Det förestående valet till EU-parlamentet bekymrar det politiska
etablissemanget. Samtliga riksdagspartier från höger till vänster
befarar ett lågt valdeltagande. Den valdebatt som hittills förekommit
har säkert inte upphetsat många eller stimulerat till att delta i
valet. Så möjligheten att genom rekordlåga röstsiffror
klargöra vad svenska folket tycker om EU är stor.
Rösta! bönar regeringen. All kraft riktas på att få ett
valdeltagande som på något sätt ska legitimera EU. Valdeltagandet
i Sverige har stadigt sjunkit sedan EU-anslutningen 1994 – med ett enda
undantag: folkomröstningen om EMU. Persson vill helst slippa att på
nytt åka till Bryssel och liksom efter förra årets rungande
Nej till EMU förklara varför svenska folket protesterar mot EU:s politik.
Men jag är ganska övertygad om att han inte kommer undan denna gång
heller.
Våra erfarenheter med konsekvenserna av EU-anslutningen gör att folkflertalet
klart säger nej till att denna union ska bestämma över fler och
fler politikområden.
Vi ser att det är fel att rösta på ett parlament långt
borta i Bryssel som mest är ett låtsasparlament utan beslutanderätt.
Vi anser att det är omöjligt att fatta majoritetsbeslut för runt
450 miljoner människor, som lever under vitt skilda betingelser och historiska
och kulturella förutsättningar. Vi anser att EU-parlamentet egentligen
handlar om ett förkläde som ska dölja de verkliga maktmekanismerna
inom unionen och legitimera storkapitalets folkfientliga politik. Samtidigt
vill vi inte att EU-parlamentet ska få mer makt, eftersom det skulle öka
överstatligheten och minska de nationella parlamentens inflytande.
Perssons budskap är att vi står inför ett höger-vänster-val
enligt mönstret från kommunal- och riksdagsval. S-partiet tror att
man på det viset kan mobilisera arbetarrörelsens väljare att
ge sin röst av klasslojalitet till socialdemokratins kandidater. Men väljarna
har under nio år med EU hunnit uppfatta att gränserna mellan (s)
och (m) suddas ut genom EU.
Visst handlar EU-valet om ett klassval – men gränsen går inte
mellan socialdemokrater och moderater utan mellan JA eller NEJ till EU överhuvudtaget.
Irriterat ropar etablissemanget att denna fråga är avgjort sedan
1994, men folkflertalet är av annan åsikt. Vi säger NEJ till
EU som helhet, därför att den bygger sin politik på kapitalets
frihet att göra vad den vill och röra sig som det vill. Denna kärna
godkänns av alla som säger ja till EU.
Sedan kan enskilda regeringar kräva en begränsning av kapitalets totala
frihet i enskilda frågor, eller begära ett litet undantag i EU:s
lagstiftning för en begränsad tid. Ibland handlar det om något
så enkelt som strävan att bli omvald; ibland pressas makthavarna
hårt av en hemmaopinion; ibland har deras inhemska kapital vissa egna
intressen.
När det blir riktigt hett som nu inför valet till EU-parlamentet,
då kommer de gamla fina parollerna fram, som på valaffischerna med
Göran Persson, Ulrica Messing och Leif Pagrotsky.
Trygga jobb åt alla, förkunnar statsministern, men var i EU-världen finns trygga jobb idag? Arbetslösheten i Sverige bara stiger, men EU:s konvergenskrav förbjuder ökade offentliga utgifter och därmed extra satsningar för att bekämpa arbetslösheten. Klassklyftorna blir allt djupare, men vår statsminister påstår att regeringens ledstjärna under EU-himlen är jämlikhet, solidaritet och rättvisa. Vem i arbetarrörelsen jämförde han sig med när han köpte sin lilla pensionärsstuga för runda 12 miljoner? Vilken rättvisa har socialdemokratinså ledargarnityr för ögonen när den accepterar en månadslön på 450 000 kr för Anders Sundström på posten som chef för ”arbetarrörelsens försäkringsbolag” Folksam?
”Välfärd är ingen handelsvara" är Ulrica Messings valbudskap, ”Människan före marknaden” Leif Pagrotskys paroll. Detta är just vad människorna kräver, men EU-författningen sätter tydligt marknaden före människan, och välfärden håller på att stryka på foten sedan Sveriges EU-anslutning, fast då kallas den ”handelshinder” eller ”konkurrenshämmande”. Handelshinder och konkurrenshämmande faktorer är två saker som gud själv har förbjudit inom EU.
Prognosen över valdeltagandet i EU-länderna visar att endast 9 av
25 länder förväntas ha ett valdeltagande över 50 procent.
Det säger mycket om den folkliga förankringen.
Den viktigaste frågan för EU-medborgaren är enligt opinionsmätningarna
arbetslösheten – och just i denna fråga har EU ingenting att
erbjuda. Människornas avståndstagande gäller både dagens
EU-politik och förslaget till framtida Europas Förenta Stater som
skulle bli ett resultat av den föreslagna EU-grundlagen. I land efter land
upplever människorna att den offentliga sektorn monteras ner och privatiseras
– helt i enlighet med EU:s direktiv. Klart att de vill protestera –
till exempel genom att säger nej till denna EU-författning. Det är
anledningen varför makthavarna i flera länder, bland de Sverige, vill
förneka sina folk att genom en folkomröstning ge sin dom.
Utan folkomröstning, med en låtsasdemokrati i en riksdag av Ja-sägare,
tror man kunna upprätthålla demokratiskenet och ändå besluta
rakt emot folkets vilja.
I rapporterna från de nya EU-medlemsstaterna är klang- och jubelstämningen
som massmedia älskade att visa upp fram till 1 Maj, som bortblåst.
Nu rapporteras om protester, om en lång och mödosam väg till
välstånd och omfattande sociala nedskärningar enligt EU:s krav.
Där EU råder måste främst av allt profiten säkras,
oavsett de sociala följderna, det är den första läxan människorna
får lära sig efter EU-inträdet. Förväntat valdeltagande
på 27 procent i Slovakien, 26 procent i Estland och 20 procent i Tjeckien
är människornas svar.
Sveriges folk finns bland de mest EU-negativa, experterna räknar med 31
procents valdeltagande den 13 juni. Varför? Ett viktigt svar ligger i hur
vårt lands anslutning till EU förbereddes och avgjordes i valet 1994.
Ja-sidan förfogade över mer än tio gånger större materiella
och ekonomiska resurser än Nej-sidan. Ja-sidan, det var storfinansen och
näringslivet, massmedia och stora delar av den politiska maktapparaten
samt, tyvärr, också den största delen av den s-lojala fackliga
ledningsapparaten.
Socialdemokratin svek sin ofta omskrutna roll som ”arbetarrörelsens”
och de vanliga människornas företrädare. De svek alla dem som
nu tvingas leva med EU-politikens konsekvenser. Alla kritiska invändningar
mot EU avfärdades med löften om bibehållen suveränitet
och självbestämmande. Vi skulle behålla vår neutralitetspolitik
– men nu är EU i full färd med att bygga upp en gemensam armé,
EU har en gemensam försvars- eller bättre sagt krigspolitik och utrikesminister
Laila Freivalds har utlovat svenskt försvar av andra EU-stater i EU:s så
kallade solidaritetsklausul.
EU-inträdet skulle garantera Sverige en bra socialpolitik – hur bra
det blev med skola, vård och omsorg vet vi idag. Vi skulle själva
fortsätta att bestämma över vår skattepolitik – men
i den fria konkurrensens namn tvingas vi nu steg för steg bort från
egna skatteregler. Arbetsrätt, utbildning, alkoholpolitik, miljöpolitik
nämndes som områden som endast vår riksdag skulle ha makt över.
Allt detta har visat sig vara valfläsk.
75 procent av LO-medlemmarna genomskådade ändå propagandan
och stod emot locktonerna från socialdemokratin och röstade Nej till
EU-anslutningen, men deras kraft räckte tyvärr inte till att väga
upp etablissemangets övertag.
Nu förs en debatt där borgare och socialdemokrater skyller på
varandra för att förhandlingarna har skötts dåligt, vilket
påstås har föranlett alla problem som förmörkar vår
tillvaro.
Och lösningen av problemet är enkelt för Persson: För att
undvika fler dåliga resultat i EU-föhandlingar gäller det att
skicka ”rätt” ledamöter till Bryssel, efter att ha rensat
ut alla EU-kritiker på de egna vallistorna.
Etablissemanget, och därmed inte minst en socialdemokrati i regeringsställning,
struntar i vad folket tycker och driver sin politik tvärs mot folkets vilja.
Hand i hand med moderaterna, folkpartiet, centern och kristdemokraterna, och
naturligtvis hand i hand med storkapitalet, drivs privatiseringen, avregleringen
och militariseringen vidare.
Färre och färre ser det som möjligt att inom EU-byråkratins
ramar ändra kurs, med eller utan enskilda vänstertänkande ledamöter
i Bryssel-parlamentet.
Därför handlar ställningstagandet även i detta val om ett
Nej till EU i sin helhet.
Rolf Hagel