Om man ingenting har, är man ingenting

Otillfredsställda behov skapar motivation och i det vuxna livet drivs också motivationen av livsideal med schatteringar mellan två kontrasterande deviser:
- om man ingenting har, är man ingenting.
- vårt mål borde bli att vara mycket, inte ha mycket. (Marx).
Dagens samhälle, inom vilket i huvudsak den första devisen råder, skapar ett kargt och känslofattigt klimat, där profit och materiell vinning är ledstjärnan till självförverkligande. Den ekonomiska eliten (kapitalet) och med den den privilegierade medelklassen, spyr ut sin världsbild genom ett kompakt mediabrus, som ofta upprepas av den underbetalda arbetande och producerande klassen men mer likt en rapning, för den skulle själv aldrig kunna resonera sig fram till samma slutsats. Det är alltså en brist, vad klassmedvetande och kunskap beträffar.
Här kommer Paulo Freieres grundtes väl till pass om att de fattiga ska inte mata de fattiga med den rika världens kunskaper, utan själva komma till medvetande (ur sin egen sociala situation) och erövra sin värld.

Klassperspektivet avgörande
Även om vi i vårt samhälle inte har analfabetismen att brottas emot, som i Freires Brasilien, är i stället den nedärvda respekten för det skrivna ordet och tron på det alltför stort, oberoende av innehållet eller vem som suttit bakom pennan. Nyliberalismens syn på världen, dess förklaring av mellanmänskliga relationer och dess sätt att framställa vår historia kommer aldrig att kunna införlivas som förklaringsmodell för den exploaterade arbetarklassen eller den s.k. tredje världen och dess gräsrötter. Men just i försöket att kunna dränka det stora folkflertalets strävan till insikt, medvetenhet och kunskap är den nyliberala massmedieapparaten så kompakt, doktrinär och dogmatisk, den tjänar klassamhället och den första devisen; om man inget har, är man ingenting.
De rika manipulerar de fattiga (nationellt och internationellt), för att skydda sina handlingar och rättfärdiga sin ekonomiska samhällsställning. Man använder arbetarklassens språk, dess ord och begrepp såväl retoriskt som kommersiellt och tillskriver dem en helt ny innebörd, som medför att de tappar sin naturliga kraft. Arbetarklassen måste ta dem tillbaka, för det är innebörden av dessa ord som skrämmer dem, det är vårt språk.
Ordet demokrati är ett utmärkt exempel, det betyder folkstyr, men vi får inte glömma det omöjliga i att sätta likhetstecken mellan demokrati och klassamhälle. När sedan hela etablissemanget skrämmer för ”spöket” som vill göra sig av med klassamhället, profiten, exploateringen och imperialismen, var finns då folkets makt vid valurnorna, vilka är dess valmöjligheter (bland 7 liberala partier) och vilka företräder folket? De som öppet eller dolt sympatiserar och samarbetar med det fåtal som har makt, framför allt ekonomisk makt, att bara kunna höja ett finger för att få sin vilja igenom, är det demokrati, är det den demokratin vi vill ha, har vi valt den? Var finns jämlikheten?

Lek med ord
Apropå vissa folkvalda som tycker att pengar och makt är sexigt, andra återigen som fått för sig att man med reformer menar en omfördelning från det offentliga till det privata. Det är väl inte utan att man börjar undra vem som äger vad, för själv skulle jag aldrig kunna handla med familjens egendom på det sättet, utan att först fråga om lov. Skulle familjemedlemmarna tillfälligtvis och rent hypotetiskt vara så förvirrade att de sa ja till att låta mig spela rollen som omvänd Robin Hood eller Messias med vår gemensamma egendom, skulle jag i nästa stund inte få fortsatt förtroende att företräda dem. För det politiska etablissemanget är det dock möjligt!
Det är en lek med ord och i de fall som man inte kan ändra betydelsen, hittar man på nya. Imperialism, ockupation och kolonialism heter idag fredsbevarande insatser, konfliktföre- byggande åtgärder samt humanitära interventioner. De som går emot dessa kallas terrorister. Som kuriosa i sammanhanget bör nämnas att DN för drygt 100 år sedan kallade demonstrerande och strejkande arbetare i Kazakstan för terrorister. Dessa, som arbetade vid Nobels och andra oljemagnaters raffinaderier och fält, kämpade för att få bröd för dagen. Frågan är hur länge det står på innan vi befinner oss i samma situation med nuvarande utveckling och språkliga fantasirikedom.

Moral har inget utrymme
De logiska kullerbyttorna är många där empati och moral inte har något utrymme, som när statsministern vill förvägra svenska folket att via en omröstning få avgöra huruvida Sverige ska införa EU- konstitution eller inte. Hans argument är att Sverige har valt representanter som ska ta svåra beslut och att det är en farlig väg att via en folkomröstning avgöra denna fråga eftersom det skulle försvaga Riksdagen. Statsministern är väl medveten om att ett Ja till konstitutionen fråntar Sveriges Riksdag all egentlig makt men eftersom det är andra intressen som har företräde än folkets och dess självbestämmande, blir Riksdagens eventuella existens av sekundär betydelse. Ett Ja till konstitutionen innebär att vårt Nej till Euron och EMU i folkomröstningen förvandlas till ett Ja, eftersom den ekonomiska delen av EU- författningen klart talar om att Euron är unionens valuta.

La Mano - solidaritet
Ett av de begreppen som förvanskas av EU-anhängarna är solidaritet. Nyliberalismens avreglering och utplundring av tredje världen kallas för ”solidaritet”. Men solidaritet är något helt annat:
La Mano: hjälpande händer, solidaritet, samarbete, dialektik. Minns den parlamentariskt valda regimen i Spanien, de som slogs för den (1936- 39) och de 502 frivilliga från Sverige. Solidariteten kändes inte vid av Englands-, Frankrikes-, Sveriges regeringar m.fl. Dessa ingick ett noninterventionsavtal som innebar att man förband sig att inte sända vapen eller förnödenheter som mat och mediciner till den nya demokratin, vilken den här gången var socialistisk. Francos armeer däremot fick både vapen och reguljära trupper från det fascistiska Tyskland och Italien. I Sverige antogs en lag våren –37, efter terrorbombningen av Guernica, som t.o.m. förbjöd svenskar att åka ned som frivilliga (på regeringssidan), (straffet skulle bli 6 mån. fängelse).
Då var det det fascistiska Tyskland och dess allierade, idag är det USA, som med sina ”rättrogna” inte kan ställas till svars för de brott de begår mot mänskliga rättigheter, varhelst i världen de väljer att göra sina ”insatser”, FN- sanktionerade eller ej. De som inte är med, är mot och snart sagt allt som inte går i USA:s ledband kan stämplas som terrorism. Man kan tycka att de som inte vågar stå upp emot supermakten åtminstone kunde vara tysta men dessa länder och Sverige inbegripet, stöder aggressionen mot Cuba och andra utsatta länders rättigheter.
Till Genevekonventionen för mänskliga rättigheter i mars i år hade USA som vanligt en delegation. Bland alla ”trevliga killar” fanns en man vid namn Uis Zuniga. Han är omnämnd i en FN- rapport om terrorism 1999, för sin medverkan i ett sprängattentat i Havanna –97. Cubas utrikesminister krävde att Zuniga skulle fråntas sin ackreditering i egenskap av aktiv terrorist, eftersom det utgör ett hån mot allt arbete för mänskliga rättigheter. USA:s representant svarade att de inte tänkte böja sig för sådana påtryckningar, de var stolta över att ha honom med, som en framstående representant för mänskliga rättigheter.
Råkar man nu vara terrorist, så behöver man inte straffas för det, bara man är med!
Kjell Bygdén