De fredsälskande och demokratiska västländerna lever i ständigt fruktan för ett nära förestående kärnvapenangrepp från vissa onda länder som hatar vår frihet, som George W. Bush brukar säga. Ledda av blodtörstande icke-kristna fanatiker håller dessa länder på att skaffa sig kärnvapen, och om vi fortsätter att bara sitta på våra händer utan att göra något kommer vår civilisation att utplånas. Om vi inte snabbt kan övertyga dem om att lägga ner sina kärnvapenprogram, så måste vi tyvärr använda militära medel för att bevara freden och vår befolknings säkerhet.
Profilering av dessa länder i de stora västerländska medierna
har varierat under åren, men sedan den 11 september 2001 har Nordkorea
och Iran varit ledande kandidater för första plats i De Ondskas Liga.
Kuba är naturligtvis alltid med i bilden, fast kubanerna sägs utveckla
kemiska och biologiska vapen istället för kärnvapen.
Indien och Pakistan har redan utvecklat och testat kärnvapen, men allmänt
sett är de inte betraktade som hotfulla, åtminstone mot Väst.
Tidigare i år var Nordkorea väldigt farligt. Ett möte ordnades
i Peking för att hitta en lösning på ”problemet på
den koreanska halvön”. Delegationer från de kinesiska, nordkoreanska
och amerikanska regeringar deltog.
Efter mötet reste chefen för USA:s delegation hem till Washington
och berättade för pressen att hans nordkoreanska motpart erkänt
att Nordkorea hade två kärnvapenspetsar. Emellertid sade den kinesiska
representanten att detta inte var sant, vilket rapporterades t o m på
SVT:s text-TV.
Men Nordkorea förblev ett hot och har utpekats som kärnvapenbov i
mer eller mindre jämna intervaller i de stora medierna.
I Nordkorea ser man problemet på den koreanska halvön från
ett något annorlunda perspektiv. Enligt Center for Defense Information
i Washington har USA 10 000 avfyrningsklara kärnvapenspetsar, varav 1 000
finns i Sydkorea. Nordkoreas regering anser med fog att det är dessa kärnvapen
och resten av den amerikanska krigsmaskinen i Sydkorea som är det verkliga
problemet i området.
När Nordkorea drog sig ur icke-spridningsavtalet om kärnvapenteknologi
i januari 2003 blev ledarskribenterna på Dagens Nyheter chockade och tog
detta som bevis för att nordkoreanerna är inriktade på ett kärnvapenkrig.
Men i Pyongyang förklarade man att det inte fanns någon anledning
att hålla fast vid en överenskommelse som de andra deltagarna hade
brutit. Det är nämligen så att enligt icke-spridningsavtalet
skall länder med kärnvapen demontera sina arsenaler. Det har varken
USA, Storbritannien, Frankrike eller Ryssland gjort.
Nordkoreanerna har hållit en fast och enligt min mening konsekvent linje.
De menar att i likhet med alla andra nationer har de rätt att utveckla
de vapen som behövs för att försvara landet. De har aldrig, såvitt
jag vet, bekräftat eller dementerat påståenden om att de har
kärnvapen. De har sagt att de är villiga att ännu en gång
underteckna icke-spridningsavtalet bara de andra parterna är villiga att
följa dess bestämmelser.
Det är naturligtvis möjligt att det finns människor som verkligen
tror att Nordkorea inom kort kommer att avfyra två eller tre kärnvapenbestyckade
missiler mot USA. I så fall bör de omgående söka psykiatrisk
behandling.
Iran i siktet
”Israel pekar ut Iran under FN:s kärnvapendiskussioner”, var
rubriken i International Herald Tribune (IHT) den 8 juli i år. Mohamaed
ElBaradi, chef för Internationella atomenergiorganet (IAEA), hade kommit
till Israel för att ”öppna en dialog om att göra Mellanöstern
till en kärnvapenfri zon”.
Rapportern Greg Myre skrev att ”Israel tros vara det enda land i regionen
som har kärnvapen” och att ”man gör bedömningen att
Israel har producerat tillräckligt med plutonium för att tillverka
200 kärnvapen”.
Chefen för Israels underrättelsetjänst har sagt att ”han
tror att Iran kunde ha kärnvapen senast 2008 om man inte hejdas av det
internationella samfundet” (undertecknads kursiveringar).
Myre poängterar att Iran har skrivit under icke-spridningsavtalet, medan
Israel inte har, och har också vägrat att tillåta inspektioner
vid kärnkraftsverket vid Dimona i Negevöknen. ElBaradi påpekade
enligt Myre att han anser att det vore bra om Israel skulle skriva under avtalet.
”Iran närmar sig egna kärnvapen”, var rubriken på
en väldigt oroande artikel skriven av Per Ahlmark i DN den 3 september
2004. Ahlmark var i Israel under sommaren och talade med experter, alltså
de som vet.
Han frågade en av dem: ”Om Iran blir en kärnvapenmakt, står
då Israel inför sin svåraste existentiella kris sedan självständighetskriget
1948?” Svaret: ”Nej, iranska atomvapen blir det största hotet
mot det judiska folket sedan Förintelsen”.
Jag vet inte vad en ”existentiell kris” är, men 1948 hade
Israel en armé på 90 000 man, den största, bäst beväpnade
och bäst tränade i hela regionen. Israel var aldrig i fara. Krisen
var för palestinerna.
Ahlmark skriver att ”nya fakta” har framkommit. Var har vi hört
detta förut? ”Iran har ett i stort sett fullständigt program
för höganrikning (sic!) av uran...USA och Israel har slagit larm om
att det snart kan vara för sent att hindra Iran från att bli en kärnvapenmakt...
Krisen är akut”.
Iran skulle ha ”en väldig underjordisk fabrik” för att
”relativt snabbt” producera det anrikade uran som behövs för
kärnvapen. Iran har missiler som kan nå alla nationer i Mellanöstern.
Nästa vapengeneration kan hota Europa.
En av de främsta israeliska experterna säger enligt Ahlmark att det
snart är för sent. Irans kärnvapenprogram måste stoppas
”nu eller nästa år för att hindra ett iranskt kärnvapen
2007-2008”. Enligft Ahlmark kommer Egypten och Saudiarabien att skaffa
egna kärnvapen när Iran har gjort det. ”En sådan spridning
av kärnvapen blir katastrofal för hela världen” eftersom
terroristerna skulle kunna få tag i dem. Iran är idag ”världens
farligaste land vid sidan av Nordkorea”, avslutar Ahlmark.
Israel är nu världens femte största kärnvapenmakt
Ibland undrar jag varför Ahlmark och journalister som arbetar för
de stora medierna inte använder Internet för att skaffa fram fakta.
Det är faktiskt ganska lätt att göra det.
Exempelvis har jag hittat en intressant rapport skriven 1999 av överstelöjtnant
Warner D. Farr vid USA:s armé åt det Antispridningscenter (Counterproliferation
Center) som administreras av det amerikanska flygvapnet. Om Ahlmark vill få
en kopia av denna rapport bör han ringa 001-334-953-7538 eller faxa till
001-334-953-7538. Internet adressen är http://www.au.af.mil/au/awc/awcgate/awc-cps.htm
Centrets uppgift är att tillhandahålla information och analyser till
beslutsfattarna inom USA:s nationella säkerhetsorganisation och till officerare
inom flygvapnet.
Överste Farr konstaterar att Israel redan 1997 hade mer än 400 kärnvapen
som var klara för användning – ”en komplett uppsättning”
som innehåller bl a neutronbomber, kärnvapenminor, kärnvapen
som kan bäras i resväskor, och stridspetsar som kan avfyras från
u-båtar. En neutronbomb dödar människor men lämnar fastigheter
och annan egendom oskadd.
Farr påminner om att användningen av icke-konventionella vapen i
Mellanöstern inte är någon ny idé. Storbritannien använde
kemiska vapen mot Turkiet i Gaza 1917 och bombade byar i Irak med giftgas under
1920-talet, på order från Winston Churchill.
Churchill kunde inte förstå varför vissa människor hade
invändningar mot det. ”Jag är en stark anhängare av att
använda giftgas mot ociviliserade stammar. Den moraliska effekten är
så bra att antalet dödade kan minimeras…Det finns ingen anledning
varför den (giftgasen) inte bör användas” (från Churchill,
av Clive Ponting, Sinclair-Stevenson, 1994).
Farr berättar om Israels kärnkraft- och kärnvapenprogram, som
inleddes 1949. Med hemlig och inte så hemlig hjälp från Frankrike
och USA fick Israel tillgång till den teknologi och det material som behövdes
för att nå sin nuvarande ställning.
Konstigt nog har Israel precis vad Ahlmark påstår att Iran har,
nämligen en jättelik underjordisk anrikningsanläggning (i Dimona)
och missiler som kan nå alla länder i Mellanöstern.
Ännu bättre: Israel har kryssningsrobotar från USA som kan avfyras
från u-båtar, enligt Financial Times den 11 oktober 2003. Informationen
kommer från anonyma källor inom Bushregeringen.
Iran har som sagt skrivit under icke-spridningsavtalet, som förpliktar
landet att tillåta internationella inspektioner. Israel har som sagt inte
skrivit under och tillåter inte inspektioner. Detta föranleder Egyptens
ambassadör i Washington att dra en slutsats som liknar Ahlmarks på
åtminstone en punkt: ”Ett kärnvapenprogram i denna region som
inte omfattas av internationella säkerhetsåtgärder ger andra
länder en orsak att utveckla massförstörelsevapen. Framtidskonflikter
blir farligare.”
Israel har dessutom s k ICBM (Intercontinental Ballistic Missiles), vilket innebär
att det kan skicka kärnvapen runt hela världen, enligt WorldNet Daily
den 3 juli 2002.
En högtupsatt medlem i Bush-regeringen har sagt: ”Vi tolererar kärnvapen
i Israel av samma skäl som vi tolererar dem i Storbritannien och Frankrike.
Vi betraktar inte Israel som ett hot”.
Även om Israel inte ses av USA som ett hot, är landet uppenbarligen
ett hot mot palestiner och mot andra länder i Mellanöstern. Och det
finns ingen anledning att tro att Israel skulle tveka att använda sina
kärnvapen. Överste Farr citerar den israeliska presidenten Ezer Weizman:
”Nästa krig kommer inte att bli konventionellt.”
Israel hotade att starta kärnvapenkrig
The Samson Option av Seymour Hersh (Random House, 1991) är en utförlig
beskrivning av Israels utveckling som kärnvapenmakt. Hersh är en mycket
pålitlig journalist som noggrant kontrollerar källorna. Överste
Farrs rapport hänvisar till boken flera gånger.
Bokens titel återspeglar sionistledningens beslut att likna Simson när
han drog ner pelarna i templet och själv dog. Om Israel började kollapsa
skulle regeringen avfyra kärnvapen och starta ett globalt krig.
”Ni skall alla gå under med oss nästa gång”, som
Menachim Begin sade.
Redan sent på 60-talet hade Israel flygplan och missiler bestyckade med
kärnvapen. Deras mål var Moskva och andra städer i Sovjetunionen.
Sedan Israel 1973 avsiktligen provocerat fram ett angrepp från Syrien
och Egypten var regeringen i panik efter tre dagar – på grund av
helt oväntade och mycket allvarliga förluster i trupper och material.
Regeringen och militärledningen satt uppe hela natten den 8 oktober 1973
och fattade tre beslut.
• De skulle försöka sätta igång ett motangrepp. För
detta behövdes omedelbar leverans av krigsmateriel från USA.
• De skulle informera Washington att om leveranserna inte kom omgående
så skulle Israel avfyra kärnvapen.
• De skulle förbereda avfyrandet av kärnvapen om kriget verkade
vara förlorat.
Tidigt på morgonen ringde premiärminister Golda Meir till Henry Kissinger och berättade för honom att ett israeliskt kärnvapenangepp mot Sovjetunionen skulle starta om inte USA gick med kravet på omgående leverans av krigsmateriel. Kissinger var ordentligt skakad, och accepterade kravet. ”Han blev lite hysterisk”, berättade James Schlesinger, dåvarande försvarsminister i Washington.
Det är Israel som är hotet i Mellanöstern
Sionisterna har visat ett bottenlöst förakt inte bara av palestinier
utan av alla som inte accepterar Israels självpåtagna rätt att
bestämma hur Mellanöstern skall se ut. De har struntat i praktisk
tagit samtliga FN-resolutioner som försöker skapa någorlunda
rättvisa i regionen, inklusive villkoren för Israels medlemskap i
FN som bekräftade palestiniernas rätt att återvända till
sina hem.
Sedan 30-talet har sionisterna mördat palestiner i upprepade pogromer.
De har byggt en apartheidstat som strider mot all internationell rätt.
De har visat att de inte bara har kärnvapen utan är beredda att använda
dem när som helst. De t o m samarbetade med tyska och italienska fascister
under 30-- och 40-talet, ett ämne som vi skall diskutera i ett annat nummer
av Riktpunkt.
Det finns ingen tvekan om att det största hotet i Mellanöstern är sionisternas ambition att skapa ett Stor-Israel som är etnisk rent. Och sionisterna är också ett hot mot freden i resten av världen.
PC