”Efter presidentvalet för fyra år sedan hamnade Florida ofrivilligt
i fokus. Valsystemet fungerade inte, och debaclet har följt med under hela
Bushs presidentskap.
Rädslan finns för att kaoset upprepar sig. I år finns visserligen
datoriserad röstning, men allt för lite har gjorts sedan förra
gången, och vid ett val där valdeltagandet förväntas bli
rekordhögt är det mycket som kan gå fel. Lägg därtill
att det finns en oro för att partiaktivister på plats i vallokalerna
kommer att ”störa” processen och bilden kan bli ganska nedstående.
…Oegentligheter är en sak, men till bilden hör också att
är det på flera håll i USA är förenat med en viss
möda att rösta. …Här i Miami gick jag till en vallokal
där människor kan få rösta i förtid, något vissa
delstater tillåter. Det är fullt, trångt och bökigt. De
flesta som kommit dit får vänta över en timme innan de kan få
lägga sin röst. Om jag skrivit denna artikel från en nybliven
demokrati hade jag säkert berättat om stark vilja att utöva sin
rättighet och om en beundransvärd tålmodighet. Men detta är
USA. Och det går inte att komma ifrån känslan att detta tungrodda
och ineffektiva system är något som den amerikanska demokratin knappast
kan vara stolt över.” DN 2004-10-30, Per Ahlin
Det amerikanska kapitalet betalade enligt offentliga uppgifter över 3,5
miljarder dollar för lanseringen av sina kandidater. Hur skulle en president,
som är köpt för så dyra pengar, kunna svika sina uppdragsgivare,
dem som äger honom? I USA kallas detta demokrati.
Systemet är så öppet odemokratiskt att de flesta svenska medier
och politiker inte kunde slippa undan utan en viss kritik. Men naturligtvis
inlindad som i citatet ovan, i ordalag som att det till och med i demokratins
förlovade land finns något som inte är så bra.
Valobservatörer från OSSE tilläts inte komma in i vallokaler
där republiker hade makten – den svenska radiojournalisten beklagar,
inte mer, ingen protest.
Men i andra länder, Ukraina eller Vitryssland t ex, där observatörerna
tilläts att granska valet, där inga oegentligheter kunde bevisas –
där skriker svenska korrespondenter om ”valfusk”, och att sittande
presidenter ”kontrollerar” medierna. Förklaringen är enkel:
I dessa länder finns regeringar som inte vill danska efter den amerikanska
pipan.
Demokrati är ett ord som kännetecknar klassintressen, även om
några lotsas att vara ”objektiva” – samtidigt som de
jämställer marknadsekonomi, alltså kapitalism, med ”demokrati”,
vilket egentliga ska betyda folkets makt.
På onsdagskvällen, när Bush utropades till segrare i valet,
gick den svenska statsministern på samma linje. I en TV-intervju tillbakavisade
han kravet att fördöma USA:s krigspolitik. Bush har blivit valt i
”världens största demokrati”, vilket för Persson
är liktydigt med att det är rätt vad Bush gör. Det är
inte tid nu att kritisera, enligt Persson. Istället ville han ha en dialog
över Atlanten och bättre samarbete mellan USA och EU. ”Bush
är underskattad i Europa och han är en skicklig politiker, även
om vi inte tycker om hans politik”, sade Persson och underströk att
han själv och den svenska regeringen haft utmärkta relationer med
Vita Huset under den gångna mandatperioden.
Stormakten överfaller andra länder och sätter folkrätten
ur spel– och regeringar i många länder inklusive Sverige faller
på knä i hopp om att få vara med på ett hörn av
maktspelet. Denna situation har världen upplevt en gång tidigare,
1938 – men då hette makten som störtade världen i en katastrof
inte Hitlertyskland. Idag heter den USA. Det finns all anledning att vara orolig!
BH