Så mycket av förväntning och så lite av förändring
– så vill jag beskriva Vänsterpartiets kongress, väl medveten
om att detta krockar med den allmänt spridda bilden.
Massmedia bidrog starkt till att skapa en uppfattning om att denna kongress
skulle bli ett vägval mellan ett traditionellt kommunistiskt parti och
ett ”modernt” och utslätat vänsterparti.
Den grupp som samlats kring Johan Lönnroth och som av någon anledning
kallat sig för förnyare målade ut kongressmajoriteten som ”gammalkommunister”
– underförstått bakåtsträvare som inte vet mycket
om vår tid.
I denna strävan fick de fullt stöd av de krafter i samhället
som jämt och ständigt skrämmer med kommunistiska spöken
för att hålla kritiken mot högerutvecklingen i schack.
Att döma av intervjuer som gjordes med framför allt unga kongressombud
fanns det en del som trodde att kongressen skulle bli en vändpunkt i partiets
politik.
De hoppades att det skulle bli slut på det ständiga kompromissande
med en alltmer högerinriktad socialdemokrati.
Följsamheten till SAP och regeringsmakten kallas inom vänsterpartiets
riksdagsgrupp och av den s k oppositionen omkring Lönnroth för resultatpolitik.
Resultaten kan utläsas såväl på riksnivå som i landstings-
som kommunalpolitiken i form av långtgående privatiseringar och
reträtten i många arbetsrättsliga och sociala frågor.
I några kommuner med stark v-dominans som t ex Fagersta och Norberg har
privatiseringen gått längre än i rent borgerliga kommuner.
Det var också ”resultatpolitiken” som fick Lars Ohly att ställa
upp på den vårbudget som gav en sänkning av sjukpenningen från
80 till 77,6 procent och en rad ytterligare försämringar.
Avregleringen av energisektorn och privatiseringen av Telia genomfördes
med stöd av vänsterpartister.
Så visst kan man förstå att det jäser ute i partilivet,
och det fick i viss mån sitt uttryck på kongressen. Ledamöterna
avvisade ett programförslag med tydlig ideologisk högervridning som
”Lönnroth-oppositionen” hade lagt fram. Några uttalade
”resultatpolitiker” valdes inte in i partistyrelsen. Som en viktig
ideologisk markering skrevs kravet på nationalisering av storbanker och
försäkringsbolag in i partiprogrammet. Detta gav upphov till förhoppningsfulla
slutsatser hos en del. ”I helgen vred kongressen vänsterpartiet tydligt
åt vänster”, rubricerade Flamman sin kongressvärdering.
Men just detta är en synvilla.
Tyvärr blev inte kongressen och dess beslut någon vändpunkt
i politiken.
I sitt slutord förklarade den nyvalde (v)-ordföranden Lars Ohly att
några stora förändringar av vänsterpolitik inte är
att vänta.
Före kongressen har han skapat uppmärksamhet med att hålla fast
vid att kalla sig kommunist. Etablissemanget kände sig utmanat och var
tvungen att skjuta med de stora antikommunistiska kanonerna för att hålla
liv i sin skräckpropaganda om diktatur och ”stalinism” Även
socialdemokratin utmanades, samarbete med kommunister kan inte stå högt
i kurs i EU och i den egna självbilden.
Nu, efter kongressen, återgick Ohly till dagordningen, ”business
as usual” kallade han det själv gentemot media. Vad han talade om
vad den invanda samarbetslinjen med regeringen utan stora utmaningar och kontroverser.
Visserligen hade kongressen beslutat att partiet ska ägna mer intresse
åt sitt mångåriga krav på 6 timmars arbetsdag. Men v:s
riksdagsgrupp förklarade dagen efter kongressen att detta krav är
så långtgående och så kostsamt att det inte ryms inom
de ekonomiska ramarna under överskådlig tid.
Och Ohly underströk att kravet på nationalisering av storbankerna
inte skulle ses som en näraliggande uppgift utan skulle ingå i en
mer långsiktig och internationell strategisk målsättning.
Nu hade väl inte ens den mest revolutionärt sinnade trott att (v)
skulle motionera om bankernas förstatligande under nästa vecka. Men
det skulle vara fullmöjligt och absolut nödvändigt att vänsterpartiet
här och nu utveckla en politisk linje som inskränker på bankernas
och försäkringsbolagens nästintill obegränsade makt och
vinstutrymme. En linje som i sin förlängning motsvarar kongressens
krav på nationalisering. Men här svek den nye (v)-ledaren.
Bedyranden att detta krav är något som ligger långt fjärran
som inte har något att göra med dagens verklighet var en tydlig signal
till regeringen och etablissemanget: ta inte detta så allvarligt, vi fortsätter
som förut.
Kravet om svensk nedrustning tillhörde också de omöjliga frågorna
enligt den nyvalde ordföranden. Hans argument var att ”vi måste
ju kunna försvara vår neutralitet”. Denna invändning har
Bofors, militärhökar och andra försvarsivrare använt sig
av i minst 50 år.
Idag frågar sig säkert många vilken ”neutralitet”
Sverige ska försvara.
Efter kongressen fick socialdemokraternas partisekreterare Lars Stjernkvist
i en tv-soffa frågan hur han såg på partiets ”vänstervridning”.
Nu befinner han sig ju i dilemmat att behöva kritisera ”kommunisterna”
samtidigt som han måste göra klart varför (v) fortfarande duger
som regeringens samarbetspartner. Så blev hans värsta upplevelse
av vänsterpartiets ”vänstersväng” att Johan Lönnroth
inte hade fått plats i den nyvalda partistyrelsen. Politiskt hade han
ingenting att anmärka.
Så speciellt mycket ”kommunism” kan man inte finna. Däremot
tonar massor av feminism fram i Gudrun Schymans tappning, och detta på
ett mycket onyanserat sätt.
Det är mycket i vårt samhälle av ojämlikhet mellan könen.
Att lösa detta är en gemensam uppgift för alla progressiva människor,
kvinnor som män. Men vår verklighet måste beskrivas så
att det finns en chans att känna igen sig. Och där brast det.
Vad kan vi förvänta oss av (v) efter denna kongress? En positiv iaktagelse
först: kongressen visade att det finns krafter som vill vrida rodret år
rätt håll.
Men förhållandet att några uttalade s k förnyare valdes
bort från PS förändrar inte förhållandet att ”resultatpolitikerna”
bestämmer den praktiska politiska kursen. Direkt efter kongressen begärde
riksdagsgruppen att få bestämma mer utan inblandning från partiet,
alltså fria händer för den invanda anpassningslinjen.
Och kommunisten Ohly? K G Bergström från SVT frågade Ohly vem
han skulle föredra i valet mellan Fidel Castro och Tony Blair. Ohly valde
Blair, eftersom han ”till skillnad från Busch är demokrat”!
Ohlys bevekelsegrund var att Busch skapar krig i världen. Bortsett från
den stora portionen politisk blindhet angående Blairs roll i pågående
krig så är det skrämmande att kommunisten Ohly tydligen sätter
världens krig endast i samband med någon enskild person istället
för kapitalets jakt på pengar och makt.
Rolf Hagel