När C H Hermansson i TV analyserade orsakerna till dagens problem inom
vänsterpartiet påstod han att de började med APK:s tillkomst
1977.
Detta påminner om den kända taktiken som tjuven använder när
han flyr brottsplatsen och skriker: ”Ta fast tjuven!” för att
avleda uppmärksamheten från sig själv.
Utvecklingen bort från det kommunistiska partiet och dess ideologiska
grunder inleddes just av C H i början på 1960-talet när han
drömde om att skapa ett socialistiskt folkparti efter mönster från
grannlandet Danmark.
Partiets historia, tidigare verksamhet och ideologiska bas skulle kastas över
bord.
Alla kontakter med de socialistiska broderpartierna skulle avbrytas –
i alla fall officiellt. I Sverige dominerade avståndstagandet från
de socialistiska länderna bilden, men för att hålla partiet
intakt och också kunna suga upp de medlemmar som var ”röda”
och fortfarande kände sig som kommunister, bevarade man relationerna, om
än i största möjliga tystnad.
Det är denna politik som nu avslöjas, när högerkrafterna
ser sin stund kommen för avgörande angrepp mot allt som kallar sig
vänster.
Facit är – inte oväntat för oss – att det inte fungerar
med politiskt och ideologiskt dubbelspel. I den konkreta debatten om vänsterpartiets
förflutna och tidigare kontakter till kommunistiska partier betalar Ohly
för den politik som Hermansson lade grunden för i Sverige och som
Lars Werner flitigt spann vidare på.
Sedan tränger sig verkligheten på också i ett vänsterparti
som säger sig har högt i tak och plats för många olika
ideologier. Ett parti kan bara agera utifrån en gemensam ideologisk plattform.
Det har vi lärt oss för länge sedan, mera erfarna partikamrater
minns att det är en viktig lärdom i Lenins partiteori. Vänsterpartiet
har lotsats att det inte behövs någon ideologisk plattform. Man ville
samla både kommunister och antikommunister under samma tak. Men i politiken
går det inte att vara både för och emot en sak på samma
gång. Den senaste v-kongressen antog efter en längre färd högerut
beslut som något mer dominerades av vänsterorienterade krafter. Detta
har rört om i grytan. Vägval vänstern folk, som i sina politiska
åsikter snarare påminner om socialdemokrater än vänsterpolitiker,
har förlorat positioner och vill nu igen skaffa sig gehör. Naturligtvis
ges de allt utrymme i media som är möjligt – vad är mer
välkommet i detta samhälle än sprickor och bråk på
vänsterkanten?
Ohly i sin tur förnekar problemen så gått det går –
hans linje är ju att alla åsikter ska har plats i hans vänsterpartie.
Både för och emot solidaritet med Kuba – hur nu det ska gå
till.
Både med att han själv vill kalla sig kommunist och att samtidigt
förkastar allt som kommunister har gjort i historien.
Splittring och inre motsättningar kommer att följa detta parti så
länge det vill färdas utan en kompass.
Rolf Hagel