São Paulo Forum består av representanter för kommunistiska partier och andra progressiva organisationer i Latinamerika och den karibiska regionen. Det senaste mötet hölls i Havanna i december 2001, och dokumenten som antogs innehåller ett kraftigt angrepp mot nyliberalismen. Bland annat krävs att de utlandsskulder som tynger den offentliga sektorn i u-länderna avskrivs helt.
En av delegaterna som röstade för detta uttalande var Luis Ignacio da Silva, ordföranden i det brasilianska Arbetarpartiet, Partido dos Trabalhadores (PT), mera känd som Lula. Inför forumet talade Lula om det val som skulle äga rum i Brasilien i oktober 2002 och menade att hans parti hade en god chans att vinna valet.
I augusti 2002 skrev vi i Riktpunkt:
”I början av valrörelsen intog da Silva en relativt aggressiv position mot kapitalet, inte minst mot IMF och internationella banker. Detta var oroande, och Washington började sätta press på honom, med önskat resultat. Som PT:s kandidat till vicepresident valde da Silva en miljonär i tekobranschen som också är medlem i högerpartiet Liberal Party! Da Silva har nyligen sagt att han skall bli lojal mot IMF, att Brasiliens utländska skuld inte skall avskrivas och att redan privatiserade industrier skall förbli så. Han vill också diskutera Latinamerikas geopolitiska läge med Henry Kissinger, en symbolisk önskan som signalerar till Washington att da Silva vet på vilken sida av brödskivan smöret finns.”
”PT är nu tippat att vinna valet, men om da Silva fortsätter att underkasta sig Washington efter en eventuell valseger kommer förmodligen hans parti att splittras och situationen i Brasilien blir ännu mer turbulent.”
PT vann en massiv seger i valet, en seger som gav uttryck för den omfattande revolt mot nyliberalismen som sveper över Latinamerika sedan några år. Men Lulas regering underkastar sig imperialismens krav till den grad att en splittring nu verkar vara på väg.
Redan i januari 2003 vid Davos World Economic Forum, en samling av västvärldens finansiella direktorat, lovade Lula att Brasilien inte skulle ställa in återbetalningar på Brasiliens utlandsskuld.
I april 2003 fick Lula beröm av den verkställande direktören i IMF (Internationella valutafonden), Heinrich Koeller. Vid en presskonferens förklarade Koeller:
”Jag är entusiastisk över den nya regeringen och djupt imponerad av president Lula, som arbetar hårt för att kombinera tillväxtpolitik med social rättvisa. Detta är det rätta målet för Brasilien och hela Latinamerika. Lulas regering visar att man menar allvar om reformerna. Vad jag förstår är en reformering av pensions- och skattesystemen högt på dagordningen, vilket är bra.”
Alla som har bott i Sverige under 1990-talet vet att talet om att ”kombinera tillväxtpolitik med social rättvisa” betyder privatisering, neddragning av offentliga utgifter och skattesänkningar för storföretag och rika.
En huvudorsak till att IMF beundrar Lula är att denne har tillsatt Henrique de Campos Meirelles som chef för Basiliens centralbank. Meirelles är också chef för den amerikanska banken Boston Fleet, den sjätte största banken i USA. En av de största bankerna i Brasilien är den statligt ägda Banco do Brazil. Som chef för denna bank har Lula tillsatt Casio Casseb Lima, som tidigare var chef för Citigroups verksamhet i Brasilien. Citigroup är en av världens största privatägda banker.
Både Boston Fleet och Citigroup spelade ledande roller i plundringen av den argentinska ekonomin. Som Michel Chossudovsky påpekat har Brasilien påtvingats en finansiell tvångströja. Nyckelpositioner i den brasilianska statens banker och finansiella institutioner är nu i händerna på Wall Streets representanter, alltså de kreditinstitutioner som har fordringar på Brasilien. Och IMF:s plan för Brasilien siktar mot privatisering av hela det statliga banksystemet.
Andra poster i Lulas regering är också omhändertagna av storkapitalets företrädare, bland annat ministerierna för utveckling, industri, handel och jordbruk.
Lula har kommit en lång väg från sin arbetarklassbakgrund, och PT har under hans ledning genomgått en alltför välkänd resa.
Lula behärskar reformpolitikens konst
PT grundades 1979 i industriområdet kring São Paulo av en grupp
fackföreningsledare, ”vänsterfolk”, studenter och s k
aktivister från den katolska kyrkan. Partiets politiska sammansättning
omfattar allt från socialdemokrater till trotskister.
I början var socialism PT:s politiska mål. Man gick till val 1982 under parollen ”Rösta PT – alla andra är borgerliga”. Partiet attraherade arbetarröster, blev en maktfaktor i en del kommuner och kom in i parlamentet. Men på grund av sin heterogena politiska struktur kunde partiet inte undgå att avvika från socialismen. I likhet med vp i Sverige försökte partiet övertyga arbetarna att avvikelserna bara var tillfälliga taktiska manövrer. Ledarna blev mer och mer fokuserade på att vinna val, att bli ett parti för alla.
Partiledarna förklarade 1992 att PT nu siktade mot ”kapitalistisk utveckling med en rättvis fördelning av förmögenheterna”. I den senaste valrörelsen 2002 var parollen ”För ett anständigt Brasilien”.
Lula behärskar reformpolitikens konst till den grad att han i Havanna kunde ta ställning mot nyliberalismen och i Brasilien skapa allianser med IMF och västerländska banker.
Svikna löften säkrar bankirernas fordringar
Brasilien är världens nionde största ekonomi, med en bruttonationalprodukt
(BNP) på 600 miljarder dollar, ungefär tre gånger större
än Sveriges. Av landets 175 miljoner invånare lever hälften
i fattigdom.
Sedan militärkuppen 1964 mot den demokratiskt valde president Goulart har Brasilien blivit invaderat av västerländska banker och industriföretag, inte minst svenska, vilka utnyttjar den lågavlönade arbetskraften, lägger beslag på råvaruresurserna och samarbetar med den brasilianska överklassen för att plundra landet. Mellan 1992 och 2002 flyttades 110 miljarder dollar utomlands, en stor del på illegala vägar. En ganska typisk situation för ett u-land, alltså. Men Brasilien verkar också ha en av Latinamerikas mest ojämna fördelningar av inkomst och förmögenhet.
Sedan länge har det funnits ett stort motstånd från det brasilianska folket, från industriarbetare och landlösa jordbruksarbetare. De fick uppfattningen att TP skulle företräda deras intresse.
Situationen blev mycket instabil när den argentinska ekonomin kollapsade för ett par år sedan. Näst USA är Argentina den viktigaste exportmarknaden för Brasilien, och de internationella fordringsägarna var nära panik med tanke på vad som kunna hända i Brasilien. De ville säkra sina fordringarna och få pengarna ut ur landet. Brasiliens offentliga utlandsskuld är mycket stor, ungefär 210 miljarder dollar (ca 1,450 miljarder kronor).
Lula visade att han är den rätte mannen för denna uppgift. Hans regering har gjort upp med IMF om att hela 64 procent av den statliga budgeten skall ägnas åt underhåll av lånen, alltså betalning av ränta och amorteringar till västerländska kreditinstitutioner. Enligt The Economist är Brasilien världsledare i denna statistik. I Sverige svarar låneunderhåll för 13 procent av statens utgifter.
För att kunna klara återbetalningarna måste Brasilien naturligtvis låna ännu mer pengar genom IMF. Men för detta ställer IMF sina vanliga villkor – privatisering, borttagning av tullrestriktioner som skyddar inhemska produkter från utländska konkurrens, neddragning av de offentliga utgifterna. Mycket likt det program som Göran Persson har arbetat så hårt för att förverkliga.
Detta innebär att Lulas regering inte har råd att uppfylla sina vallöften om en jordbruksreform med utdelning av mark och pengar till fattiga jordbruksarbetare, om utbyggnad av undervisningssystemet och hälso/sjukvården, om nya bostäder för de miljontals fattiga som lever i slummen och en utbyggnad av infrastrukturen, framför allt vatten- och avloppssystemet.
Under Lulas första år som statsminister har antalet barnarbetare i Brasilien ökat med 50 procent. Arbetslösheten har ökat stark bl a därför att inhemska företag går i konkurs eftersom att de kan inte konkurrera med den import av billiga utländska produkter som nu tillåts enligt Lulas överenskommelse med IMF. Ute på landsbygden fortsätter de stora godsägarna att låta döda protesterande jordbruksarbetare – utan att Lula agerar.
Lula och PT har också vidtagit andra aktiva åtgärder för att säkra framtiden för imperialismen. Trots att São Paulo Forum 2001 bestämt fördömde projektet Free Trade Areas of the Americas (FTAA), ett projekt som skall förvandla hela Nordamerika och Sydamerika till en enda ”frihandelszon” dominerad av USA, har Lulas regering tillsammans med Bushregeringen och 34 latinamerikanska handelsministrar kommit överens om en lansering av FTAA 2005. Det är sannolikt att detta försök att genomdriva FTAA kommer att skicka hela Latinamerika in i en ännu mer turbulent klasskamp.
Ökade konflikter inom PT
Brasilien har ett stort offentligt pensionssystem, värt många miljarder
dollar, och utländska kapitalister har länge krävt att det skall
privatiseras. I Lulas överenskommelse med IMF 2003 ingick att han lovade
att privatisera pensionssystemet.
I augusti 2003 blev Lula-regeringens förslag för en omfattande ”reform” av pensionssystemet godkänt av den brasilianska kongressen. Beslutet utlöste en protestvåg både inom och utanför PT, inte minst bland fackföreningarna, och vågen har inte lagt sig.
Tio dagar före jul 2003 bestämde PT:s partistyrelse att utesluta fyra av partiets valda kongressledamöter eftersom de vägrade rösta för det nya pensionssystemet. De uteslutna höll fast vid att en av partiets hörnstenar alltid varit att man vägrade att privatisera det offentliga pensionssystemet. Att sju av tjugo styrelseledamöter röstade emot uteslutande är ett tecken på hur djup splittringen inom partiet har blivit.
Ett annat tecken kom vid en konferens i São Paulo, kallad Arbetare i Västra Jordklotet mot FTAA, som började den 13 december, dagen innan de fyra PT-medlemmarna uteslöts.
En delegat från en fabrik som ockuperats av arbetarna i den brasilianska staden Joinville sade:
”Det finns pengar för att försvara våra jobb och våra arbetsplatser. Om Lularegeringen skulle vägra att gå med på IMF:s krav att 64 procent av statsbudgeten skall gå till återbetalning av skulder och i stället använder pengarna för att säkra jobb, förbättra fabriker, dela ut mark till jordbruksarbetare, låna pengar till fattiga bönder och finansiera offentliga skolor och sjukhus, så skulle vi inte befinna oss i dagens fruktansvärda situation.”
”Vad som saknas är ett beslut från Lulas regering att göra rätt för sig, att fullfölja mandaten från de människor som röstade för honom.”
”Det är därför att vi måste sätta blåslampan på regeringen och se till att den bryter med IMF, drar sig ur alla förhandlingar om FTAA och i stället finansierar lösningar för det brasilianska folkets angelägna behov. Det är en fråga om liv eller död för miljoner brasilianare. Nu måste vi organisera oss. Det finns ännu tid att tvinga regeringen att underkasta sig folkets vilja!”
Finns det alternativ?
Det finns en dimension som inte har berörts i denna artikel – frågan
vad som skulle hända om Lula faller. Skulle det betyda ALCAS herravälde?
Eller är kampen för kvantitativa steg i riktning mot en kvalitativ
förändring vägen framåt? Det är frågor som inte
minst kommunisterna i PCB, Partido Comunista Brasileiro, söker svar på
utifrån den dialektiska materialismens principer.
SKP, som har kontakt med PCB, återkommer i senare nummer om situationen
i Brasilien och Latinamerika.
PC.