1921: lönepress
På dagordningen stod lönepress. Industrins direktörer argumenterade
för att få ner kostnaderna för produktionen och att detta måste
ske främst på bekostnad av lönerna.
Från arbetshåll motsatte man sig inte nedprutningar men krävde
att de skulle följa minskningen av levnadskostnaderna, men fick inte gå
längre och försämra reallönerna, d.v.s. den mängd varor
och tjänster man kan köpa för den.
Det hela ledde till 15-30 procentiga nedskärningar av lönerna, vilket
arbetarna bemötte med strejk. Arbetsköparna svarade med allmän
lockout. Skogs-och flottningsarbetarförbundet vidtog blockadåtgärder.
Strejkbrytare och oskyldiga skolpojkar lurades att arbeta på de lockoutade
blockerade arbetsplatserna.
Resultatet av denna lönepressningspolitik blev att det 1922 sattes svenskt
rekord i arbetslöshet med 163 000 arbetslösa. Hälften var familjeförsörjare.
Omkring 450 000 personer berördes av arbetslösheten. (Sveriges befolkning
uppgick till ca:4-5 miljoner på den tiden)
1924 – 1925: Fackligt nej till lönesänkning
1924 började konjuktursuppgången, särskilt inom järn–
, pappers och träindustrin. Arbetarna försökte förbättra
sina positioner genom krav på högre löner i första hand.
Arbetsköparna svarade med att vidhålla sin lönereduceringspolitik
och vidtog stora rationaliseringsåtgärder som resulterade i än
högre arbetslöshet.
1925 blev ett tungt år för den fackliga rörelsen. Arbetsköparna
utnyttjade den höga arbetslösheten (trots högkonjunktur) till
en våldsam attack mot de fackliga organisationerna Det utmynnade i att
SAF den 14 februari 1925 proklamerade lockout mot ca 130 000 arbetare, eftersom
facket motsatte sig ytterligare lönesänkningar med 10 procent.
1928: Protest mot FP:s arbetsfredslagar
1928 pådyvlades arbetarna ”arbetsfredslagar” av folkpartiet
Ekmans regering (som sedermera avgick för sin nära vänskap med
Ivar Kreuger). Dessa arbetslagar bemöttes av arbetarna, LO med några
timmars arbetsnedläggelse och protestdemonstrationer av 365 000 arbetare.
Det året använde arbetsköparna lockoutklubban flitigt med stöd
av den Ekmanska arbetsfredslagen.
Andra uppseendeväckande händelser under 1920-talet var ”hungerdemonstrationer” på flera platser i landet som kulminerade med Ådalshändelserna 1931.
Högern rider på socialistskräcken
Högerpartiets valaffischer 1928: Du som röstar på Arbetarpartiet
röstar på beslagtagande av enskild egendom, du blir av med dina sparade
slantar.
SVERIGES KVINNOR: ”En var som röstar på Arbetarpartiet, röstar
för familjebandens upplösning, barnens förvildning och se dessas
förfall”.
Valet till Riksdagens Andra kammare 1928 fördes från borgerligt håll
i socialistskräckens tecken och har fått namnet ”kosackvalet”.
Enligt i tidningen Socialdemokraten den 13 maj 1928 är årsinkomsten
för företagare 15 000 - 20 000 kr per år. Arbetarna tjänade
2 500-2 900 kr per år. Alltså tjänade VD:n 5 till 6gånger
mer än arbetaren, per år.
År 2004, 80 år senare har en VD i genomsnitt 2,5 miljoner i årslön,
där de som har mest motsvarar 45 metallares årslöner.
Nutidens verklighet präglas av EU-medlemskap som betyder fortsatta angrepp
på arbetarnas och de anställdas löner, deras sociala förmåner
och deras rättigheter på arbetsmarknaden. Det hela sker med betydligt
mer förfinade och sofistikerade metoder, med vilka makthavarna håller
på att reglera arbetsmarknaden inom EU, inte minst genom det s.k. ”tjänstedirektivet”
som till stora delar kringgår den svenska arbetslagsstiftningen och de
fördelar som arbetarrörelsen tillskansat sig i hård kamp.
Lönesänkningar åstadkommer kapitalet idag lagligt på två
sätt. 1: Företagen flyttar utomlands. 2: Gränserna är öppna
för arbetskraft från s.k. låglöneländer. Kontentan
blir att svenska arbetare ska tvingas acceptera lönesänkningar, försämrade
förmåner och arbetslöshet.
Till sin hjälp har de svenska arbetsköparna regeringen och merparten
av riksdagen, där högerpartiet (moderaterna), för taktpinnen
i angreppen mot resterna av den svenska välfärden och resterna av
de rättigheter som arbetarna tillkämpatsig genom åren i facklig
kamp.
Vid folkomröstningen om EU-valutan, ”EURO”, var moderaterna
och socialdemokraterna överens om ”Ja-alternativet ” och drev
en gemensam kampanj. Man verkar också vara överens om de nya tjänstedirektiven.
Många svenska företag har redan flyttat till s.k. låglöneländer
(de baltiska staterna, Ungern, tredje världen o.s.v.), i enlighet med nu
gällande lagstiftning. Till de svenska företagen som av naturliga
skäl inte kan flytta utomlands tar man in arbetare från bl.a. Polen,
Slovenien, Baltikum m.fl. som utnyttjas som gästarbetare, med de löner
och anställningsregler som gäller i respektive land.
Detta kan inte resultera i annat än att den svenska arbetskraften ska tvingas
till lönesänkningar och försämrade villkor för att
få arbete. Moderaterna aviserar redan nu en minskning och försämring
av de sociala försäkringsskydden från nuvarande ca 80 procent
av lönen till 65 procent, om de får regeringsmakten vid valet 2006.
De fria marknadskrafternas diktatur
Denna politik är resultat av borgerlig demokrati, eller kapitalismens och
de fria marknadskrafternas diktatur.
De pågående förberedelserna för 2006 års val har
stora likheter med ”kosackvalet” 1928. Blir intressant att se om
inte högerpolitikernas anhängare dammar av den gamla valaffischen
från 1928 om beslagtagande av enskild egendom och sparade slantar.
Den partiledardebatt som genomfördes i riksdagen den 13 oktober hade enligt
min mening två förtecken. Socialdemokraterna och moderaterna utmålades
till huvudmotståndare, jag undrar vari motsättningarna består,
inte kan det vara välfärds-, arbetsmarknads – eller den ekonomiska
politiken, för dessa är man överens om.
Men det man verkligen var till 100 procent överens om var att kommunister
och klasskampen inte hör hemma i det moderna samhället. Så stackars
Lars Ohly, vänsterpartist, försvarade sin kommunism fenetiskt, med
att ikläda sig en kostym utan innehåll.
Tillbakablicken till 1920-talet och likheterna med 2000-talet leder till en
slutsats: om utvecklingen tillåts fortsätta på den inslagna
vägen kan det bara resultera i att det kommer att uppstå likheter
även med 1930-talet, där imperialismens verktyg återigen tillåts
dominera den politiska agendan. Allt fler tecken tyder redan åt det hållet.
Med den stigande arbetslösheten och nedskärningarna ökar missnöjet
samtidigt som makthavarnas tar till allt hårdare medel för att trycker
ner proteströrelser. Och man sätter unga arbetslösa under vapen,
skapar nya ”arbetstillfällen” genom att bistå den fria
arbetsmarknaden med att skapa tillgång till nya marknader och råvaror
genom ”humanitära krigsinsatser” och ”fredsskapande konfliktslösning”
i likhet med vad ”brunskjortorna” åstadkom och som livligt
bistods och påhejades av företrädarna till dagens demokrater.
Det kommunistiska spöket lever vidare och åstadkommer skräck
genom spridandet och skapandet av medvetenheten i människornas sinnen om
betydelsen av kommunismen och proletariatets diktatur.
SVERIGE UT UR EU!
Folkomröstning om EU:s grundlag!
Bror Wennström