Nu har återigen Socialdemokraterna med sina två stödpartier
kommit med bud om minskat skattetryck, lägre skatter e.t.c. Är det
för att i första hand blidka skattesänkarpartiet nr 1 - moderaterna
och dess valmanskår eller är avsikten att tillförsäkra
svenska folket ekonomiska förbättringar?
Ett torde vara solklart, att vi fortfarande har en skattefinansierad offentlig
verksamhet i detta land som styrs av folkvald demokratisk representation. Minskade
inkomster till samhället tillsammans med ökade kostnader för
den offentliga servicen till medborgarna gör att balansen i den ekvationen
blir svår att bibehålla eller förstärka. Detta kan enbart
innebära försämrade statsfinanser som kommer att spä på
den redan höga statsskulden.
Och detta innebär att kommunerna och landstingen, som i stor utsträckning
också är skattefinansierade, inte kommer att klara av verksamheterna
utan att skatte- och taxeavgifter höjs.
Att detta slår olika hårt i de olika inkomstlägena är
inte svårt att förstå. Enligt Aftonbladet tjänar de mest
på den nya budgeten som har en förmögenhet på över
3 miljoner kronor. Deras ekonomi förbättras med 1 528 kronor i månaden
eller ca 4,2 procent ,medan en ensamstående mor med två barn får
en ekonomisk förbättring med 97 kronor i månaden eller 0,6 procent.
Pensionärerna med inkomster under 10 000 kronor i månaden är
den enda gruppen som blir föremål för ytterligare försämringar
och svårigheter att klara sin ekonomi med en skattesänkning om 73
kronor i månaden.
Kommunerna får 6 miljarder extra för att klara av sina åtaganden
och skyldigheter gentemot de medborgare som har det svårast. Dit hör
ensamstående med barn, merparten pensionärer, sjuka, handikappade
och arbetslösa, så självfallet är dessa 6 miljarder ett
tillskott.
Frågan blir om det räcker.
I denna budget finns, liksom i tidigare budgetar, ett antal frågetecken.
Kommunala skatte- och taxehöjningar, avgiftshöjningar, kompensation
för transportkostnader i konsumentledet med dyrare priser tack vare bensin-
och diesel skattehöjningar, el-skattehöjningarna är redan kända
och aviserade kostnader som kommer att drabba de svagaste i samhället hårdast.
På vilket sätt avser kommunerna och landstingen bemöta dessa
prisstegringarna?
Blir det förutom skatter, avgifter, taxor, även ytterligare försämringar
genom nedskärningar i verksamheterna och höjda egnaavgifter? Runt
hörnet lurar borgerlighetens privatiseringsiver av den offentliga sektorn,
genom konkurrensutsättning och entreprenadskap.
Tog beslutsfattarna, d.v.s. politikerna och etablissemanget, något bort
från sina egna höga löner, förmögenheter, förmåner
och pensioner? Nej, tvärtom, i en strid ström konfronteras vi med
meddelanden om att de tillskansa sig högre och högre löner och
förmåner. Då borde man förstå att utfallet blir
som det blir. Är det någon som tror att dessa beslutsfattare tänker
på någon annan än sig själva, när möjligheter
ges?
Tidigare moraliska värderingar om solidaritet inom såväl löne-
som skattepolitiken, som varit grundläggande för arbetarrörelsen,
är allt mer ett minne blott bland dem som påstår sig representera
de arbetande här i landet.
Nu präglas allt av ekonomisk lönsamhet och personlig vinning, även
omfattande områden som vården, omsorgen samt skolan som i sig inte
kan generera någon vinst.
Denna politik leder obönhörligt vidare till social utslagning, misär
och den kalla cynism som allt mer förstärker klassamhället i
nyliberalistisk anda. Denna inriktning förstärks av denna statsbudget
som presenteras av socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet,
vilka tyvärr går i någon annans ledband än vad de själva
ger uttryck för.
Bror Wennström