Arbetslösheten drabbar nu Byggnads med full storm.
Att ta del av arbetslöshetsstatistiken inom byggbranschen är sannerligen
ingen upplyftande verksamhet. Den ena rekordnoteringen efter det andra på
löpande band. Enligt den senaste tillgängliga statistiken är
läget värst i Gävleborgslän som har rekordhöga siffror.
Värst är det i. avdelning 26 Gästrikland där arbetslösheten
nu är drygt 40 procent. Man har dock en bit kvar till rekordet från
1996 då man inom avd 26 hade en arbetslöshet på 50,1 procent.
Tyvärr finns det inga tecken som tyder på att läget under 2004
kommer att förbättras, tvärtom så räknar man inom
branschen med att det under året kommer att ökas på med ytterligare
10 000 arbetslösa byggnadsarbetare.
Orsaken till dessa skräcksiffror är naturligtvis att bostads- och
kontorsproduktionen i stort sett har avstannat i Sverige. Detta gäller
också i de s.k. tillväxtregionerna som t ex Stockholm. Trots att
det i Stockholm finns 10 000- tals bostadssökande så byggs det ingenting.
Hur kan det vara så?
Svaret är enkelt: Genom att riksdag och regering i nyliberal anda beslutat
att avskaffa bostadspolitiken och överlämnat densamma till den s.k.
marknaden har man övergivit bostadspolitikens sociala uppgift att alla
ska ha rätt till en god bostadsstandard till en rimlig kostnad.
Vinstmarginaler istället för social bostadspolitik
Marknaden som övertagit bostadspolitiken har å sin sida satsat på
projekt med största möjliga vinstmarginal. Några hyresrätter
har man inte varit intresserad av utan det har i stort sett undantagslöst
handlat om bostadsrätter med astronomiska insatser. Ett av många
skräckexempel är Hammarby Sjöstad i Stockholm, där man byggt
lägenheter som kostat upp till 5 miljoner att köpa. Liknade exempel
finns i alla större städer. Dessa lägenheter har visat sig till
stor del varit omöjliga att sälja. Bl.a. så erbjuder Skanska
50 000 kr till den person som kan tipsa om en köpare till en lägenhet
i Hammarby Sjöstad. När nu Skanska, NCC och Peab insett det omöjliga
så har man slutat att producera bostäder.
Måste det vara så här? Naturligtvis inte! Som vanligt i alla
politiska frågor har man en möjlighet att välja. Antingen gör
man som nyliberalerna vill, d v s ingenting, eller så väljer man
att själv ta ansvar.
Från fackligt och kommunistiskt håll har vi alltid hållit
fast vid att tillgången till en god bostad till en rimlig kostnad är
en social rättighet och även aviserat hur det ska gå till genom
praktisk politik. Det finns alla skäl i världen att upprepa de lösningar
som facket och kommunisterna genom åren aviserat. Först och främst
måste det finnas en ansvarig minister med ett bostadsdepartement. Detta
för att tydliggöra det politiska ansvaret. Vidare måste det
finnas ekonomiska instrument för att finansiera byggandet.
Från nyliberalt håll försöker man gång till annan
att förklara de astronomiska byggkostnaderna med byggnadsarbetarnas löner.
Men ingenting kan vara mer lögnaktigt. Det finns två orsaker som
klart dominerar bostadsproduktionens kostnader, och en av dessa är bristen
på konkurrens, kartellbildningar med andra ord. För att förklara
detta närmare så behöver det inte i princip betyda att byggherrarna
träffas för att göra upp anbudspriser, det räcker med att
man på materialledet tar ut skyhöga priser utan insyn för någon
utomstående. Det är ingen slump att ett VVS-företag aldrig tar
ett uppdrag med mindre än att man själv levererar materialet. Annars
skulle ju beställaren själv kunna köpa in materialet och bara
köpa installationsjobbet. Det går alltså inte, eftersom beställaren
då skulle få insyn i materialkostnaderna. Det är dessutom ingen
slump att varje byggvaruhandlare av lite storlek har minst tre prislistor beroende
på vem som är köpare.
Statlig bostadsbank med låg och fast ränta
Den andra och viktigaste orsaken till de höga produktionskostnaderna är
kapitalkostnaderna. Av den totala produktionskostnaden är nästan 50
procent rena kapitalkostnader.
En aktiv bostadsminister med ett bostadsdepartement skulle ges som en första
rangens uppgift att angripa kapitalkostnaderna. Som ett utmärkt medel för
detta skulle därför en statlig bostadsbank kunna inrättas med
en enda uppgift, och det skulle vara att finansiera bostadsproduktionen med
en låg och fast ränta. Detta grepp skulle betyda att kostnaderna
skulle sänkas dramatiskt och samtidigt naturligtvis minska storbankernas
profiter i samma utsträckning, d.v.s. man skulle reta gallfeber på
den samlade borgerligheten. Den striden måste tas om vi vill fortsätta
att leva i ett civiliserat samhälle.
Vidare måste en aktiv bostadspolitik innebära ett stopp för
utförsäljningen av de allmännyttiga bostadsföretagen. Även
återköp av redan sålda bostäder måste kunna aktualiseras,
även om det blir en dyrbar affär då man genom återköp
köper bostäderna två gånger. Detta är ett akut problem
i storstäder men finns också på mindre orter.
När bostadsproduktionen minskar dramatiskt med stor arbetslöshet till
följd finns det mängder av förlorare, men det finns också
en företagsgrupp som gnuggar händerna och ser en strålande framtid
och det är de s.k. bemanningsföretagen.
När marknaden är svajig och osäker drar sig byggföretagen
i det längsta för att anställa byggnadsarbetare, och det är
i detta läget som bemanningsföretagen kommer in i bilden. Ett byggföretag
kan då t.ex. via Helpman beställa några snickare för att
sätta upp två st. badrum och när detta är klart så
är det tack och adjö.
Detta är ett drömläge för ett byggföretag, man slipper
dels att planera byggverksamheten längre än en vecka framåt
och man slipper vad man upplever som ett krångel d.v.s. ett normalt anställningsförhållande.
Man kan säga att bemanningsföretagen varit verktyget för att
vrida utvecklingen minst 50 år tillbaka.
Bemanningsföretagen – en styggelse
Från fackligt håll anses bemanningsföretagen vara en styggelse
som inte har något som helst berättigande. Behövs det arbetskraft
till ett byggobjekt skall arbetskraften naturligtvis anställas av respektive
byggföretag.
Också för de arbetslösa finns all anledning i världen att
passa sig väldigt noga för dessa bemanningsföretag. Att ta anställning
hos ett bemanningsföretag kan visa sig vara mycket ödesdigert. Bakgrunden
är följande:
Bemanningsföretagen kommer in på byggmarknaden vid vissa arbetstoppar
för att underlätta för byggföretagen att klara byggtiden.
Det innebär att de kan erbjuda arbetskraft för mycket korta tider,
allt från några timmar till ett par månader. Vidare är
det oftast mycket enkla uppgifter som läggs ut på bemanningsföretag,
gipsa några väggar, städa, slipa o.s.v.
Detta är också orsaken för att anläggningsbranschen i stort
ett är befriad från denna styggelse.
Bemanningsföretagen använde till en början A-kassan som hjälp
mellan dessa jobb. Det kunde gå till så att man skickade ut en snickare
på ett jobb som varade i en vecka, och lät sedan snickaren stämpla
tills nästa objekt dök upp. På detta sätt minimerades bemanningsföretagens
kostnad för personalen samtidigt som man aldrig behövde någon
personalplanering. Man betalade löner till personalen när det fanns
jobb och däremellan fick A-kassan överta personalansvaret.
Det här missförhållandet upptäcktes ganska snart av Arbetsmarknadsstyrelsen
som täppte igen detta kryphål. Det är i sammanhanget mycket
viktigt att påpeka att Byggnads administrerar A-kassan men regelverket
bestäms av AMS. Alltså bestämde man att efter två anställningar
hos ett bemanningsföretag har man inte rätt till ersättning av
A-kassan under förutsättning att anställningstiden varit för
kort för att kvalificera sig för en ny ersättningsperiod. Så
lång anställningstid är i praktiken omöjlig hos ett bemanningsföretag,
vilket betyder att man är avstängd efter två anställningsperioder.
Detta beslut från AMS måste anses vara riktig och värd att
försvara då det inte är rimligt att göra A-kassan till
en del av bemanningsföretagens verksamhet.
Byggnadsarbetarna behöver inte stå maktlösa
I dessa arbetslöshetens tidevarv kan det vara svårt att uppmana en
långtidsarbetslös byggnadsarbetare att i det längsta passa sig
för dessa företag då de arbetslösa brinner av iver att
komma ut i jobb så snart som möjligt. Saken blir inte bättre
av att det är en ganska vanlig uppfattning att det är Byggnads som
bestämmer över A-kassans regelverk.
I LO-tidningen nr 3/2004 finns en stort uppslagen artikel om tre byggnadsarbetare
från Kramfors som åkte till Stockholm för att bli anställda
av Helpman och som genom Helpmans korta anställningstider råkat mycket
illa ut. För dessa tre snickare slutade äventyret i Stockholm med
att de för att klara försörjningen måste uppsöka socialtjänsten
i Kramfors. Naturligtvis upplyser inte bemanningsföretagen sina anställda
om de specialregler som finns för dem angående A-kassan. Så
rådet till arbetslösa byggnadsarbetare som står i begrepp att
ta en anställning i ett bemanningsföretag måste bli att undivik
detta. Känner man att man trots allt inte kan motstå det så
är det ett måste att man innan anställningen kontaktar sin lokala
byggavdelning för att få klart för sig vilka villkor som gäller.
Men byggnadsarbetarna behöver inte stå maktlösa inför denna
synnerligen oseriösa företagsform. Det går alldeles utmärkt
att ute i de lokala MB-grupperna verka för ett beslut som går ut
på att man inte skall använda sig av denna typ av anställningsform.
Gör man det, och det är ingen omöjlig eller speciellt svår
uppgift, då kan Helpman och dylika företag ägna sina krafter
åt annat än att slå sönder byggbranschen.
Lars Lundberg