Att vara metallarbetare i Trollhättan just nu måste vara bland det
värsta som kan hända en svensk arbetare. Först är man utsatt
för ett mycket cyniskt och omänskligt tryck från Saab-ägaren
General Motors som helt frankt har meddelat att antingen skall bilfabriken i
Trollhättan läggas ner eller en motsvarande fabrik i Tyskland. Den
fabrik som kommer att överleva är den fabrik som kan leverera största
mervärde till ägarna. Därmed har man ställt svenska arbetare
mot sina tyska kollegor. Den som säljer sig billigast överlever. Kan
cynismen och kapitalismens vidrighet beskrivas tydligare? Att vara en ung och
ambitiös bilarbetare i Trollhättan som för bara ett år
sedan såg framtiden med tillförsikt, nu behöva sitta och göra
om sina kalkyler för det nyinköpta egnahemmet och hur långt
ersättningen från A-kassan räcker kan inte vara trevligt.
I det läget förväntar man sig naturligtvis att den fackförening
man tillhör och vars kontingent man regelbundet och som något självklart
betalar, skall göra sitt yttersta för att på ett klassmässigt
sätt försvarar kollektivets intressen.
Ett svek mot hela arbetarrörelsen
I Trollhättan där behovet av en stark fackförening är som
starkast just nu har det visat sig att styrelsen för metallavdelningen
där bestått av en samling vidriga gangstrar som regelbundet bestulet
sina medlemmar på både pengar och moral. Ledningen för Metall
i Trollhättan har bevisligen bestått av en samling svin som lidigt
svårt under den s k galna gubbsjukan. Man har regelmässigt supit
och knullat för medlemmarnas pengar på Europas bordeller och till
avdelningens kvinnliga personal har man som presenter köpt löskukar.
Vilket epitet man skall använda på de skitkärringar som tagit
emot dessa ”gåvor” är obekant.
Det är ingenting annat än en stor tragedi för hela den svenska
arbetarrörelsen vad som skett i Trollhättan, det har i sammanhanget
ingen betydelse om man tillhör den socialdemokratiska eller kommunistiska
traditionen. Men när det hela trots allt är ett faktum är det
inte speciellt förvånansvärt att det är just i Metall det
hela hänt.
Ledningen långt från medlemsinflytande
Det är ett historiskt faktum att just Metall är ett av de svenska
LO-förbunden som mycket medvetet och energiskt byggt upp en organisationsstruktur
som är i det närmaste ointaglig för Metalls medlemmar. Man har
byggt ett enormt Babels torn där man placerat förbundets ledning.
Rent historiskt så har Metall efter den stora metallstrejken 1945 byggt
upp en organisation som i första hand skulle göra det omöjligt
för kommunister att inneha förtroendeuppdrag, ja man gick så
långt att man genom ett cirkulär förbjöd kommunister att
inneha förtroendeuppdrag. När medlemmarna trots detta valde kommunister
till förtroendeuppdrag ogiltigförklarade förbundsledningen dessa
val och utsåg en socialdemokrat i stället.
Vidare har man inom Metall den ordningen att när en lokal ombudsman skall
anställas i t ex Trollhättan så är det inte Metalls avdelning
i Trollhättan som bestämmer, nej, det är en rätt som förbundsstyrelsen
utövar.
Man har alltså en organisation som är så långt från
medlemsinflytande som möjligt. Man skall också komma ihåg att
man på alla större metallarbetsplatser i landet har s k verkstadsklubbar
som genom direkta val utser sina styrelser och där vanligtvis klubbordföranden
genom förtroendemannalagen utför sina fackliga uppdrag på heltid,
avlönad av företaget. Vid större arbetsplatser som Saab i Trollhättan
är det flera ur klubbstyrelsen som utför sina fackliga uppdrag på
heltid. Dessa förtroendevalda är valda och avsättningsbara av
arbetsplatsens medlemmar.
Vid sidan av dessa verkstadsklubbar, där de förtroendevalda i de allra
flesta fall gör ett bra och uppoffrande arbete, lever då de lokala
metallavdelningarna sitt eget och i Trollhättefallet vidriga liv.
Fråga till alla LO-medlemmar
Tragedin i Trollhättan ställer frågan till LO:s alla medlemmar
hur en fackförening skall styras av medlemmarna och kunna vara direktansvariga
inför medlemmarna.
Helt klart och odiskutabelt är att den ultimata demokratin med medlemmarnas
direkta bestämmande är svårt att uppnå i en organisation
med mer än tio medlemmar, direkt omöjligt i en organisation med 400
000 medlemmar. Någon form av representativ demokrati måste rimligen
tillämpas, men det är inte i sig problematiskt. Metall kan i sammanhanget
tjäna som exempel på hur det inte ska gå till.
Där tillämpar man den representativa demokratin i absurdum. Representanter
väljer representanter som i sin tur väljer representanter och dessa
i sin tur väljer representanter som väljer sina representanter osv.
Resultatet blir en organisation som är totalt ointaglig för den vanlige
medlemmen och allt detta går att spåra till förbundets historiskt
betingade maniska kommunistskräck. Det är inte för inte som Metalls
ordförande Göran Johansson är en av de mest reaktionära
fackföreningsledare vi någonsin haft inom LO, om vi bortser från
den direkta LO-ledningen som i dag har arbetsuppgifter som närmast kan
likna vid EU-parlamentets, d v s man får tycka till lite om det mesta
men det är inte särskilt många som bryr sig om vad man tyckt
till om. Mot den bakgrunden skall man se de olika utspelen som inte minst LO-ekonomerna
gör.
Reaktionära politiker välkomnas
När det gäller det Babels torn Metall byggt upp kan det ibland få
lite komiska uttryck. Ett exempel från Gävle:
Socialdemokraternas starke man i Gävle, kommunstyrelsens ordförande
Mats Ågren, har sitt ursprung som ombudsman i Metall. Själv känner
jag inte honom mer än att när vi ses på gatan eller i något
annat sammanhang så hälsar vi på varandra mest av artighet,
inget annat. Det har visat sig i kommunalpolitiken i Gävle att Mats Ågren
är en mycket modern och hipp socialdemokrat d vs mycket reaktionär
och så högervriden att det av och till piper till inom SAP Gävle.
Mats Ågren trivs därför inte i sin nuvarande roll och har därför
i god tid meddelat att han efter nuvarande valperiod har för avsikt att
lämna sina politiska uppdrag. Vad händer då? Jo, Metalls förbundsledning
låter då omgående meddela att samma dag som Mats Ågren
lämnar kommunalpolitiken i Gävle har han ett jobb som förhandlingsombudsman
som väntar på honom i Stockholm. Här lämnar man minsann
inte sina egna i sticket. Vad medlemmarna tycker – ahh, sånt tjafs
har man inte tid med. Det är sålunda inte helt ologiskt att det var
just Metall som står för tragedin i Trollhättan.
Lars Lundberg