Energidebatten har åter blossat upp i vårt land, och det kan ingen
förvånas över. El-räkningarna skjuter i höjden och
oron för energitillgång och miljön breder ut sig i takt med
att verkligheten tränger undan önskedrömmar om nya rena och förnybara
energikällor.
Människorna ifrågasätter med all rätt varför moderna
energianläggningar läggs i malpåse och Sverige i stället
ökar importen av kolbaserad energi och bygger kraftanläggningar i
Skåne och Bohuslän med fossil förbränning som bas.
Allt fler svenskar uttalar sig i opinionsundersökningar för fortsatt
användning och utveckling av kärnkraft.
Folkpartiet och inflytelserika grupper inom socialdemokratin börjar inse
att vår energipolitik så som den nu är utformad leder in i
en återvändsgränd.
Inför SAP:s tillväxtkongress helgen 17-18 april uppmanade 65 kommunalråd
sitt parti att ”våga ändra energibeslutet”.
Miljöpartiet och vänsterpartiet står fast vid sin utvecklingsfientlighet
och accepterar både att fossil förbränning ersätter den
betydligt renare energin som kärnkraften innebär samt stigande priser
som detta samtidigt medför.
Båda partier hävdar också att det är en fråga om
demokrati med argumentet att vi har genomfört en folkomröstning 1980
och måste nu följa dess resultat. De utgår tydligen ifrån
att svenska folket antingen har glömt eller aldrig riktigt vetat vad resultatet
i folkomröstningen blev.
Låt mig därför påminna om fakta. I folkomröstningen
fanns tre alternativ:
1. Fortsatt utnyttjande och utbyggnad av kärnreaktorer upp till 12 st.
2. Också för 12 reaktorer, men till skillnad mot alternativ 1 krävde
man samhällsägd produktion av elektrisk kraft och avvecklingen av
kärnkraften i den takt som ekonomi och miljö tillåter.
3. Nedläggning av befintliga kärnreaktorer och ingen utbyggnad.
Folkomröstningen blev ett kraftigt bakslag för nej-kampanjens linje
3 som fick 38,7 procent av rösterna. Segrande i omröstningen blev
linje 2 med 39,1 procent. Linje 1 samlade 18,9 procent av rösterna. Detta
innebär att de två alternativen som sade Ja till driften av 12 kärnreaktorer
låg före Nej-linjen med nästan 20 procent.
Därmed är det utan om och men falskt att påstå att svenska
folket skulle ha sagt Nej till kärnkraften. Som fotokopian på den
segrande linjens valsedel visar, innehöll folkomröstningsalternativet
heller inget datum för nedläggningen av reaktorerna. Tvärtom
betonades att avvecklingen skulle ske först när nya förnybara
energikällor utvecklats och utan att sysselsättning och välfärd
skulle skadas.
När man nu talar om 25 års livstid för reaktorerna så
är detta uppgifter som senare kommit upp i Riksdagen och som inte ska läggas
in i folkets ställningstagande. Alla avvecklingsbeslut och datumgränser
för nedläggning av reaktorer har efter folkomröstningen drivits
fram i den politiska debatten av olika grupper med olika intressen.
Senare har opportunistiska ställningstaganden utnyttjat Tjernobylolyckan
1986 för att driva avvecklingslinjen hårt.
Under senare år har socialdemokraterna i Riksdagen grovt brutit mot det
segrande linje 2:s löfte om samhällsägd produktion av elektrisk
kraft. Privatiseringen har dragit fram som en slåttermaskin mot samhällsägda
energianläggningar. Statliga Vattenfall har förvandlats till en profitjägare
på den internationella marknaden och det absoluta flertalet av kommunala
energiproducenter har slukats av tre jättebolag som skaffat sig monopol
på marknaden och dikterar skyhöga priser. Krångliga och för
de flesta människor obegripliga räkningar ska kamouflera vad konsumenterna
ändå känner i plånboken – nämligen att allt
tal om att privatiseringen skulle leda till ökad konkurrens och därmed
till lägre priser bara var en ren och skär lögn. Löftet
från folkomröstningens linje 2: ”De svagaste grupperna i samhället
skyddas” låter idag som ett hån. På SAP:s tillväxt-kongress
förstärkte Pär Nuder denna känsla när han begärde
lägre energipriser för industrin, men inte för hushållen.
Tillgång till energi till rimliga priser är inte bara en privatekonomisk
ödesfråga för många människor utan i högsta
grad också avgörande för tillväxt och utveckling i Sverige
över huvud taget. Handeln med kvoter för utsläpp av växthusgaser
har blivit en het internationell stridsfråga och det saknar all logik
att Sverige i denna situation frånhänder sig rena energikällor
som kärnkraft för att gå över till de energiformer som
i hela världen brännmärks som miljöbovar.
De grupper som ihärdigast tar ställning mot kärnkraft brukar
åberopa miljöskäl. Men alla som inte är helt blinda måste
se att de gör miljön en björntjänst. Allvarliga växthuseffekter
i världen är ett obestridligt faktum, bortsett ifrån att det
finns olika uppfattningar om deras omfattning.
Vad Sverige i dag behöver är inte inköp av energi från
kolkraftverk i Polen, Danmark och Tyskland utan användningen av de reaktorer
som är färdigställda samt utnyttjande av de enorma naturtillgångar
av energifyndigheter som finns i landet, bl. a. över 100 miljarder ton
alunskiffer. Även andra alternativa former som vindkraft och biobränsle
ska ha sin plats i våra energiprogram där de passar in, men det är
efter all erfarenhet en illusion att tro att de skulle kunna ersätta kärnkraften.
Fortsatt forskning på alternativa energiformer behövs, inte minst
på fusionsenergi. En förutsättning för utvecklingen på
energisektorn är att privatiseringen stoppas och att den för oss alla
så avgörande näringen i enlighet med folkomröstningsresultatet
återförs i samhällets ägo. Både forskning och demokratisk
kontroll är viktiga faktorer för att garantera säkerheten kring
kärnkraftverken.
För att bringa ordning i debatten återger vi den valsedel
som vann folkets majoritet i folkomröstningen.
Rolf Hagel