London Calling är ett namn på en skiva tillika låt av det klassiska brittiska punkbandet The Clash som jag tycker är en passande huvudrubrik på denna sammanfattning av en mycket lärorik och givande resa till London, England.
Onsdagen den 13 oktober så landade vi, fem stycken kamrater från Danmark och Sverige på Stansted flygplats utanför London. Vi blev upphämtade med bil av en kamrat från det Brittiska Kommunistpartiet (CPB). Hotellet vi bodde på är beläget i norra London vid Tufnell Park. Senare så anslöt även andra kommunister till samma hotell och startskottet hade gått för något som skulle bli fyra mycket intressanta dagar.
Torsdag 14 oktober:
Seminarium för Europeiska Kommunist och -vänsterpartier
”Folklig suveränitet, Globalisering och den nya EU konstitutionen”
SKP och flera andra kommunist- och vänsterorganisationer runtom från Europa var inbjudna av det Brittiska Kommunist Partiet till detta seminariet.
På torsdag morgon öste regnet ned så vi blev hämtade
med buss som förde oss direkt dit vart seminariet skulle hållas,
John Ruskin Hall, NATFHE (Fackförbund för lärare och docenter)
beläget nära Kings Cross Station.
Väl på plats och efter vi hade anmält oss så kunde seminariet
starta omkring klockan 10:00.
Representanter från ca 20 kommunist/vänsterpartier i Europa var närvarande. Förutom Englands Kommunistiska Parti så deltog även kommunistpartier från: Irland, Tyskland, Böhmen-Mähren, Österrike, Litauen, Danmark, Finland, Norge, Belgien, Grekland, Portugal, Italien, Turkiet, Frankrike, Georgien, Indien (G.B.) och från Sverige SKP och Vänsterpartiet samt att hälsningar hade inkommit från flera partier som inte kunde deltaga.
Seminariet var indelat i två olika delar, den första från kl. 10:00-13:00 som hade temat: Marxistiskt närmande till Globalisering och Nationell Suveränitet. Den andra från kl.14:00-17:00 med temat: Den nya EU-konstitutionen: Vilka alternativ finns det för arbetarklassen?
Samtliga partier hade en representant som gavs möjlighet att tala och jag sammanfattar vad några av deltagarna sade.
Seminariet inleddes av Rob Griffiths, Sekreterare i Brittiska Kommunistpartiet. Han betonade vikten av att använda sig av en klar marxistisk analys i debatten om globalisering och EU. Griffiths argumenterade för den progressiva rollen och vikten av nationell suveränitet i kampen mot imperialismen. Han sa även att om man framgångsrikt skall kunna utmana dagens monopol och krigsförespråkande Labour regering så måste det till en stark brittisk vänsterregering. En regering med sin bas som masskampsrörelse med en arbetar, socialist/kommunistmajoritet i parlamentet skulle utgöra ett betydligt hårdare slag mot globalisering än vilken internationell demonstration eller förordning som helst.
Böhmen-Mährens Kommunistiska Partis internationella sekreterare, Hassan Charfo påtalade den fortsatta relevansen av Lenins analys angående imperialismen som kapitalismens högsta stadium – Att Lenin redan på sin tid beskrev den teknologiska tävlan, de transnationella fusionerna och demokratins avveckling. Han pekade även på att dagens kamp för att ackumulera kapital, i hög grad, är finansierat med statliga medel från olika regioners centra. De olika centrumen som idag ekonomiskt dominerar hela världen är tre till antalet, USA i den amerikanska delen av världen (NAFTA), EU med Tyskland som den viktigaste ekonomin och Japan som allt mer expanderar i östra och södra Asien. Han påtalade även att rivaliteten mellan dessa tre är bitter och att det är detta som går under benämningen imperialism. Imperialismen är, som förut, det lämpliga begreppet på den teoretiska kategorin som bäst beskriver de grundläggande kännetecknen på den rådande samhällsordningen och det politiska agerandet hos de kapitalistiska makthavarna.
Kommunistisk Parti i Danmark – KPiD:s Enid Riemenschneider lade fram analysen av EU och den kapitalistiska samhällsutvecklingen genom ett historiskt perspektiv. Hon inledde med att berätta om hur bourgeoisien allt mer tvingas att expandera sina marknader över hela världen. Att detta kunde vara ett eko av vad som önskades av de stora bolagen på 50-talet: Inflytande och påverkan, säkrandet av kapitalets makt genom Romfördraget, grundandet av dagens marknad – EU. Hon belyste även de inneboende problemen i det kapitalistiska systemet och påtalade att detta redan förklarades i det Kommunistiska Manifestet för mer än 150 år sedan. Kapitalismen är ett dynamiskt system som hela tiden förändras, men att dess inneboende lagar för utveckling är fundamentalt oförändrade. Vi ser globaliseringen som en skapelse av kapitalismen, med både dess sinnrikhet och dess inneboende motsättningar. Som marxister så ser vi inte globaliseringen som någon ny samhällsföreteelse, bara imperialismen som växer sig större och starkare. Faktum är, att multinationella manufaktureringsföretag uppstod i mitten av 1800-talet och etablerades i början av 1900-talet. Men under 1900-talet så har vi sett nya former av kapitalismen med en brant ökad utveckling av produktivkrafterna. Som Lenin framlade i sin analys så ledde monopolkapitalismen till imperialism. Statsmonopolistiska kapitalismen utvecklades och vi har sett hur mäktiga företag funnit det viktigt, att tillsammans med nationella regeringar i deras respektive hemländer att bygga upp regioner – med det menas större marknader från vart de kan tävla med andra jättar. På så sätt bidrog dessa regioner till uppkomsten och styrkan som de transnationella företagen besitter – eller borde vi istället kalla dem multinationella företag? Nu ser det ut som om de är huvudaktörerna i den globala teatern. Hon fortsatte med att belysa de multinationella företagen och gav också exempel på företag verksamma i Danmark.
Hon berättade även om att kampen för nationell suveränitet
som kommunisterna i Danmark för är sammanknuten med klasskampen –
att klasskampen är en form av krig. Att arbetarklassen i kamp med folkliga
och progressiva krafter i Danmark har kämpat i mer än 100 år
för att omforma topografin och utvidga demokratin i det väldigt odemokratiska
borgerliga samhället.
Arbetarklassen har inte alltid varit segerrik, men det finns många saker
man kan peka på som vi erövrat i klasskampen. Några exempel
är; rätten att rösta, rösträtten för kvinnor,
åtta timmars arbetsdag, att alla medborgare är lika för lagen,
en hygglig och utökad social trygghet och utbildningssystem. Men framför
allt, så har vi alla de rättigheter som arbetare, organiserade i
fackföreningarna har lyckats åstadkomma genom deras kamp och solidaritet
– inte alltid bara för dem själva, utan för alla. Vi vet
att alla dessa rättigheter kan bli tillbaka tryckta av våra klassfiender.
Vi måste alltid kämpa för att bevara det vi vunnit – vi
lever idag i en tid där vi måste bedriva en väldigt hård
kamp för att försvara oss. Men våra rättigheter är
en del av vårt medvetande och vi känner till arenan där striden
sker.
Hon avslutade talet med:
Till alla dem som inte tror att man kan bekämpa EU från ett land
säger vi:
Om vi väljer Europa som vår arena så kommer kapitalet att vinna. Kapitalet har de exakta och slösaktiga resurser som krävs för att agera snabbt och överväldigande. Våra chanser är små. De faktiska förhållandena i de europeiska länderna är så olika och förutsättningarna, som exempel när det kommer till rättigheter för arbetare, så olika utformade att en specifikt enad kamp näst intill är omöjlig.
Men det betyder inte att vi inte kan samarbeta, att vi inte kan kämpa solidariskt. Tvärtom, det är det vi måste göra. Vi har sett fina exempel, senast i kampen mot det så kallade hamn direktivet. Det är förresten också ett exempel på, när arbets- och avtalsförhållanden är lika.
Men striden börjar på hemmaplan. Vi måste besegra våra egna kapitalister eller de multinationella agenterna i våra egna länder.
Eftersom kapitalets ekonomiska diktatur har blivit en politisk diktatur anförd av EU, så måste det första vi gör vara att slåss för demokratin, en mer öppen demokrati i våra egna länder. Vi måste engagera arbetarklassen och andra krafter i en antimonopolistisk kamp som leder in i kampen för socialismen.
Vänsterpartiets Mats Einarsson argumenterade för att det krävs
att man försvarar nationell suveränitet och oberoende i försvarandet
av demokratin. Att det är vår, vi på vänsterkantens, skyldighet
att motsätta oss EU och försvara de demokratiska, folkliga grundvalen
i sann internationalistisk anda. Han påpekade även att Vänsterpartiets
analysmetod utgår från marxismen och feminismen.
Den andra delen av seminariet, den med temat om EU-konstitutionen inleddes av Eugene McCartan, Sekreterare i Irlands Kommunistiska Parti. Han lade fram en detaljerad analys av 2004 års EU-konstitution och dess grundläggande överfall på de demokratiska rättigheterna. Talet delade han in i två delar. 1.) Vår Position: Varför vi ser på EU på det sättet vi gör; med andra ord vår utvärdering av den Europeiska Unionens klasskaraktär. 2.) Kritik av förslaget till EU-konstitution (Talet var på nio A4 sidor och jag väljer att inte gå in något mer på det innan vi gjort en översättning till svenska)
Mikko Vartiainen från KTP, Kommunistiska Arbetarpartiet i Finland belyste samma saker som vi hade tagit upp på de Nordiska kommunisternas gemensamma möte som hölls i Finland i augusti tidigare i år. Han berättade om hur EU byggts upp och vilka vägar den tagit för att utvecklas och hur den negativt påverkar arbetarklassen. EU styrs av en finansoligarki som har en sådan makt att de kan sätta länders suveränitet ur spel. Finland är det landet i Norden som är mest integrerat i EU genom att vara medlemmar i EMU. EU har redan fört med sig ökade privatiseringar av statlig egendom, industrier och transporttjänster samt kraftindustrier. Näst på tur står den sociala servicen, sjukvård, skolor, barn- och äldreomsorg.
Imperialistisk kapitalism är den högsta fasen i det borgerliga samhället. Efter ett tidigt progressivt stadium av kapitalismen följer enligt lagarna förfallets stadium av kapitalismen som är imperialismen. Den har nått gränsen som social revolution för det arbetande folket, den måste köras över och bytas ut för en vidare utveckling av ett nytt samhälle.
Det är därför som det är så viktigt att de nationella och internationella arbetarrörelserna tar ett starkare ställningstagande för en enveten klasskamp. Socialdemokratiska partier och fackföreningsrörelsen som leds av dem, vänsterpartier, eurokommunister, opportunist och reformist- kommunistpartier stöder i verkligheten de Europeiska imperialistiska kapitalistkrigens tjuvpolitik genom att de ger stöd åt EU politiken och dess institutioner. I verkligheten, endast genom att återvända till den rika revolutionära och traditionella kampen som grundar sig på marxismen-leninismen, så kan vi uppnå en organiserad och ideologisk sammanhållning bland kommunistpartierna. Den kommer att utveckla en utslagsgivande motkraft till den förtryckarpolitik som leds av kapitalet. Endast en förenad arbetarklass är kapabel att förhindra Europa från att ändra sig själv till ett stort affärsföretag. Vår skyldighet är att förhindra de Europeiska länderna från att utvecklas till fascism och ett än mer hårt slaveri. Arbetarklassen är kapabel att avskaffa fattigdom, exploatering och krig, vilket skulle säkra folkens frihet och ett demokratiskt samhälle som vilar på grunden av samröre mellan oberoende samarbetsvilliga republiker. Endast arbetarrörelsen som har socialismen som sitt mål kan uträtta det här och sopa undan kapitalismen.
Från SKP:s sida så läste jag upp det gemensamma uttalandet,
”Ta avstånd från det odemokratiska och imperialistiska EU!”
som vi nordiska kommunistpartier (SKP, NKP, KPiD, KTP) antog i augusti, i Finland
som vi har haft publicerat i Riktpunkt nr.5 i år.
Det blev en passande och bra sammanfattning av det som Enid och Mikko tidigare
talat om.
Vi, seminariets deltagare gav vårt stöd till ett förslag till uttalande som presenterades. Men det skrevs inte under för att alla inte kunde ta ställning till det utan att ha diskuterat det inom sina respektive partier. Förslaget till uttalandet löd som följer:
”EU konstitutionen framtagen på EU mötet i juni 2004, försöker att utveckla ett EU som är exklusivt, militariserat och centraliserat. Den vill förneka demokratin i medlemsländerna. Den vill bevara de nyliberala ekonomiska principerna och förhindra framtagandet av politiska alternativ som kan bemöta den ekonomiska och sociala strävan hos arbetande folk. Vi förmår oss själva att gå i fälttåg mot 2004 års konstitution, för att försvara rättigheterna hos Europas alla folk och för att fullfölja vårt internationella ansvar för att söka efter ekonomiskt rättvisa relationer med folken i resten av världen.”
Seminariet avslutades med att en från Iraks Kommunistiska Parti berättade om förhållandena, om vad som för tillfället sker, i Irak.
Dagen avslutades med att Brittiska Kommunist Partiet tog oss, som ville, till en klassisk engelsk pub, historiskt känd för att vara ett tillhåll för arbetare och fackföreningsfolk. Sedan så gick vi vidare till en restaurang där de bjöd oss på middag i riktig engelsk stil – en perfekt avslutning på en mycket intressant dag.
ESF – European Social Forum
”En annan värld är möjlig”
Helgen 15-17 oktober så hölls ESF – European Social Forum i
London. På nordiska kommunisternas gemensamma möte som vi hade i
augusti i Finland, så beslutade vi att sända en gemensam nordisk
delegation till London och forumet.
Fredag 15 oktober
Vi anlände dit vart forumet var förlagt, Alexandra Palace, vid 10
tiden på förmiddagen. Det var redan en hel del folk på plats
både utanför huvudentrén och inne i själva byggnaden.
Palatset bestod av, en lång och bred korridor, tre stora salar som hade
6-7st seminarieområden samt runt ett hundratal olika bord. Förutom
många kommunistorganisationer så fanns det även rättviserörelser,
anti-globaliseringsgrupper, fredsgrupper/anti-krigsnätverk, grupper som
kämpar för miljön, solidaritetsorganisationer (Kuba, Venezuela,
Colombia, Palestina), grupper mot rasism, fackföreningar, jämställdhets/kvinnoföreningar.
Försäljare som sålde kläder och knappar med revolutionära
och radikala tryck. Kort och gott, olika organisationer och individer som anser
att en annan värld är möjlig.
Första salen i byggnaden som både inhyste ett café, matservering
och en pub var även platsen där informationen var belägen. Vi
började med att se oss omkring och fråga i informationen var vi skulle
ha vårt bord, men ingen visste något. Efter drygt en timmes rundfrågningar
och letande efter tomma bord och så fann vi tillsist vår plats.
Som ”forum grannar” till vänster om vårt bord så
hade vi en Londonbaserad bokhandel som specialiserat sig på vänsterlitteratur.
Till höger om oss så hade vi ett kurdiskt bord där de sålde
kurdiska tyger, sjalar, böcker samt att de hade satt upp affischer med
uppmaningar om att ”Befria Öcalan” och stödja PKK.
De hade även fakta om förhållanden i turkiska fängelser
och namninsamlingslistor mot hur fångar behandlas. Inne i stora salen
så fanns det ytterligare två matserveringar och en bar.
Vid 12 tiden så hade tillströmningen av besökare tagit fart och det var ibland näst intill omöjligt att ta sig fram. De räknade med att det kontinuerligt var minst 6-7000 besökare inne i palatset.
Vårt bord besöktes av många och det gav oss möjlighet att diskutera och föra fram vår syn på EU. Det engelska materialet vi hade bestod av, de nordiska kommunisternas gemensamma uttalande angående EU och dess konstitution. Vi hade gjort det som ett flygblad med rubriken, ”Reject the Undemocratic and Imperialistic EU!” med de fyra partiernas logos på framsidan samt att jag hade med flygblad om SKU. Förövrigt så hade vi material på våra egna språk, våra tidningar samt att vi även fixade fram flygblad (på engelska) som handlade om solidaritet med Kuba. Till lördagen så hade vi även flygblad om Världs Ungdomsfestivalen, VUF som går av stapeln i Caracas, Venezuela nästa år. Vårt engelska material tog nästan slut redan första dagen men tack vare kamrater från YCL, Brittiska Ungkommunisterna så lyckades vi få kopierat upp mer.
Seminarieområdena var avgränsade av svarta, höga tygstycken på 3,5-4 meter. På grund av att seminarierna var på flera olika språk så hade man möjlighet att, med pass eller legitimation kvittera ut hörlurar och kanalväljare så att man kunde välja att lyssna, få det tolkat, till det språket som passade en bäst. Det pågick seminarier nästan hela tiden mellan klockan 9-21 i samtliga sju områden. Men det var inte endast i palatset som det var seminarier och workshops. Det var även en hel del förlagt till ett skol- universitetsområde i Bloomsbury, London. Själv lyssnade jag och en av mina danska kamrater, Jens från KPiD ungdom, på ett med temat, ”Solidaritet med Kuba & Venezuela.” Där talade bland annat en styrelserepresentant från UJC, Kubas Ungkommunister. Han berättade om Kuba, hur mycket landet har utvecklats sedan revolutionen trots USA:s illegala blockad. Bland annat att de har över 200 universitet, att kubanska barn har den bästa utbildningen i Latinamerika, att Kuba har utbildat över 50 000 utländska läkare och har över 35 000 frivilligarbetare som arbetar i världens utvecklingsländer. Han talade även om solidaritet med den Bolivarianska revolutionen i Venezuela.
Lördagen 16 oktober
Lördagen inledde vi med att bege oss ut till Bloomsbury till klockan 9,
en grupp gick och lyssnade på ett seminarium där bland annat Mary
Davis från Brittiska Kommunistpartiet talade. Jag, Jens och Signe från
KPiD ungdom var på Demokratisk Ungdoms Världsfederation, DUV:s seminarium.
(Läs mer i separat artikel)
Till lördagen så hade vi gjort upp ett schema hur vi skulle bemanna
vårt bord – det för att samtliga skulle få möjlighet
att besöka vissa seminarier. Själv använde jag mig av min ”fritid”
på forumet till att fotografera och gå runt och prata med olika
personer från olika organisationer. Pratade ganska mycket med våra
brittiska kamrater vid deras bord, ”Morning Star”, som även
är namnet på deras dagstidning. Hann även med att bevista ytterligare
ett kubanskt seminarium där självaste, Aleida Guevara, dotter till
Ché talade. När sedan dagen övergått till kväll
och klockan var slagen 18 så bestämde vi oss att packa ihop. Vi var
inbjuden till att senare på kvällen deltaga i firandet till minnet
av den ”Den Stora Sovjetiska Socialistiska Oktoberrevolutionen”,
festen var anordnad av CPB, Brittiska Kommunistpartiet.
Före det så hann vi även besöka en kubansk fest utanför
palatset.
Väl på CPB:s fest så hölls där tal av Christina
Demetriadou, sekreterare i POGO, Pancypriotiska federationen av kvinnoorganisationer,
Rob Griffiths, sekreterare i CPB och Rob Crow som är sekreterare i fackförbundet
RMT, (Fackförbund för järnvägs-, kust-, transportarbetare).
Alla knöt de ihop dagens kamp med den genom historien och lyfte fram betydelsen
av sovjetfolkets revolution i kampen för socialismen – inte bara
kampen för dem själva utan för hela världens folk.
Till detta firande hade det samlats kommunister från 20-25 st olika länder.
Kvällen avslutades sedan med ett mångkulturellt inslag av musik och
dans.
Söndag 17 oktober
Till söndagen hade vi bestämt att vi inte skulle åka upp till
forumet. (Forumet öppet endast 9-12) Istället valde vi att förbereda
oss för den stora Anti-krigsmarschen, demonstrationen som skulle äga
rum under dagen. Vi samlades vid 12 tiden på Russell Square, mycket folk
hade redan samlats och vi höll utkik efter kubanska flaggor och våra
brittiska kamrater. Vi hade bestämt oss att gå i samma block som
de kubanska solidaritetsorganisationerna ledda av Aleida Guevara. När vi
väl funnit varandra så gjorde vi oss redo och inväntade avmarsch.
Det var kommunister med fanor från: Italien, Tjeckien, Portugal, Grekland,
Norge, Sverige, Danmark, Turkiet, Irland, Latinamerika och naturligtvis Storbritannien.
Vi ställde oss bakom Demokratisk Ungdoms Världsfederation –
DUV:s banderoll som hade texten, ”For peace and solidarity, we struggle
against imperialism and war!”(För fred och solidaritet så kämpar
vi mot imperialism och krig!”)
Vårt block var bland de sista i demonstrationen, efter oss hade vi några
fredsgrupper och enskilda personer med plakat mot krig och mot Bush & Blair
(B:liar), vissa hade skyltar för Palestinas befrielse och andra som krävde
att USA och Storbritannien skall lämna Irak.
Tåget rörde sig ganska sakta men det gjorde inte så mycket
för det gav tid till att prata med flera olika personer. Vi fick även
uppslutning av några personer som tillhörde en socialistisk kör
och det blev allsång, det sjöngs bland annat ”Down by the river”
när vi passerade Themsen. Det var faktiskt ganska mäktigt när
vi sedan sjöng internationalen på en massa olika språk samtidigt
som de röda fanorna vajade i solskenet. Vi turvisades även med att
bära DUV:s banderoll. När vi sedan efter ca två timmars marsch
började närma oss vår slutdestination, Trafalgar Square, och
Lord Nelson tornade upp sig framför oss så bröt ett hällregn
utan dess like lös. Man kan nästan undra om det var ett tecken från
”krigsherren” Nelson till alla anti-krigs demonstranter om att vi
inte var välkomna. Väl framme så var det musik och tal, men
hungriga som vargar och blöta som dränkta katter så kände
vi oss inte så entusiastiska att stanna kvar. Uppdraget var fullföljt.
Vi skakade tass… förlåt, hand med våra brittiska kamrater
och tackade dem för trevliga dagar i London och sökte oss ned till
närmaste tunnelbana.
Antalet deltagare i demonstrationen varierar beroende på vilka man frågar. Den brittiska polisen uppgav ca 20 000 medan anti-krigsnätverket NO WAR! uppgav att det kan ha varit upp emot 100 000. Vilket som stämmer vet jag inte, men kanske något däremellan. Hursomhelst så var det en stor internationell demonstration som klart och tydligt visade på att man inte är ensam om att tycka att den imperialistiska dagordningen borde ha skrotats för länge sedan.
De säger att kommunismen är död och begraven, men dessa dagar
tycker jag visade på något helt annat. Folk söker efter ett
annat alternativ till det råa kapitalistiska samhälle som handlar
om att en liten grupp av människor skor sig på den stora majoriteten,
där människoliv inte är värt någonting i kampen för
profit. Det är två olika samhällssystem som har prövats
i större skala i modern tid, Kapitalism och Socialism. Marknadsfundamentalisterna
säger att det ena är dött och att det andra är det enda
alternativet. Jag säger:
- Så länge människor lever så lever även tankar och
idéer. Revolutioner börjar i människors medvetande och för
samtliga som samlades dessa dagar i London så har den revolutionära
tanken startat.
Otro mundo es posible!
Another world is possible!
En annan värld är möjlig!
Fredric Olofsson SKP/SKU