Linton Kwesi Johnson (LKJ) föddes i Jamaica 1952, men flyttade till England
11 år senare. Där blev han tidigt aktiv hos Svarta pantrarna och
startade upp en studiegrupp för politik och poesi. Denna recension rör
dock varken hans litteratur eller aktivism, utan hans musik i allmänhet
och albumet ”Bass Culture” i synnerhet…
Bass Culture är ett klassiskt Reggaealbum från 1980, innehållandes
8 tunga spår. Sångaren Linton blandar här brittisk accent med
jamaikansk patois (som trots sitt namn liknar engelska snarare än franska).
Det bjuds på mycket bas och ett härligt gung genom hela skivan. Men
då låtarna saknar klara ”sjung med- refränger”,
så krävs det ett par lyssningar innan musiken verkligen fastnar.
Räkna inte med någon allsång på skansen, med andra ord.
Vad gäller lyriken är LKJ väldigt politisk, utan att för
den sakens skull överösa oss med åsikter. Det ges tillräckligt
med utrymme för oss lyssnare att själva tolka texterna. Här finns
ändå flera reflektioner från den gode engelsmannen, över
det samhälle som han levt i sedan 11 års ålder.
För övrigt så hittade jag en intervju med Linton från
-97 där det fanns ett intressant stycke angående det faktum att skolungdomar
hade undervisats om att det minsann fanns kungadömen i Afrika innan afrikanerna
skeppades iväg till Amerika:
Reporter:
- The children are taught that their ancestors were Kings and Queens, and not
just slaves that were brought over here.
Linton:
- Yes, that’s all right. But once you’ve done that, where do you
go from there? You can’t tell the children that all of us were kings and
queens, because if there were kings and queens then they must have ruled over
somebody else.
Tillbaka till musiken då. Visserligen är Bass Culture en mycket
jämn skiva, men det finns ändå några spår som utmärker
sig lite extra. Min favorit är den deppiga Loraine där en sorgsen
gitarrslinga i versen övergår till klassisk baktakt i refrängen.
Till den låten finns också en väldigt intressant text om Lintons
”blyga jag” som till slut verkar få den där drömtjejen
som alla vill ha. Jag ska dock inte avslöja slutet på den historien…
Värda att nämna är också den lätt humoristiska Inglan
is a bitch och den blytunga Street 66, där Lintons mörka berättarröst
backas upp av den skönaste basgången på hela albumet! Jag måste
även nämna låten Reggae Sounds som innehåller trumslag
av allra högsta klass. Mångsidiga rytmiska takter med riktigt sköna
”fill-in” som pricken över i:et.
Överlag är detta en tämligen svårsmält men helgjuten
platta, värd att kolla upp. Det var en tuff utmaning för LKJ att följa
upp succén från debutalbumet Dread beat an’ Blood -78 (kallat
det mest militanta reggaealbumet genom tiderna) och Forces of Victory -79, men
jag tycker att han klarar det utmärkt. Bass Culture rekommenderas till
alla!
David M.Clavertz