighet
vad saken gäller. Högerkrafterna behöver arbetskraftsinvandringen
för att kunna pressa tillbaka hela arbetarrörelsen och dess landvinningar,
både för svenska och, naturligtvis, också invandrade arbetare.
Om inte facket vaknar så kommer både löner och sociala villkor
att utsättas för just den nedpressning som vårt parti varnat
för under hela EU-debatten.
Rolf Hagel