Antisemitismen ökar i Sverige, påstås det i aktuella utredningar och artiklar. Med sitt angrepp mot Dror Feilers konstverk på Stadsmuseet försökte Israels ambassadör i Sverige understryka detta påstående. Israels regering definierar varje kritik mot landets politik, alla handlingar och attityder som inte bygger på oinskränkt stöd för staten Israels politik inklusive ockupationen av palestinska områden som antisemitism. Men detta tillbakavisas av breda demokratiska krafter i världen. De står upp för lika rättigheter både för judar som ickejudar, israeler och palestinier. Försvar av det palestinska folkets rättigheter och kamp mot ockupationsmakten Israel är inte det samma som antisemitism.
Vad är antisemitism?
Antisemitism är en form av rasism mot judar.
Dess rötter går tillbaka till Romarrikets tid som med våld
och förtal försökte bryta det judiska folkets motstånd.
Orsaken var att judarna pga sin troslära var förbjudna att hedra kejsaren
i Rom som en gud. Fyra föreställningar framstår som ouppgivliga
inom den judiska läran: 1. Guds enhet, som utesluter dyrkan av alla andra
gudar, avbildning av hans gestalt och uttalandet av hans namn; 2. Isreal som
det folk som bland jordens alla folk har blivit utvalt av Gud; 3. det Heliga
landet som Guds löfte och oåterkalleliga gåva till detta folk;
4. Jerusalem som centralort för Israels gudsdyrkan.
Motsättningen mellan den judiska religionen och den officiella statsreligionen
var visserligen inte huvudorsaken, men väl förevändningen för
det romerska imperiets expansionskamp mot staten Judea på samma territorium
som dagens Palestina.
Denna kamp slutade år 70 e.K. med att det judiska folket förlorade
sin statliga självständighet, att en stor del av befolkningen förslavades
och att Jerusalem förstördes.
I Romarriket passade inhemska hantverkare och köpmän under religiösa
paroller på och gick till attack mot sina judiska konkurrenter som fanns
utspridda på många platser. Inte sällan hatades judarna som
ockrare eller finansiärer av de regerande. Blodiga övergrepp och plundringar
riktades mot judarna som så småningom tvingades att leva i ghetton.
Under medeltiden bildade påståendet att judarna skulle vara skyldiga
för Jesus korsfästning, som det är skrivet på ett ställe
i Bibeln, anledningen till blodig judeförföljelse i Europa. Detta
gäller framför allt korstågens tid.
Den härskande feodalklassen underblåste progromen för att själv
kunna berika sig och för att avleda uppmärksamheten från andra
klassfrågor. Även den katolska och den ortodoxa kyrkan ställde
upp bakom judeförföljelsen för att stärka sin egen makt.
Övergreppen ledde till en ännu större isolering av den judiska
minoriteten, vilket genom århundraden livnärde antijudiska förbehåll
i Europa. Vissa judiska kulturella seder och bruk bildade grogrund för
illvilligt förtal och fördomar.
I Europa var judar sedan medeltiden förbjudna att äga mark och ålagda
många andra inskränkningar att förtjäna sitt levebröd.
Detta ledde till att många av dem blev köpmän eller sysslade
med penninghandel, vilket genom århundraden innebar en stark utvecklad
specialisering och kunskap på detta område. Så blev konkurrenskampen
och avund huvudmotivet för antisemitismen under reformationen och orsaken
till att relationen till de judiska minoriteterna inte korrigerades under reformationstiden.
Den borgerliga upplysningsrörelsen däremot upptog striden för
judarnas jämställdhet. Efter Franska revolutionen 1789 fick judarna
inte bara i Frankrike, utan också i andra västeuropeiska länder
juridisk likaberättigande. I de olika staterna som tillhörde det Heliga
Romerska Riket däremot tolererades de i olika omfattning, men blev inte
jämställda.
När de reaktionära krafterna blev starkare efter segern över
Napoleon blev antisemitismen förstärkt ett instrument i kampen mot
de revolutionära krafterna för restaurationen av feodalkrafterna.
Antijudiska övergrepp förekom i Tyskland och andra länder och
riktade sig i grunden mot den progressiva utvecklingen. För att stoppa
den framväxande socialistiska arbetarrörelsen välkomnade de härskande
krafterna varje medel, bl. a. antisemitismen. Judiska arbetare och intellektuella,
som hade anslutit sig till den revolutionära rörelsen och som spelade
en framstående roll i kampen för proletariatets befrielse, togs som
anledning i försöken att så split inom arbetarrörelsen.
Antisemitiska fördomar underblåstes. I och med övergången
till imperialismens epok ökade nationalistiskt inflytande bland massorna.
Antisemitismen motiverades i allt högre grad med rasistiska argument, vilka
inte minst bland småborgerligheten fick fotfäste pga hård konkurrenskamp.
Mer och mer skylldes ekonomiska svårigheter på ”det judiska
kapitalet”. Antisemitisk propaganda blev ett tacksamt argument för
de härskande. Pseudoreligiös antisemitism gick över till en öppet
rasistisk antisemitism som bars fram av förljugna pseudovetenskapliga bevis.
Antikommunism och antisemitism vävdes samman till de reaktionära krafternas
ideologi som fördes till sin fruktansvärda kulm under den tyska fascismens
barbari med planerna på judarnas utrotning. Myter och konspirationsteorier
om att judarna ville erövra världsherravälde spriddes. Syftet
var både att kunna utpeka en fiende så att tyska folket kunde acceptera
fascisternas diktatur både inrikes och internationellt samt att komma
över de rikedomar som befann sig i judarnas ägo.
Av Europa 8 miljoner judar föll 6 miljoner offer för nazisternas antisemitiska
utrotningspolitik.
Antisemitism och antisionism
Sionism är en judisk ideologi och politiskt program som syftar till att
skapa ett hemland för alla judar i världen på Sions gamla territorium.
Idén har funnits sedan 1800-talet och går tillbaka till den judiska
lärans rötter. Grundandet av staten Israel 1948 byggde på denna
idé. Att den förverkligades trots att den innebar nya övergrepp
mot Palestinas befolkning, kan endast förklaras med nazismens barbariska
övergrepp mot judarna och det dåliga samvete detta skapade hos många
politiska krafter som inte försökt att förhindra folkmordet i
tid.
Antisionism är således motstånd mot en viss nationalistisk
politik som inte bygger på rasistiska fördomar mot judar, medan antisemitisk
utgår från rasistiska antijudiska påståenden.
Antisionism finns även bland breda judiska befolkningsgrupper, både
inom och utanför Israel, bland religiösa och sekulariserade judar.
De har gemensamt sitt motstånd mot den etnisk-religiösa nationalismen
som staten Israel bygger på. De anser till stor del att judar hör
hemma i olika nationer och vänder sig emot Israels anspråk att representera
hela världens judar. De vänder sig emot staten Israels deklarerade
syfte att endast representera judar och utestänga alla andra etniska eller
religiösa grupper som befinner sig på dess territorium. De tar avstånd
från Israels ockupationspolitik.
Mycket – om inte det mesta - av den kritik som idag framförs mot
Israel har ingenting att göra med antisemitism, utan riktar sig mot Sharonregeringens
övergrepp mot palestinierna.
Muren som regeringen i Tel Aviv f n bygger på palestinska områden
– det s k ”säkerhetsstängslet” – vållar
en storm av protester även bland Israels egna befolkning.
Påståendet att antisemitismen ökar i Sverige är ett genomskinligt försök av Sharon & Co. att slå tillbaka mot kritikerna av hans reaktionära politik som tar ställning mot ockupationen av palestinska områden, mot Israels kärnvapeninnehav och öppet nationalistiska maktsträvan i Mellerstaöstern med USA:s goda minne och direkta stöd.
De demokratiska krafterna i världen ifrågasätter inte existensen
av staten Israel i 1948 års gränser eftersom denna stat har blivit
en realitet. Men ett självklart krav är att alla invånare, oberoende
av sin religiösa tro och förankring, måste ha samma demokratiska
rättigheter i denna stat. Ett lika självklart krav är att den
palestinska befolkningen har både rätt till samma mänskliga
rättigheter och därmed till en egen stat.
Detta är krav på demokratins och folkrättens grund som inte
på något sätt har att göra med antisemitism.