Om klasskamp och demokrati

Vänsterpartiets ordförande Lars Ohly säger sig vara kommunist, men han har ett enda trassel med att förklara vad detta betyder för just honom. Och ju längre drevet i medierna går och ju mer Sveriges antikommunister skriker, desto trassligare blir det. Det man kan utmejsla ur alla förklaringar och bortförklaringar är att Ohly vill vara marxist, men inte leninist. Han stämplar alla försök hittills i historien att bygga upp stater på ickekapitalistisk samhällsgrund som diktaturer, Sovjetunionen, DDR och alla folkdemokratier som bildades efter andra världskriget, Kuba…För att understryka att han står för något annat än vad kommunister under hela historien åstadkommit distanserar han sig från allt som kallat sig kommunistiskt efter Marx.
Till lättnad för alla som är rädda för att en marxist kan ha hamnat i närhet av den svenska regeringspolitiken kan jag då intyga att det inte finns någon fara för Persson & Co. Någon marxist är Ohly definitivt inte, för en viktig beståndsdel av marxismen är den dialektiska materialismen – kunskapen om att man måste sätta in alla händelser i sina historiska och konkreta sammanhang, i orsak och verkan. Men detta har alldeles tydligt förbigått Ohlys självskräddade ”marxism”.
V-ledaren tillkännagav nyligen under galgen att ”demokratin alltid måste vara överordad klasskampen”. Marx skulle nog förtvivlad kliat sig på huvudet: Vad är klasskampen, d v s kampen för att befria arbetarna från kapitalismens förtryck, om inte en kamp för demokrati? En kamp för folkflertalets rättigheter?
Det skulle vara spännande att höra Ohly definiera begreppet demokrati. Att han kan ansluta sig till påståendet att USA är en demokrati – med allt vad vi just nu upplever i valkarusellen kring Bush eller Kerry – och samtidigt definiera Kuba som en diktatur på grund av att landets uttalade fiender hindras att agera, det säger mig en del om demokraten Ohly.
Något förenklat kan man kanske sammanfatta hans syn på socialismen så här: Folkmakt ja, en schysst fördelning, ja, men aldrig hårdhandskar mot dem som försöker störa denna idyll, t ex kapitalägare eller imperialistiska arméer som försöker att återerövra förlorad terräng. Och så ska förstås absolut alla människor som säger sig sträva efter ett socialistiskt samhälle vara frälsta från allt ont i världen – för Ohly räknas bara den ”rena” marxismen. Tid och rum och historiska, ekonomiska, geografiska … förutsättningar existerar inte för honom. Kort sagt, i Ohlys värld gäller endast den socialism eller kommunism som liknar paradiset där allt är fix och färdigt utvecklat. Annars kan det kvitta, då väljer han ”demokrati” – underförstått de nu rådande förhållandena – istället för klasskamp.

Men Karl Marx säger något helt annat. Klasskampen har drivit utvecklingen framåt så långt tillbaka som vi kan studera samhälleliga erfarenheter. Varje demokratisk reform har varit resultat av klasskamp. Framgångar eller motgångar för demokratin, alltså för folkets makt över sina levnadsförhållanden, är ett mått på klasskampens styrka. Detta har jag lärt mig av Marx och fått bekräftelse på i det levande livet.
Ett exempel: Oktoberrevolutionen blev en signal för folken i många länder. Efter arbetarnas maktövertagande i Ryssland 1917 fick klasskampen en uppsving i världen och viktiga demokratiska reformer som allmän rösträtt, lagstadgad åtta timmars arbetsdag mm. kunde förverkligas. Klasskampen hade drivit utvecklingen framåt – mot kapitalägarnas vilja, och naturligtvis skrek de att detta var djupt odemokratiskt, eftersom det inskränkte deras makt.
Ett annat exempel: När de socialistiska länderna i Europa hade krossats 1989/90 har klasskampen i världen dämpats, kapitalet har fått ett kraftigt övertag. Resultatet av detta upplever vi dagligen i form av arbetslöshet och försämrade sociala villkor och rättigheter. Det behövs mer klasskamp för att stoppa de reaktionära krafternas framfart.

Men klasskampen kan ta sig som bekant olika uttryck, beroende på tid och rum.
För Lenin och de ryska kommunisterna tog sig klasskampen formen av en väpnad revolution mot en rå tsarism.
Är det oktoberrevolutionen som Lars Ohly tar avstånd ifrån?
Är det Lenins teori om imperialismen som v-ledaren protesterar emot?
Nej, jag tror inte att hans avståndstagande är så genomtänkt, utan det handlar mer om att förneka all den kamp som marxister-leninister har fått föra under hela sin existens mot imperialismen i försvar av vunna framgångar, i enskilda frågor eller med bildandet av stater utan kapitalistiska förtecken.
Kännetecknande för hela vpk- och v-tiden har varit att hälsa varje revolution i världen med sympati – men att ta avstånd från alla försök att försvara revolutionerna när imperialismen gick till motattack. Detta gäller allt från Sovjetunionen till Kuba.
Men all historia lär oss att det inte finns någon revolution utan kontrarevolution.
Det finns inget försvar av en revolution som inte möts av våldsam propaganda från kapitalets hela arsenal av Press, radio, tv och alla former av inblandning och destabilisering genom västvärldens stater. Minns Chile, Nikaragua, Kuba, Venezuela…Det finns inget land i världen som försökt att upprätta en folkmakt som inte skulle mötts av våldsamma motattacker.
Och när dessa stater tvingas till restriktioner på grund av dem påtvingade problem – då faller v-ledningarna, vilket under många år har skapat motsättningar inom partiet.

För alla kommunister som kämpar för att försvara socialistiska ideér blir dessa lotsaskommunisters förnekande ett knivhugg i ryggen.
De krafter som till varje pris slår vakt om kapitalismen och därmed allt hårdare utpressning av de breda folklagren får nytt bränsle i sin antikommunism.

Nu upplever vi att det i en rad kommuner väcks interpellationer om att kommunister inte ska få ta del i samarbete, att vi ska utestängas från skolpresentationer och förbjudas att delta i offentliga debatter – med påståendet att vi inte är demokrater.
För oss äldre som upplevt 1950-talets kalla krig eller för alla som läst om USA under McCarthy känns stämningen igen.
Det är djupt tragiskt att krafter som ändå ser felen i vårt samhälle men saknar kurage har bidragit så aktivt till hetsen mot de progressiva krafterna.

Vi andra ger inte upp vår fortsatta kamp för en socialistisk framtid, vi sprider våra idér, deltar aktivt i samhällsdebatten och håller klasskampens fana högt.
Rolf Hagel