Man kan väl lugnt påstå att den offentliga sektorn är
i kris!
Kommuner och landsting och hela kedjan av samhällsmaskineriet är därmed
också i kris vilket innebär att barnomsorgen, skolan, ålderdomsomsorgen,
sjukvården, rättsystemet, ja hela den offentliga sektorn och arbetsmarknaden
tvingas föra en tynande tillvaro med allt mindre resurstilldelningar.
Varför har ett rikt land som Sverige hamnat i en sådan situation?
Orsaken finns att hämta i omfördelningen av resurserna som började
redan på 80-talet, från offentligt till privat, samtidigt med sagolika
skattesänkningar för höginkomsttagarna.
Samtidigt som resurserna till de offentliga verksamheterna börjades dras
ner började löneskillnaderna öka våldsamt.
Högavlönade begåvades på ett bräde, både med
enorma skattesänkningar och kraftiga löneökningar. Lågavlönade
har under tiden inte fått höjda löner vilket innebär att
det funnits överflöd av resurser till de högavlönade.
Denna politik har gjort oerhörd stor skada och utarmar vårt rika
land fullständigt om det får fortsätta.
Gällivare, Jokkmokk och Kiruna hör till de kommuner i Sveriges som
är rikast på naturresurser. Vattenkraften (som vi inte har några
inkomster av), skogen (som går våra sågverk förbi), malmen
och den kostsamt utbildade men borttvingade unga arbetskraften har ”tveklöst
givit betydande bidrag till den närmst mirakulösa utveckling som Sverige
genomgått sedan 1800-talet. Sverige hör till den grupp av nationer
som under perioden från 1870 till 1970 haft den starkaste tillväxt
i världen. Bidragen har kommit från norr, från skogen, malmen,
vattenkraften och inte minst från de stora skaror av arbetsföra som
lämnat länet”, så ett citat ur Regionala tillväxtprogrammet.
Men ekonomiskt är vi de svagaste i landet och hör till Sveriges värsta
kriskommuner.
Bara energiskatten årligen från vattenkraften ger staten inkomster
mångdubbelt större än våra kommuners verksamhetskostnader.
Våra kommuner skulle inte behöva några statsbidrag och än
mindre några utjämningsslantar.
De anställda finns idag i Råcksta och betalar skatt i Stockholm Bolagsskatten
går till statskassan. Förhållandevis många är äldre
och få är i arbetsför ålder. Skattekraften har flyttat
söderut, men inte skattekraftens mamma och pappa.
Med skogen är det ungefär likadant, skatten försvinner någon
annanstans för aktieägarna bor inte i kommunen.
Åtminstone någon del av kraften och skogen borde man kunna beslagta
i folkets namn.
John Eslund
Ullati