Tjänstedirektivet har blivit en av huvudfrågorna inför valet
till Europaparlamentet. Syftet med EU-kommissionens omdiskuterade förslag,
som EU-kommissionen lagt fram i januari i år är att göra det
lättare för tjänsteföretag att röra sig över gränserna
inom EU. EU-toppmötet i Lissabon år 2000 beslutade att direktivet
skulle tas fram. Med tjänst menas i princip allt lönearbete.
Den fackliga rörelsen hävdar att direktivet sätter kollektivavtalen
ur spel och leder till lönedumpning och försämring av de sociala
villkoren.
Den huvudregel vi har idag, att svenska lagar och kollektivavtal gäller
för arbete i Sverige, kommer att bli ett undantag om direktivet går
igenom. Risken är dessutom stor att undantag inte tillåts, i alla
fall inte på sikt, eftersom de innebär ”handelshinder”,
och dessa är, som bekant, bannlysta inom EU.
Persson-regeringen har ifrån början funnits bland initiativtagarna
till direktivet.
I takt med att den fackliga rörelsen börjat reagera på de uppenbara
försämringar direktivförslaget innebär har man i Rosenbad
nu tagit flykten framåt. Persson &Co. försöker bevisa att
Sverige behövs i EU för att kämpa för arbetarnas rättigheter.
Men egentligen handlar det om att locka väljarna till valurnorna den 13
juni.
I direktivförslaget finns en grundläggande princip om att det är
lönerna och arbetsvillkoren i företagens hemland, det s k ursprungslandet,
som ska gälla när ett företag har anställda som tillfälligt
utför tjänster i ett annat EU-land.
En annan regel är att företagen inte behöver ha någon filial
eller representant i det land där arbetet utförs.
Det är också ursprungslandets myndigheter som ska se till att regelverken
följs. Alltså, exempelvis grekiska eller maltesiska myndigheter ska
se till att deras arbetares löner och arbetsskydd motsvarar kraven, när
de jobbar i Sverige eller i ett annat land.
Om lettiska eller cypriska företag skickar anställda till Sverige
ska deras löner och villkor gälla. Naturligtvis skulle det pressa
ner lönerna och villkoren här i Sverige och öka arbetslösheten,
menar kritikerna.
Direktivet är en inbjudan till företag att etablera sig i de länder
som har de sämsta lönerna och den svagaste arbetsrätten och organisera
sitt arbete utifrån denna bas.
Med direktivet blir det i det närmaste omöjligt för facket eller
myndigheterna i värdlandet att agera mot exempelvis en farlig arbetsmiljö
eller usla löner.
Anhängarna till tjänstedirektivet vill spela ner riskerna med hänvisning
till det så kallade utstationeringsdirektivet som EU antog 1996 och som
i svensk lag kallas "Lag om utstationering av arbetstagare".
Det direktivet säger att värdlandets lagstadgade minimilöner,
semesterlagar, arbetsmiljölagar och jämställdhetslagar ska gälla
när ett företag utstationerar arbetare över gränserna. I
Sverige har det tolkats så att det är kollektivavtalen som ska gälla.
Men om det inte finns någon motpart i Sverige blir det inte möjligt
att sluta några kollektivavtal.
Svenska lagar som undantag
Men hela detta utstationeringsdirektiv är inskrivet i tjänstedirektivet
som ett undantag.
Egentliga står de båda direktiven i motsats till varandra, och officiellt
gäller frågan vilken del det är som har övervikt som obesvarad.
Men kritikerna inser att undantag alltid förblir undantag och inte kommer
att bilda huvudregel. Om det över huvud taget tillåts att teckna
kollektivavtal med utländska arbetsköpare. Risken är överhängande
att kollektivavtal kommer att betraktas som handelshinder. Som Riktpunkt berättat
i tidigare artiklar rekommenderar näringslivets företrädare de
nya EU-medlemsländerna att låta bli att upprätta kollektivavtal
eftersom det kunde vara en ”konkurrensfördel”.
Det finns dessutom mängder av domar från EG-domstolen somredan är
i kraft och så kommer att förbli. Till stor del är alltså
principerna i tjänstedirektivet redan fastslagna i EUs rättspraxis.
På näringsdepartementet i Stockholm anses det ett vunnit slag om
vi ens får behålla stridsrätten.
Om den skrivs in i direktivet skulle det bli en indirekt garant för att
de svenska kollektivavtalen kan upprätthållas. Men hur mycket stridslust
har helheten av den fackliga rörelsen visat under de senaste åren?
Det är nog inte så många arbetare här i landet som vågar
säga att det skulle vara någon ”garant” för upprätthållna
rättigheter.
Regeringens utgångspunkt är att den fria rörligheten av tjänster
skulle vara viktig för att öka sysselsättningen i Europa. Därför
har regeringen tillhört pådrivarna av tjänstedirektivet. Men
om förslaget hotar grundläggande svenska intressen kan vi inte acceptera
det, säger man nu när det blir konkret och man upptäcker att
den svenska rösten är rätt så klen i EU-sammanhang när
det gäller de arbetandes villkor.
Direktivet innehåller också ett undantag för offentliga tjänster,
men vad det betyder konkret är oklart.
En tolkning är att undantaget endast gäller tjänster som totalt
finansieras med skattemedel.
Luftfartsverket och statliga bolag t ex skulle då falla under direktivet.