En konferens på temat ”Motstånd mot imperialistisk aggression: kampfronter och alternativ” anordnades av det grekiska kommunistpartiet (KKE) i Aten den 8-10 oktober i år. Deltagarna representerade 64 kommunistiska partier från 51 länder runt om i världen.
Lördagen den 9 oktober organiserade KKE demonstrationer i en rad grekiska
städer som protest mot regeringens nyliberala politik, dvs. privatiseringar,
nedskärningar av den offentliga sektorn, avregleringar osv. Deltagarna
i konferensen fick medverka i en demonstration i Greklands huvudstad som var
en av de mäktigaste jag har varit med om under de senaste 15 åren.
Ett av huvudkraven var att minimilönen för grekiska arbetare skulle
mer än fördubblas, och detta omgående. En grupp handikappade
i rullstolar höll KKEs fana högt för att visa sitt motstånd
mot regeringens planerade nedskärningar i bidragen till de handikappades
organisationer.
De stora avenyerna i stadens centrum var fyllda med människor, och röda
flaggor vajade överallt. Konferensdeltagarna marscherade i spetsen, bakom
partiledningen, under en banderoll som identifierade oss som utländska
kamrater. Vi möttes överallt av stort jubel och hejande från
folk som stod i fem-sex djupa rader på trottoarerna, och denna varma solidaritetsyttring
från de grekiska kamraterna var både glädjande och inspirerande
för samtliga konferensdeltagare.
Ändrade konferensformat
KKE har organiserat årliga internationella konferenser sedan andra hälften
av 1990-talet. Enligt dagordningen skulle varje delegat tala ungefär 15
minuter med anknytning till konferensens tema. Meningen var att det sedan skulle
bli en allmän diskussion, men i praktiken blir det tyvärr aldrig mycket
tid över för detta. Till nästa konferens tänker man ändra
arbetsformerna så att en arbetsgrupp i stället förbereder diskussionsämnen.
Alltför många delegater talade om händelser och teser som är
väl kända för oss alla. Men de flesta berättade om utvecklingen
i sitt eget land och knöt denna till den internationella situationen. T
ex talade SKPs representant om hur kampen i Sverige mot EMU och EU återspeglar
kampen för att behålla vårt lands suveränitet. Vi berättade
sedan om konferensen i Stockholm i januari där Kofi Annan och andra krävde
en omskrivning av FNs stadgar för att legitimera militära aktioner
mot suveräna stater. Vi rapporterade om denna konferens i ett tidigare
nummer av Riktpunkt.
Här redovisas innehållet i två av de mest intressanta inläggen,
från representanter för kommunistiska partier i Sudan och Filippinerna,
varifrån vi ofta saknar aktuell information.
Sudan – imperialistiska intressen
Det har förekommit mycket diskussioner om situationen i Dafurområdet
i de västerländska massmedier sedan flera månader tillbaka.
Ofta krävs att ”Väst tar ansvar”, vilket betyder att NATO
bör skicka trupper.
Representanten för Sudans KP berättade att det finns två stamgrupper
i Dafurområdet. Den ena består av arabiska nomader, den andra av
fast bosatta afrikanska bönder. I många år har dessa två
grupper levt i fred och vänskap.
Men under senare tid har Dafur drabbats av en rad naturkatastrofer som har ödelagt
stora landarealer. Det finns mindre mark tillgängligt för jakt och
odling, och detta har lett till konflikt mellan grupperna och beväpnade
konfrontationer. Nomaderna angriper byar och har utfört fruktansvärda
illdåd.
Nomaderna har beväpnats av Sudans regeringsparti, den rasistiska och religiösa
Nationella islamiska fronten, som har visat sig vara odugligt – eller
ovilligt – att på ett rationellt och rättvist sätt hantera
markproblemen och konflikten.
De afrikanska stammarna är emot regeringens politik och har bildat en front
mot denna. Sudans KPs representant underströk att många människor
i dessa stammar är muslimer. I grund och botten är konflikten alltså
inte religiös, tvärtemot vad som sägs i vissa västerländska
medier.
Det hör till saken att södra Sudan har rika mineraltillgångar,
inte minst olja, och dessa attraherar imperialister, i synnerhet från
USA och Frankrike men också från Sverige. Ett bolag som heter Lundin
Oil och räknar Carl Bildt bland styrelseledamöterna har varit aktivt
i Sudan under flera år. Sudans regering är starkt påverkad
av dessa utländska intressenter och samarbetar med dem för att kontrollera
området till sin förmån.
Sudans KP är ovillkorligt emot en västerländsk intervention i landet. Visst behövs hjälp med mat till Dafurområdet, och visst bör nomaderna avväpnas. Men hjälpen bör enligt Sudans KP komma från Afrikanska unionen, inte från EU eller NATO. Partiet är en av initiativtagarna till Nationella politiska alliansen i Sudan som bildats för kämpa för att behålla landets suveränitet och motverka regeringens politik.
Kampen i Filippinerna
USA tog kontrollen över Filippinerna i samband med kriget mot Spanien 1898,
vilket också gav Washington kontroll över Kuba. Sedan dess har ögruppen
haft en nyckelpositioni USAs Stillahavsimperium trots att landet egentligen
är en oberoende nation och har plats i FN. En orsak till att svenskarna
har råd med färsk ananas är att denna frukt odlas av filippinska
jordbruksarbetare som arbetar för slavlöner hos amerikanska bolag
som Dole.
Regeringen i Manila är mycket reaktionär, framhöll representanten
för Filippinernas KP (PKP). Den stöder imperialismens krig i Mellanöstern
i förhoppningen att filippinska företag skall kunna ta hem vinster
från den s.k. återuppbyggnaden av Irak som Bush-regimen hoppas på.
Motståndet hos folket i Filippinerna är dock så starkt att
regeringen var tvungen att dra tillbaka de trupper som hade skickats till Bagdad.
PKP spelade en aktiv roll i kampen. Partiet har lanserat en kampanj för
att bojkotta varor från amerikanska och brittiska företag, och den
får stöd från fler och fler massorganisationer.
PKP är också aktivt i kampanjen för ett mer demokratiskt FN,
som vill ge makten i FN till Generalförsamlingen, utöka antalet medlemmar
i Säkerhetsrådet, få bort vetorätten för de permanenta
medlemmarna i rådet och ge Internationella domstolen behörighet att
döma brott mot mänskligheten, t ex dem som begåtts i imperialismens
krig mot Afghanistan, Irak och Jugoslavien.
Filipperna är idag i ekonomisk kris, liksom många andra u-länder.
Ökade kostnader för import av olja och oljeprodukter samt devalveringen
av den filippinska peson mot dollarn och andra valutor gör att landets
enorma utlandsskuld snart är omöjlig att betala av. Skulden uppgår
till 57 miljarder dollar (mer än 400 miljarder kronor) och har mer än
fördubblats under de senaste 20 åren.
Statens del av den utländska skulden uppgår till 20 miljarder dollar.
Liksom i Argentina, Mexiko och andra u-länder avser en stor del av detta
skulder som överfördes från privata bolag till staten. Lånen
togs upp av bolag som ägdes av kompisar till regeringsmedlemmar, som såg
till att de garanterades av offentliga medel. När de privata bolagen kom
på obestånd tog staten över ansvaret för återbetalningarna.
Återbetalningarna finansieras, som de brukar göra, genom högre
skatter för massorna samt utförsäljning av statlig egendom, privatisering
av pensionsfonder och andra typiska nyliberala åtgärder. PKP ingår
i en bred front som arbetar för att ställa in betalningarna på
den utländska skulden, som en del i den allmänna kampen mot imperialismen.
En annan huvudpunkt i denna kamp är att förhindra en återgång
till militärdiktatur. Hotet är att USA skulle bedöma den nuvarande
Arroyo-regeringen som opålitlig och sedan genomdriva en militärkupp,
som man gjorde mot den tidigare Marcosregimen.
USA överdriver hotet från olika terroristgrupper i Filippinerna,
inklusive maoisterna, för att kunna motivera en kupp. Samtidigt undviker
Washington att informera allmänheten om att det var CIA självt som
utbildade muslimska terrorister i Filippinerna för att rekrytera dem som
legoknektar i kriget mot den socialistiska regeringen i Afghanistan efter 1978.
Peter Cohen