Vänsterpartiets ordförande Lars Ohly säger sig vara kommunist,
men han har ett enda trassel med att förklara vad detta betyder för
just honom. Och ju längre drevet i medierna går och ju mer Sveriges
antikommunister skriker, desto trassligare blir det. Det man kan utmejsla ur
alla förklaringar och bortförklaringar är att Ohly vill vara
marxist, men inte leninist. Han stämplar alla försök hittills
i historien att bygga upp stater på ickekapitalistisk samhällsgrund
som diktaturer, Sovjetunionen, DDR och alla folkdemokratier som bildades efter
andra världskriget, Kuba…För att understryka att han står
för något annat än vad kommunister under hela historien åstadkommit
distanserar han sig från allt som kallat sig kommunistiskt efter Marx.
Till lättnad för alla som är rädda för att en marxist
kan ha hamnat i närhet av den svenska regeringspolitiken kan jag då
intyga att det inte finns någon fara för Persson & Co. Någon
marxist är Ohly definitivt inte, för en viktig beståndsdel av
marxismen är den dialektiska materialismen – kunskapen om att man
måste sätta in alla händelser i sina historiska och konkreta
sammanhang, i orsak och verkan. Men detta har alldeles tydligt förbigått
Ohlys självskräddade ”marxism”.
V-ledaren tillkännagav nyligen under galgen att ”demokratin alltid
måste vara överordad klasskampen”. Marx skulle nog förtvivlad
kliat sig på huvudet: Vad är klasskampen, d v s kampen för att
befria arbetarna från kapitalismens förtryck, om inte en kamp för
demokrati? En kamp för folkflertalets rättigheter?
Det skulle vara spännande att höra Ohly definiera begreppet demokrati.
Att han kan ansluta sig till påståendet att USA är en demokrati
– med allt vad vi just nu upplever i valkarusellen kring Bush eller Kerry
– och samtidigt definiera Kuba som en diktatur på grund av att landets
uttalade fiender hindras att agera, det säger mig en del om demokraten
Ohly.
Något förenklat kan man kanske sammanfatta hans syn på socialismen
så här: Folkmakt ja, en schysst fördelning, ja, men aldrig hårdhandskar
mot dem som försöker störa denna idyll, t ex kapitalägare
eller imperialistiska arméer som försöker att återerövra
förlorad terräng. Och så ska förstås absolut alla
människor som säger sig sträva efter ett socialistiskt samhälle
vara frälsta från allt ont i världen – för Ohly räknas
bara den ”rena” marxismen. Tid och rum och historiska, ekonomiska,
geografiska … förutsättningar existerar inte för honom.
Kort sagt, i Ohlys värld gäller endast den socialism eller kommunism
som liknar paradiset där allt är fix och färdigt utvecklat. Annars
kan det kvitta, då väljer han ”demokrati” – underförstått
de nu rådande förhållandena – istället för
klasskamp.
Men Karl Marx säger något helt annat. Klasskampen har drivit utvecklingen
framåt så långt tillbaka som vi kan studera samhälleliga
erfarenheter. Varje demokratisk reform har varit resultat av klasskamp. Framgångar
eller motgångar för demokratin, alltså för folkets makt
över sina levnadsförhållanden, är ett mått på
klasskampens styrka. Detta har jag lärt mig av Marx och fått bekräftelse
på i det levande livet.
Ett exempel: Oktoberrevolutionen blev en signal för folken i många
länder. Efter arbetarnas maktövertagande i Ryssland 1917 fick klasskampen
en uppsving i världen och viktiga demokratiska reformer som allmän
rösträtt, lagstadgad åtta timmars arbetsdag mm. kunde förverkligas.
Klasskampen hade drivit utvecklingen framåt – mot kapitalägarnas
vilja, och naturligtvis skrek de att detta var djupt odemokratiskt, eftersom
det inskränkte deras makt.
Ett annat exempel: När de socialistiska länderna i Europa hade krossats
1989/90 har klasskampen i världen dämpats, kapitalet har fått
ett kraftigt övertag. Resultatet av detta upplever vi dagligen i form av
arbetslöshet och försämrade sociala villkor och rättigheter.
Det behövs mer klasskamp för att stoppa de reaktionära krafternas
framfart.
Men klasskampen kan ta sig som bekant olika uttryck, beroende på tid
och rum.
För Lenin och de ryska kommunisterna tog sig klasskampen formen av en väpnad
revolution mot en rå tsarism.
Är det oktoberrevolutionen som Lars Ohly tar avstånd ifrån?
Är det Lenins teori om imperialismen som v-ledaren protesterar emot?
Nej, jag tror inte att hans avståndstagande är så genomtänkt,
utan det handlar mer om att förneka all den kamp som marxister-leninister
har fått föra under hela sin existens mot imperialismen i försvar
av vunna framgångar, i enskilda frågor eller med bildandet av stater
utan kapitalistiska förtecken.
Kännetecknande för hela vpk- och v-tiden har varit att hälsa
varje revolution i världen med sympati – men att ta avstånd
från alla försök att försvara revolutionerna när imperialismen
gick till motattack. Detta gäller allt från Sovjetunionen till Kuba.
Men all historia lär oss att det inte finns någon revolution utan
kontrarevolution.
Det finns inget försvar av en revolution som inte möts av våldsam
propaganda från kapitalets hela arsenal av Press, radio, tv och alla former
av inblandning och destabilisering genom västvärldens stater. Minns
Chile, Nikaragua, Kuba, Venezuela…Det finns inget land i världen
som försökt att upprätta en folkmakt som inte skulle mötts
av våldsamma motattacker.
Och när dessa stater tvingas till restriktioner på grund av dem påtvingade
problem – då faller v-ledningarna, vilket under många år
har skapat motsättningar inom partiet.
För alla kommunister som kämpar för att försvara socialistiska
ideér blir dessa lotsaskommunisters förnekande ett knivhugg i ryggen.
De krafter som till varje pris slår vakt om kapitalismen och därmed
allt hårdare utpressning av de breda folklagren får nytt bränsle
i sin antikommunism.
Nu upplever vi att det i en rad kommuner väcks interpellationer om att
kommunister inte ska få ta del i samarbete, att vi ska utestängas
från skolpresentationer och förbjudas att delta i offentliga debatter
– med påståendet att vi inte är demokrater.
För oss äldre som upplevt 1950-talets kalla krig eller för alla
som läst om USA under McCarthy känns stämningen igen.
Det är djupt tragiskt att krafter som ändå ser felen i vårt
samhälle men saknar kurage har bidragit så aktivt till hetsen mot
de progressiva krafterna.
Vi andra ger inte upp vår fortsatta kamp för en socialistisk framtid,
vi sprider våra idér, deltar aktivt i samhällsdebatten och
håller klasskampens fana högt.
Rolf Hagel