I tidningen ”Dagens Industri” 24 januari 2004 fanns en artikel
med rubriken ”Lönechock i EU-parlamentet”. Enligt denna skulle
EU:s finansministrar den 26 januari 2004 godkänna nya löne- och pensionsvillkor
för EU- parlamentarikerna. I dag utgår samma lön som respektive
nations parlamentariker har, men med de nya reglerna skall alla EU-parlamentariker
få samma månadslön 8 500 euro eller 77 400 svenska kronor.
En EU-parlamentariker från t.ex. Litauen tjänar i dag 8oo euro per
månad, höjningen blir drygt tiofaldig.
EU-kommissionärerna får en ännu saftigare höjning eftersom
kommissionärsjobbet ger en grundlön med 18 000 euro i månaden,
drygt 160 000 svenska kronor.
För svenska EU-parlamentariker innebär detta en fördubblad lön,
vilket innebär en högre ersättning än vad svenska ministrar
har, trots att en EU-parlamentariker är långt mindre viktig än
en minister.
Förutom ovannämnda grundlöner så utgår 16 000 euro
i månaden för extra kostnader till att betala sekreterarhjälp
m.m. Dessutom har de 257 euro traktamente för varje dag som de är
i EURO – parlamentet, ca.2 300 kr. Det tillkommer även höga
reseersättningar i första klass utan att behöva visa upp kvitton.
Den nya gemensamma lönen skall EU-beskattas (ca.20 procent).
Ser man till ovanstående förmåner så måste man
förstå att EU-parlamentets kandidater inför EU-valet den 13juni
2004 skakar och darrar av återhållen spänning, eftersom en
plats i EU-parlamentet innebär betydande personliga ekonomiska fördelar.
Kanske var det detta ekonomen Nils Lundgren, Lars Wohlin m.fl. har insett –
och att de därav bildade partiet ”Junilistan”?
De presenterar sig som samlingsbas för dem som röstat nej i EMU-folkomröstningen,
men inte känner sig hemma bland vänsterpartiets eller miljöpartiets
väljare. Men Junilistans budskap är lurigt. I stället för
en valbojkott, som känns naturlig för EU- och EMU-motståndarna,
vill Junilistan samla röster för sin egen representation i EU-parlamentet.
Högt valdeltagande i EU-valet ska naturligtvis inte enbart legitimera personliga
förmåner, utan även ge högre status åt EU som det
överstatliga organ det är.
Medlemsavgiften för Sveriges del beräknas höjas med ca.15 miljarder
kronor till ca. 50 miljarder årligen. Orsaken till denna 30-procentiga
höjning anges vara de nya medlemsländernas inträde i EU.
När nu dörrarna öppnas till ”paradiset” eller i alla
fall från detta ”paradis” så lovas det fred, frihet
och demokrati till de utvalda inom EU:s gränser. Precis som de stackarna
som haft oturen att födas och växa upp utanför denna intressesfär
kommer ett antal människor att få arbete hos detta herrefolk genom
att herrefolket investerar i deras hemländer, helst med exploatering av
tillgängliga naturrikedomar. Dessutom får de egendomslösa plats
som pigor och drängar hos herrefolket i ”FARMEN” EU.
Hur blir det då för de vanligt dödliga inom ”FARMEN”
EU? Utröstningen kommer att fortgå. Levnadsförutsättningarna,
d.v.s. jobben, kommer att delas och flyttas mellan ”farmarna”.
Electrolux i Västervik lämnar sina drängar och pigor och flyttar
till Ungern där pigorna och drängarna är billigare. I och med
detta har ett utröstningsförfarande verkställts som i tv-kanalernas
s k dokusåpor.
Ivar Lo-Johansson, Gunnar Emanuel Sträng, m.fl. skildrade dåtidens
statar- och torparliv.
Då fick statarna och torparna vandra runt bland olika farmare för
livets nödtorft, farmarna däremot var fast förankrade vid sin
täppa. I dag går vandringen i allt större utsträckning
åt två håll: De fattiga i den mindre utvecklade delen av världen
vandrar som rättslös, underbetalat arbetskraft till industrivärlden
i hopp om att kunna stilla livets nödtorft. Och de rika ”farmarna”
förlägger sin produktion till u-länderna, där arbetskraften
är ännu billigare och framför allt rättslösare än
invandrarna i industriländerna.
Electrolux har hela tiden gjort vinst i sin dammsugartillverkning i Västervik.
Senaste vinsten var 164 miljoner kronor. Men mättnadskänslan vill
inte infinna sig bland aktieägarna, de lägre lönerna i Ungern
ger ju en större vinstvolym.
Electrolux är det färskaste exemplet i den massrörelse som utvecklats
bland ”farmarna” och som EU gör allt för att underlätta.
Självfallet så glömmer inte EU bort sina vanliga medborgare.
De tusen pigor och drängar som lämnas ensamma i Västervik får
snart sällskap i första hand av polska och baltiska pigor och drängar.
EU säger sig ta bort allt som hindrar solidaritet med de nya medborgarna
och deras möjligheter att komma till välfärdens förlovade
land Sverige. Ganska snabbt upptäcker man att välfärden har krympt
väsentligt. Hur går det då med solidariteten? Jo, arbetsgivarna
vet lösningen: för att betala så lite som möjligt för
att de nyanlända pigorna och drängarna skall få ta del av välfärden
anser de att man ska minska helt enkelt välfärden för alla.
De svenska inhemska pigorna och drängarna åser tills vidare hur deras
välfärd försvinner inför deras ögon. Så försöker
nyliberalismens krafter att missbruka arbetarrörelsens stolta solidaritet
till en hävstång mot arbetarrörelsens landvinningar.
Därför gäller det att visa verklig solidaritet, att försvara
de rättigheter och landvinningar vi har tillkämpat oss till gagn för
alla som arbetar i detta land.
Så här resonerar jag om den framtid som erbjuds av EU, om vi antar
fördraget om ”Upprättande av en konstitution för Europa”.
Kräv folkomröstning om EU:s nya grundlag!
BOJKOTTA EU-parlamentsvalet!
Bror Wennström
På EU-språk är låga löner och rättslöshet
på arbetsmarknaden en ”konkurrensfördel”
Svenska ekonomiprofessorn Lars Calmfors ingår i en europeisk ekonomgrupp
som är knyten till tyska Ifo-institutet. Gruppen har i sin årliga
rapport analyserat förutsättningarna och effekterna för EU-utvidgningen.
Rapporten är inte skriven som EU-propaganda för att blidka offentligheten.
Här finns inga floskler om solidaritet och den jämlikhet som EU säger
sig sprida. Istället talar fakta och slutsatserna sitt tydliga språk.
Man slår fast att det inte finns något effektivt skydd mot ”arbetsmarknadseffekter”.
–d.v.s. att det är kapitalets intresse som styr ordningen i EU och
inget annat. Om en stat med olika politiska medel vill hindra den billiga arbetskraften
att komma t. ex. till Sverige, då tillhör det EU-ordningen att svenska
företag flyttar arbetsplatserna över Östersjön och utnyttjar
de stora löneskillnaderna, konstaterar man. Detta kallar gruppen en ”konkurrensfördel”
för de nya medlemsländerna. Att arbetsmarknaden där är tämligen
oreglerad framlyfter man som en fördel – för kapitalet förstås.
De arbetandes intressen nämns inte ens. Ekonomgruppens rekommendation till
de nya EU-ländernas regeringar är att de ska förhindra den fackliga
rörelsen att växa sig stark. Man ska endast tillåta lokala löneavtal
och begränsa trygghetslagstiftningen.
Verklig solidaritet arbetarna emellan kan aldrig handla om att konkurrera ut
varandra med försämrade villkor. Kampen måste föras gemensamt
om lika villkor, samma löner och samma starka trygghetssystem för
alla.