Social nedrustning och ökande antikommunism är två saker som
går hand i hand när kapitalisterna och storfinansen på olika
sätt försöker lösa den kapitalistiska krisen, som bl.a.
visar sig genom sjunkande profitkvot. Den ökade ”globaliseringen”
påstås tvinga fram förändringar i samhället som innebär
”utflaggningar”, privatiseringar, social nedrustning och nedskärningar
i den offentliga sektorn. Kommuner och landsting får bära en allt
större del av kostnaderna i den offentliga sektorn och den statliga finansieringen
uteblir.
Trots att vi idag producerar mer än någonsin skulle vi enligt kapitalets
budbärare ha sämre förutsättningar än tidigare att
tillfredsställa de samhälliga behoven. Om vi ser på de senaste
10-15 åren har bruttonationalprodukten (BNP) ökat med mer än
20 procent per invånare. Under samma tid har vi också blivit t fler,
folkmängden har ökat med nära 500 000. Dessutom anser man sig
ha råd med en arbetslöshetsarmé som utgör nära 30
procent av den totala arbetskraften.
Därför är deras påståenden om att vi inte har råd
falska, eller direkta lögner.
Vi har råd, men det förutsätter en annan fördelning av
rikedomarna som vi dagligen skapar än som sker idag.
Dessa förhållanden försöker kapitalismens politiska representanter
dölja. Kapitalets representanter är främst de borgerliga partierna,
men de får ivrig hjälp av många ”socialister”,
vi ser det i regeringskollationen bestående av socialdemokrater, vänsterpartiet
och miljöpartiet. Så är det inte bara i Sverige utan också
i Tyskland, England, Nya Zeeland, Australien m.fl. det är en global företeelse.
Kapitalets ”globalisering” är, som vi många gånger
har sagt, inget annat än den gamla imperialismen med nytt namn och arbetsmetoder
som är anpassade till vår tids utveckling av produktivkrafterna.
Nu genomför man sin ”globalisering” under skall om handelsfrihet
och marknadsekonomi som skulle vara lösningen på de underutvecklade
ländernas problem. Verkligheten har visat sig vara precis tvärtom
Utsugningen och utplundringen har bidragit till att göra dom fattiga länderna
än fattigare, det arbetande folket i dessa länder förtrycks oftast
av högerdiktaturer med stöd av de globala monopolföretagen och
flitigt påhejade av deras politiska representanter.
Det brutala överförandet av rikedom, i Sverige och över hela
världen, från de fattiga till de rika är nu så tydligt
att det inte går att dölja, krig med imperialistiska förtecken
rasar i många delar av världen. Krig pågår också
i vår ”demokratiska” värld – klasskriget om den
offentliga välfärden i Sverige.
Högerreaktionen gör allt för att dölja dessa förhållanden,
det är mot bakgrund av detta man skall se på program som ”Uppdrag
granskning” och den antikommunistiska kampanj som därefter kommit
igång. Avslöjandena om vänsterpartiets opportunism var inga
nyheter, deras strävan efter acceptans av borgligheten har tvingat dem
att hålla sig med den dubbelmoral som exponerades i tv-programmet. Annars
skulle partiet långt tidigare ha uppslukats av socialdemokraterna, ”kommunister”
inåt, vänsterborgare utåt har varit deras profil i ord och
handling.
Det var och är beklämmande, men inte överraskande, att höra
och läsa hur folk som påstår sig ha varit kommunister nu ställer
sig i reaktionens tjänst genom att förtala och förringa det arbetande
folkets kamp för ett bättre samhälle. De tar avstånd från
den internationalism som är en av de viktigaste beståndsdelarna i
vår ideologi, och en förutsättning för att det arbetande
folket slutligen kommer att lyckas befria sig från utsugning och klassförtryck.
Vad skulle en internationalism vara värd som inte omfattade de folk som
befriat sig från kapitalismens ok? Ingenting, det innebär detsamma
som kapitalet och dess medlöpare alltid har sagt, ”det är fel
att göra revolution”, ni vinner mer på att förbli våra
slavar. Att ta avstånd från den proletära internationalismen
i ord och handling är en politik som enbart gynnar våra klassfiender.
Det är en politik som leder bort det arbetande folket från kampens
väg, och in i borgerligheten och reformismens förfalskade världsbild
som de försöker påtvinga oss.
Vi kommunister har ingen anledning att be om ursäkt för vår
historia, de som skall be om ursäkt är högerreaktionen, borgerligheten
och de som låtit sig ledas på klassamarbetets väg. Deras stöd
till förtryckarregimer, krigsivrare, plundring, utsugning, mord och brott
mot mänskligheten är väldokumenterade, det borde de ställas
till svars för, men det kan vi inte förvänta oss av deras media.
Högerreaktionen har förhoppningar om att dölja sitt brutala och
imperialistiska klassförtryck genom antikommunismen, men de har föga
framgång. I DN:s Ungdomsbarometer som omfattade 4 000 ungdomar var det
bara en tredjedel som tror på marknadsekonomi och kapitalism. Deras kampanjer
om kommunismens död har överlevt sig själv, ungdomen ser kommunismen
som en levande ideologi och det arbetande folket söker efter alternativ.
Det alternativet är kommunisterna som står för en politik som
innebär frihet från utsugning och exploatering, vi når den
genom att befria monopolkapitalet från ägandet av produktionsmedel,
omfördelning av rikedomen från de rika till de fattiga då blir
en annan värld möjlig.
Jan Jönsson