När PRO (Pensionärernas Riksorganisation) höll sin 18:e kongress
i Stockholm 17–20 september, visade det sig att Förbundsstyrelsen
hade Kongressen helt i sin hand .
Bland de 200 ombuden var det endast ett fåtal som vid omröstningarna
redovisade en annan uppfattning än styrelsen. Den stora majoriteten lyssnade
andäktigt till styrelsens argumentation och röstade – här
som i så många andra föreningssammanhang med starkt socialdemokratiskt
inflytande - på styrelsens förslag (dekret).
För den som hade en annan uppfattning var det hart när omöjligt
att hävda sin mening. En del av delegaterna var ju inte föreningsrävar
och tvekade naturligtvis att ge sig in i debatt med förbundsstyrelsens
rutinerade och väl pålästa företrädare.
Kongressen var tekniskt sett mycket välorganiserad. De 200 ombuden från
hela landet skulle under fyra dagar behandla över 300 motioner som lämnats
in. Det blev alltså ett digert program som skulle genomföras .
Det är inte möjligt att i denna korta artikel redogöra för
allt som stod på dagordningen. Jag väljer därför att bara
ta upp en bråkdel av det som behandlades.
Förbundsstyrelsens förslag om höjd medlemsavgift har tidigare
diskuterats livligt ute i föreningarna och på sina håll, kanske
mest i norr , mött stort motstånd.
Medlemsavgiften var tidigare 130 kronor per år och medlem. Nu ville styrelsen
höja avgiften till 160 kronor. Förslaget har, som sagt, stött
på patrull och i samband med PRO:s riksomfattande budkavle tog 17 föreningar
i Pite älvdal initiativ till en lokal budkavle med vädjan till kongressen
att inte höja avgiften.
Avsikten var att denna lokala budkavle skulle ansluta till PRO:s budkavle, när
denna passerade länsgränsen.
Av detta blev emellertid intet. En ledamot i förbundsstyrelsen var på
plats och talade i upprörd ton om spränglista. Hon förbjöd
helt enkelt den cykelburna budkavlen att befatta sig med skrivelsen från
Pite älvdal. Hon uppträdde så irriterat att lokaltidningen,
som var på plats, berörde det i sin artikel.
Den ”officiella ” budkavlen innehöll berättigade krav
på förbättringar för äldre, det är gamla krav
som ingen politiker som vill överleva som politiker skulle drömma
om att gå emot .
Att kraven inte blivit tillgodosedda beror på ljummet intresse från
de politiska partiernas sida och svaga framstötar från PRO. I dag
är det mest fråga om honnörsord som har lika lite verklighetsanknytning
som när vår överbetalde statsminister står i talarstolen
och orerar om ökad jämlikhet.
På kongressen tilldrog sig frågan om avgiftshöjning av medlemsavgiften
naturligtvis stort intresse. Resultatet blev att en avgiftshöjning till
160 kronor beslutades. Av den tidigare avgiften på 130 kronor fick de
lokala föreningarna endast behålla en bråkdel. För den
förening som skrivaren tillhör var det 11, säger elva kronor,
som flöt in.
För dessa elva kronor skall föreningen klara verksamheten under ett
helt år med hyresbetalningar, allmän föreningsverksamhet och,
framför allt: medlemsvård.
I och för sig är ju inte 160 kronor någon svindlande summa,
men man och man emellan frågar medlemmarna vad de får för sina
pengar. I medlemsavgiften ingår prenumerationsavgiften för förbundstidningen
”PRO- Pensionären”. Alla PRO:are får alltså betala
för tidningen men alla som betalat får inte tidningen. Det beror
på att alla medlemmar får personligt betala prenumerationen för
förbundstidningen men den sänds bara ut i ett exemplar till varje
hushåll. Tidigare förslag att särskilja tidningsavgiften från
medlemsavgiften har avvisats. Inte heller denna gång lyckades det och
den gamla ordningen fortsätter därför.
En annan fråga som väckte stort intresse var att Lage Andreasson,
som under åtta år varit PRO:s ordförande, på sin tid
fick ett månadsarvode på 25 000 kronor för det jobbet. Andreassons
stora insats för oss äldre gjorde han när han gav sin välsignelse
till att låta regeringens räknenissar trixa med basbeloppet. Det
kostade oss pensionärer ca 10 procent av våra pensioner. När
Andreasson, för något år sedan, på grund av sjukdom lämnade
över rodret till vice ordförande Nils Gustafsson fick denne sitt månadsarvode
höjt från 5 000 till 15 000 kronor.
Trots att Andreasson under sin sjukdomstid inte deltagit i föreningsarbetet
har han fått behålla sitt arvode på 300 000 kronor fram till
kongressen då han avgick.
I en motion från Kalmar ville man att Andreassons arvodesförhållandeskulle
synas och att de pengar som utbetalats felaktigt skulle återkrävas.
Kongressen avslog motionen.
På kongressens sista dag bestämdes var nästa kongress skulle
hållas. Från Västerås kom en inbjudan som förmodligen
hade blivit antagen. Men vice ordförande Nils Gustafsson gick upp i talarstolen
och förkunnade att det skulle kosta för mycket pengar att hålla
kongressen i Västerås. Han slog fast att den enda acceptabla platsen
var Stockholm. En inbjudan från Göteborg att hålla nästa
kongress där blev över huvud taget aldrig behandlad. Naturligtvis
beslutade ombuden att nästa kongress skall hållas i Stockholm.
En berättigad fråga är varför frågan togs upp. Eftersom
styrelsen slog fast att Stockholm var den enda plats som kunde komma i fråga.
Skulle man istället skriva in i stadgarna att kongresserna i fortsättningen
ska hållas i huvudstaden?
Kongressen valde även enhälligt Lars Wettergren till ny förbundsordförande.
Han var helt okänd för det stora flertalet i salen men presenterades
av vice ordförande Nils Gustafsson. I sitt jungfrutal inför kongressen
framhöll Wettergren bland annat nödvändigheten av att de äldre
blir aktivare i samhällslivet. Han pekade bl a på missförhållandet
att landets cirka en och en halv miljon åldringar bara har fem äldre
i riksdagen.
Wettergrens tal gav en viss tillförsikt hos åhörarna. Förhoppningen
är att han ska rycka upp organisationen så att den blir en verklig
tillgång för oss pensionärer.
Som åhörare kan man notera att presidiet med fyra ordförande
gjorde ett mycket proffsigt jobb och att kringservicen var mycket bra. Kongressen
hölls på Blå Hallen där det serverades hjortstek , vin
och underhållning.
Gunnar Svensson