Den 8 und 9 maj i år kommer en grundningskongress i Rom att starta Förenade Europeiska Vänsterns parti – ett partiernas parti.
Förberedelsen till denna kongress tog konkreta former i januari i år,
då 19 europeiska kommunistiska, socialistiska, vänstersocialdemokratiska
och vänsterpartier samlades i Berlin. 11 av dessa undertecknade ett upprop
till grundandet av ett parti som kallar sig Förenade Europeiska Vänsterns
parti. Denna pluralistiska organisation står inte på marxistisk
grund, vilket föranledde ett antal närvarande partier att inte skriva
på uppropet.
Greklands Kommunistiska Parti (KKE) t.ex., som under de senaste åren har
spelat en framträdande roll för att på nytt formera kommunisternas
internationella rörelse, deltog inte i mötet och tog avstånd
från hela projektet.
De partier som vill ansluta sig till den nya organisationen tillhör främst
den gruppen som tidigare intagit eurokommunistiska positioner eller som tillhör
den reformistiska delen av rörelsen.
Svenska Vänsterpartiet deltog naturligtvis också vid konferensen,
men vill inte bli medlem i det nya partiet i protest emot att tjeckiska Kommunistriska
Partiet i Böhmen och Mähren får vara med.
Diskussionerna kring ett sådant parti har förts sedan 1999 och aktuella
förhandlingar har pågått sedan mars 2002.
Om Förenade Europeiska Vänstern av EU-parlamentet accepteras som europeiskt
parti kommer de att få 8,2 miljoner euro (ca 75 miljoner kronor) i EU-stöd.
Grekiska kommunistpartiet, KKE, fastslog i ett uttalande i september 2003,
då diskussionerna om ett EU-vänsterparti inleddes:
”Skapandet av Förenade Europeiska Vänstern kommer inte att bidra
till samarbete mellan de kommunistiska partierna och vänsterkrafterna.
Detta projekt om ett ”europeiskt vänsterparti” bortser från
de djupa politiska och ideologiska skillnader och även konflikter som finns
mellan våra partier i vissa avgörande frågor. Det gäller
den europeiska integrationen och synen på EU, det kapitalistiska EU:s
nuvarande roll i världen, det slags samhälle vi kämpar för,
det socialistiska perspektivet, vilka allianser man bör upprätta och
hur förhållandet bör vara gentemot socialdemokratin. Det har
gång på gång visat sig att det finns skillnader i dessa frågor.
Om man glömmer denna verklighet och ser fram emot skapandet av ett europeiskt
parti, kommer man att inge arbetarna och folken falska illusioner och förhoppningar
och skada de principer om jämställdhet, suveränitet och självständighet
som borde gälla mellan våra partier. Till slut slår detta tillbaka
mot oss alla.”
Idén om ett ”europeiskt vänsterparti” härstammar från Maastrichtfördraget och Nicefördraget. Med stöd i fördragen har Europarlamentet tagit beslut om att det skall finnas särskilda EU-partier, vilken ställning de skall ha och hur de skall finansieras.
Enligt dessa regler behöver EU-partierna inte ens registrera sig som ett parti. Det räcker i själva verket att registrera ett namn, t.ex. ”Förenade Europeiska Vänstern”. På detta sätt kan man gå förbi beslut i de nationella partierna och undvika de tvister som ofrånkomligen skulle uppstå om partierna gick samman formellt. EU-partierna står fria från och över de nationella partiorganisationerna.
Till skillnad från de nationella partierna är EU-partierna däremot inte fristående från staten utan uppbundna till EU:s institutioner. Det är Europaparlamentet som godkänner dem och då avgör om ett partiprogram ”är förenligt med de principer om en liberal demokrati som EU bygger på”. Och det är i sista hand Europaparlamentet – med majoritetsbeslut – som också bestämmer om ett EU-parti skall upplösas, t.ex. för att det inte ”respekterar principerna för Unionen när det gäller frihet, demokrati, mänskliga rättigheter och grundläggande friheter och lagen i enlighet med EU-fördraget och EU-stadgan om mänskliga rättigheter”.
”Förenade Europeiska Vänstern” är alltså helt underordnat EU-systemet. Avsikten är att försöka ge viss legitimitet åt EU samtidigt som man kan verka för att ändra synen på vad ett politiskt parti är och underlätta raseringen av demokratin.