BNP har från 1980 till 2002 (i penningvärde från år
2000) stigit från 1 450 miljarder till 2 300 miljarder kronor, d.v.s.
”Sverige” har blivit 60 procent rikare. Folkmängden har under
tiden ökat med ca 8 procent från 8,3 miljarder till 9 miljarder.
Det är värden för många miljarder kronor som slits ihop
av det arbetande folket i gruvor och fabriker, liksom i skolor och annan offentlig
verksamhet.
Högern och storkapitalet har under hela tiden angrippit den offentliga
sektorn och den generella välfärden för att den - som de påstår
- kostar för mycket och för att skattetrycket håller på
att utarma Sverige. Deras lösningar har varit privatiseringar och ett indiviuellt
försäkringssystem för att ersätta den offentliga sektorn
och den generella välfärden.
Med generell välfärd menar man i stort sett skola, sjukvård,
barn- och äldre -omsorg, samt sjuk- och arbetslöshetskassa.
Högerns lösningar är helt i linje med EU:s och storkapitalets
nyliberala politik. Underordnar man sig den fins det inte många vägar
att gå, då hamnar man på dem positioner som finansdepartementets
långtidsutredning 2003/04 (LU) har anvisat för framtiden.
Enligt denna har vi blivit för rika för att ha ett generellt välfärdssystem,
och ökade privata inslag är den enda möjliga utvecklingen. Ökade
inkomster till det allmänna genom höjda skatter utesluts med påståendet
att det skulle hämma tillväxten i ekonomin i och med att färre
personer skulle anställas. Ett annat argument som anförs är att,
om fler kommer i arbete så ökas efterfrågan på välfärdstjänster.
Så inte ens om den miljon som nu står utanför arbetsmarknaden
kom i arbete skulle det i framtiden gå att finansiera den generella välfärden.
Det innebär att det arbetande folkets långa kamp för ett bättre
samhälle och de landvinningar som nåtts skall offras på nyliberalismens
altare för att kapitalet i framtiden skall säkra sina ständigt
ökande profiter.
Regeringens senaste budget fullföljer också den nyliberala och reaktionära
politiken med stora skattelättnader för dom rika och högst avlönade.
Borttagandet av förmögenhetsskatt och arvsskatt kommer naturligtvis
att minska samhällets inkomster.
Företagens svindlande vinster vågar man inte nämna på
grund av den så kallade globaliseringen. Andas någon höjda
skatter på företagens enorma profiter tror man att de vips skall
flytta till något låglöne- eller lågskatteland med de
miljarder som de anställda har slitit ihop.
LU nämner inte ett ord om vilka konsekvenser den genomförda och de
pågående privatiseringarna och bolagiseringarna haft för den
offentliga ekonomin. Högern och kapitalisterna har i stort sett fått
alla sina krav tillgodosedda och i ett ständigt stigande tempo berikar
dessa grupper sig, vilket betalas av folket genom social nedrustning och försämrad
generell välfärd.
För att försvara folkflertalets intressen måste arbetarrörelsen
gå på offensiv och vissa på att det finns verkliga alternativ
till hur den samhälliga rikedomen skall fördelas.
De som trodde att rapporten från LO-ekonomerna med chefsekonomen Dan Andersson
i spetsen, ”Kan framtidens välfärd finansieras?” skulle
vara ett svar på Lågtidsutredningens rapport som skulle lyfta fram
LO-medlemmarnas värderingar och intressen, blev nog besvikna. LO-rapportörernas
diskussioner utgår från precis samma reaktionära senario som
LU:s
Den långsammare produktivitetsutvecklingen i tjänsteproduktionen
jämfört med varuproduktionen leder till en ständig fördyring
av exempelvis välfärdstjänster i relation till varor, högre
inkomster leder till ökad efterfråga på bl a välfärdstjänster,
vilket dessutom den demografiska utvecklingen bidrar till.
För att råda bot på dessa problem presenterar LO-ekonomerna
sex olika alternativ vars för- och nackdelar de belyser. Deras förslag
för att finansiera välfärdstjänsterna i framtiden är:
- Höjda kommunalskatter med 10 kronor över en tjugoårsperiod.
- Höjda avgifter på kommunala tjänster, framförallt för
sjukvård och äldreomsorg.
- Breddade momsbaser. Flyttande av ansvaret för vissa offentliga försäkringar,
exempelvis sjukförsäkringen, till arbetsmarknadens parter. Införande
av en privat omsorgsförsäkring. Införande av en obligatorisk
offentlig äldreomsorgsförsäkring, generationsskatt som öronmärks
för vård och omsorg med hjälp av en generationsfond.
Som synes är det inga förslag som går utanför den nyliberala
politikens områden, bortsett möjligen från den den höjda
kommunalskatten. Vinsterna och profiterna i storföretagen är inget
som LO-ekonomerna vill använda för att finansiera väfärden
med, utan befolkningen skall även i framtiden forsätta att slita ihop
miljardvinster till storföretagen, medan de själv tvingas avstå
från det vi nu uppfattar som en del av vår hårt tillkämpade
välfärd.
Men det finns alternativ till den förda politiken, produktionskatt, förstatligande
av banker och storföretag, vi måste skapa ett samhälle som vill
fördela rikedomarna efter behov, och inte efter ett litet fåtals
begär efter profiter.
Ett sånt samhälle skappar vi inte genom utredningar och klassamarbete,
det når vi genom kamp, kamp mot monopolkapitalet och storfinansen, och
försvar av den offentliga sektorn.
Jan Jönsson