För inte så länge sedan bestämde Blair att en tjetjensk rebelledare skulle få stanna i Storbritannien, trots att denne var efterlyst inte bara av den ryska polisen utan också av Interpol. Nu har den svenska regeringen fattat ett principbeslut om att vissa tjetjener skall få uppehållstillstånd i Sverige.
Den ryska regeringens insatser för att hindra den utlandsstyrda destabiliseringen av delrepubliken Tjetjenien anses utgöra förföljelse och motivera att ett antal tjetjener får stanna i Sverige. Judar från Ryssland får också stanna. Kubaner som arbetar för att störta den kubanska regeringen får asyl. En diskussion pågår om homosexuella från Zimbabwe. Uppehållstillstånd har i samma politiska syfte getts till de rätta människorna från Jugoslavien, alltså muslimer från Bosnien och kosovoalbaner från Serbien.
Detta sker knappast av humanitära skäl. EU använder utlänningslagstiftningen för att – med hänvisning till ”humanitära skäl” och ”kränkningar av mänskliga rättigheter” – gripa in och styra utvecklingen i andra länder. Denna interventionistiska utlänningspolitik kommer till uttryck också genom att vägra vissa länders medborgare rätt att resa in i EU och på detta sätt isolera dem.
Ett tydligt exempel på det är hur en svensk medborgare inte kunde få tillstånd för sin gamla mor att besöka Sverige.
Dusan kommer från Serbien men har bott och arbetat i Sverige sedan 60-talet. Hans mor är över 90 år, änka och bor ensam i en lägenhet i Belgrad. Hon har inga släktingar kvar där, sedan hennes andre son dött. Hon är nästan blind och måste praktiskt taget hålla sig inomhus hela tiden. Socialsystemet har ödelagts och det finns inte längre någon som kan hjälpa henne med de nödvändiga dagliga sysslorna i ett alltmer hårt och fattigt Belgrad. Hos Dusan och hans familj skulle hon få trygghet och ro under de sista åren i livet. Dusan har fast arbete och skulle stå för hennes kostnader. Turistvisum fick hon inte, och hon ansökte därför om uppehållstillstånd.
Tusentals utländska medborgare får komma hit och återförenas med sina släktingar varje år – från olika länder runt om i världen och som regel med mycket mindre anknytning än Dusans mor har. Men hennes ärende behandlades annorlunda.
I beslut den 27 juni 2003 slog Migrationsverket fast att ”det inte fanns något som visar på ett sådant beroendeförhållande som krävs för uppehållstillstånd” och att ”det inte heller fanns särskilda skäl av humanitär art eller ömmande omständigheter i tillräcklig omfattning”. Dusan och hans mor överklagade beslutet till Utlänningsnämnden. Där blev ärendet liggande. När Dusan hade kontaktat den ansvariga tjänstemannen för att höra efter hur det gick med handläggningen kom beslutet däremot omedelbart. Utlänningsnämnden avslog den 23 januari 2004 överklagandet. Visserligen var ”omständigheterna i detta fall ömmande” men ”situationen får emellertid betecknas som normal i det att äldre människor kräver omvårdnad i ett visst skede av sitt liv” och de ”humanitära skälen kan inte anses uppfylla de krav som ställs”.
Dusan hade också vänt sig till Europadomstolen för mänskliga rättigheter. En av de mänskliga rättigheter som skall skyddas av domstolen är nämligen just rätten till familjeliv, och flera gånger har domstolen funnit att den rätten kränkts när någon vägrades att leva med sin nära familj. Men i de fallen hade det inte varit fråga om serber. Bara ett par dagar efter Utlänningsnämndens avslag kom domstolens beslut den 29 januari 2004. Det var trots allt ingen kränkning: ”det framgick av samtliga omständigheter”.
EU:s utrikesföreträdare Javier Solana, som i egenskap av NATO:s generalsekreterare lett bombningarna av Jugoslavien, uppmanade ett par dagar före det serbiska parlamentsvalet den 28 december förra året serberna att välja mellan ”bestämd marsch mot Europa eller återgång till isolering”. De styrande i EU gjorde helt klart vilket som var ”det rätta valet”. USA:s ambassadör hotade med att de ekonomiska sanktionerna skulle återinrättas om ”fel” regering valdes.
Väljarna tillfogade ändå de två liberala partier som EU och USA räknade med ett svidande nederlag och stödde i stället de partier som vägrade att lyda befallningarna från den ”internationella brottmålsdomstolen” i Haag, tillsatt för att straffa ”krigsförbrytare”. Som Pierre Lévy skriver (Bastille Republique Nations, den 28 januari 2004) var i själva verket de sistnämndas största brott att göra motstånd mot Västs planer om att rasera deras land. Genom att ge en majoritet av rösterna till motståndarna till Haag – och till och med välja den förre presidenten Milosevic som idag hålls i förvar där – gav de serbiska medborgarna uttryck för en nationell värdighet som man inte är van vid i Bryssel. Enligt finansmannen Soros International Crisis Group var detta ”det största trotset mot Europa” sedan Slobodan Milosevic vägrade att överge Kosovo.
De nationer som inte låter sig integreras i den Nya Världsordningen, utan fortfarande är fria, belägras. Det serbiska folket hålls isolerat i ett ghetto, omringat och instängt.
För serberna gäller inga ”mänskliga rättigheter”, inte ens några ”humanitära skäl”. De ger inte upp, och mot dem pågår därför kriget fortfarande.
DM