I skrivande stund den 3 november 2004 förklaras presidentvalet i USA som
avgjort: Georg W Bush har förklarats till segrare, Kerry har förklarat
sig besegrad.
Detta är en seger för penningmakt, marknadsföring, mediemonopol
och en massa okunskap bland väljarna. Thomas Jefferson har sagt att en
informerad väljarkår är en absolut förutsättning för
att en demokrati ska kunna fungera. Valresultatet visar att massmedierna har
lyckats med att desinformera minst hälften av den amerikanska väljarkåren.
Det blir hela världen som tvingas att bära konsekvenserna.
Man har ofta hört från vänsterhåll att det egentligen
inte finns någon skillnad mellan Kerry och Bush. Detta är en simpel
inställning som inte överensstämmer med verkligheten. Den motsvarar
påståendet att det inte finns någon skillnad mellan socialdemokraterna
och moderata samlingspartiet.
Visserligen är båda kandidater representanter för överklassen
i USA. Men det finns en del viktiga skillnader.
Inrikespolitik
Det är inte för intet att USA:s kommunistpartiet kämpade hård
för att få arbetare i USA att registrera sig och rösta för
Kerry. I motsats till Bush står han för en inrikespolitik som skulle
gynnar arbetarklassen, inom vissa gränser förstås. Detta därför
att denna klass sedan länge har varit demokratiska partiets stödtrupper.
Sjukförsäkring har varit en brinnande fråga i USA sedan många
år. Det finns inget som liknar de offentliga sjukförsäkringsprogrammen
i Sverige och andra europeiska länder. De allra flesta arbetare är
försäkrade genom det företag som har anställt dem, vilket
innebär att människor utan jobb inte har någon försäkring
alls. Antalet oförsäkrade har ökat kraftig sedan Bush blev president
år 2000 och idag står 45 miljoner amerikaner utan sjukförsäkring.
Kerry har sagt att han som president skulle anslå 650 miljarder dollar
för att skapa sjukförsäkring för dessa människor. Han
skulle finansiera detta genom att ta bort mycket av de skattelättnaderna
som Bush har givit till de rika.
De premierna som företagen betalar för de anställdas sjukförsäkring
håller på att stiga, vilket innebär att skyddet har minskat.
Kerry har sagt att han skulle se till att skyddet skulle bevaras.
Bush-regeringen har drastisk försvagat reglerna för arbetsmiljön,
vilket har lett till en ökning i antalet olyckor, många av dem dödliga,
och försämrad hälsan för miljontals arbetare. Kerry har
sagt att han skulle anslå mer pengar för att se till att reglerna
efterföljs.
Utflyttningen av jobb till andra länder är ett stort problem för
arbetare i USA. En orsak är fallande profitkvoter, men problemet förvärras
avsevärt av att Bush-regeringen tillåter amerikanska företag
att slippa undan skatt på verksamheter utomlands. Kerry har sagt att han
vill tvärtom öka skatent på dessa verksamheter och därmed
bidra till att behålla arbetstillfällen inom USA. Han skulle också
öka anslagen för att hjälpa arbetarna som har förlorat sina
jobb p g a arbetsköparen har flyttat utomlands.
På flera andra områden inklusive utbildning och tillämpning
av miljölagstiftning har Kerry lovat att satsa nya pengar, medan Bush är
uppenbarligen inte intresserad av annat än att gynna ägarna till företagen
som bidrar till hans valkampsfond.
Utrikespolitik
Inför valet 1952 offentligjorde president Truman en plan för att avsluta
kriget i Korea, vilket skulle innebära en överenskommelse med Nordkorea.
Han blev korsfäst i de stora medierna, som beskrev honom som ”en
mjukis mot kommunisterna”. Samtidigt sa republikanernas kandidat Eisenhower
att han hade en riktig bra plan för att avsluta kriget men kunde inte offentliggöra
den innan valet. Efter att Eisenhower blivit president kom hans regering överens
med Nordkorea om precis samma villkor som Truman hade föreslagit.
Sommaren 1963 sa JF Kennedy till ordförande Mansfield i senatens Utrikeskommitté att han hade insett att satsningen i Vietnam skulle utvecklas till en katastrof och att han hade bestämt sig för att återkalla trupperna därifrån. Men, sa han, det går inte innan valet 1964 är avgjort. Han visste att han annars skulle förlora valet, som Truman gjorde 1952.
Det finns gott om tecken på att Cheney och Bush planerade och iscensatte
kriget i Irak utan att ta hänsyn till varningar från höga nivåer
inom Pentagon och den amerikanska underrättelsetjänsten. Häromdagen
publicerades en del kommentarer från amerikanska militärer som anser
att kriget i Irak redan är förlorat. Det går inte att vinna.
Man kan naturligtvis inte vara säker men det är sannolikt att Kerry
och andra inom överklassen delar denna bedömning. Dessa människor
har ingenting emot krig i och för sig. Inte heller har Gerhard Schröder
och Chirac det. Men de hade tillräcklig med sunt förnuft för
att inse att ett krig mot Irak skulle vara ett misstag som skulle inte främja
EU-kapitalets intressen.
Jag menar att Kerry förmodligen har en liknande inställning. Sett
från kapitalisternas håll är tillbakadragandet av USA:s trupper
ett klokare alternativ än ett fortsatt försök att vinna ett krig
som redan är förlorat. Men om Kerry hade uttryckt en liknande ställning
under valkampanjen skulle han inte har haft en chans, i o m att de stora medierna
i USA kontrolleras av Bush-vänliga företag. De skulle utmåla
Kerry som en fegis som inte vill ge stöd till amerikanska trupper när
de mest behöver det.
Till sist, ett par ord om kriget som Bush-regeringen och Israel planerar mot
Iran. Inom Pentagon och underrättelsetjänsten finns ett starkt motstånd
eftersom planen betraktas som ett recept för katastrof. Det skulle inte
finnas något sätt att förhindra kriget från att hamna
utanför kontroll. Men i sin redan bevisade stupiditet tror Cheney-Rumsfeld
att det går att vinna ett krig mot Iran.
En orsak till Bush-regeringens iver är att Iran planerar att i mars 2005
öppna en oljebörs i Tehran där olja skall prissättas i euro.
Saddam Hussein började år 2000 ta betalt för olja i euro i stället
för dollar.
Vi har tidigare skrivit att en övergång till en s k petroeuro skulle
orsaka en världsomfattande finansiell kris av aldrig skådade proportioner
på grund av att de nationerna som har stora dollarreserver i sina centralbanker
skulle dumpa dem. Vissa ekonomer tror att dollarn skulle falla 30-40 procent
inom några veckor.
Sett från en klok kapitalists synpunkt är den optimala lösning
att hålla en ny Brettton-Woods-konferens och ordna ett fast förhållande
mellan dollarn och euron. Sett från samma synpunkt skulle ett krig mot
Iran vara kontraproduktivt.
PC