Vad har Skandiachefer och andra välbeställda potentater inom den
privata sektorn och näringslivet gemensamt med företrädare för
den s.k. arbetarrörelsen? Är det förutom höga löner,
avgångsvederlag, häftiga pensioner, tillgångar och förturer
till attraktiva bostäder och lägenheter för sig själva och
sina släktingar?
Ingela Thalén socialdemokrat och f.d. socialförsäkringsminister,
är ordförande i en stiftelse ”Allmänna Barnhuset”
och anser i en NSD-intervju att citat: ”det är lätt att ge förturer
till socialdemokrater, för man vet att de är bra hyresgäster”.
Jag då, som kommunist ochodemokrat, skall inte besvära mig om att
söka lägenhet i Stockholms innerstad, samma kriterier torde råda
även i andra städer. Jag får förlita mig till de parkeringsplatser
som finns utanför städerna där välfärdssamhällets
avarter huserar som uteliggare i skrotbilar och med andra ”tak över
huvudet lösningar”.
Jag har ärligt arbetat från 14 års ålder, betalat skatt
och i övrigt deltagit aktivt i samhällsbygget samt hjälpt till
att skapa den välfärd som endast verkar förbihållet människor
vars idoler och förebilder förutom näringslivstrappan är
t.ex. Björn Rosengren, Laila Freivalds, LO: s förste vice ordförande
Erland Olausson, pamparna i Livsmedelsförbundet avd.4 i Stockholm och inte
att förglömma metallfacket i Trollhättan, m.fl. m.fl.
Det är ändock mest synd om Göran Persson vars huvudprincip var:
”Den som är satt i skuld är inte fri ” Nu har han satt
sig i personlig skuld om ca: 20 miljoner kr till sin framtida bostad. Det är
inte lätt att leva som man lär, därför ströks av en
tidigare socialdemokratisk partikongress kravet om” produktionsmedlens
samhälleliga ägande och dess fördelning”. Det är tydligen
bättre med en demokratisk välfärdspolitik där de rika får
mer och de fattiga mindre.
I det nyliberala demokratiska samhället utsätts folkrörelsen
för allt hårdare påfrestningar. LO och andra delar av fackföreningsrörelsen
missbruks allt oftare som en språngbräda i karriären och bostadsförmedling
för egoistiska fackpampar och avdankade politiker.
Björn Rosengren, som en gång var TCO-ordförande, blev riksdagsman,
stadsråd, landshövding och är numera rådgivare i Stenbeck-sfären
med en lön på 24 726 kr om dagen, alltså om dagen! Hur mycket
av fackligt tänkande kan han tänkas använda i sin nya befattning?
Erland Olausson, förste vice ordförande i bostadsförmedlingen
LO, tillskansade sig lägenheter till sig och sina tre barn via försäkringsbolaget
AFA.
Vanja Lundby-Wedin, ordförande i ”bostadsförmedlingen”
LO, tillförsäkrade sig ett lukrativt lägenhetsbyte i centrala
Stockholm.
F.d styrelseordföranden i LO-anslutna Livsmedelsarbetarförbundet ordnade
för sina tre barn attraktiva lägenheter från en stiftelse åt
behövande kvinnor.
Avtalssekreterare Anders Tideman i LO –förbundet Metall lyckades
genom kontakter i näringslivets Skandia-Liv och med hjälp av manipulation
ombilda sin lägenhet till bostadsrätt med en vinst på 1,3 miljoner
kr vid lägenhetsförsäljningen.
Östen Johansson, f.d. ordförande i Journalistförbundet, fick
två lägenheter av Pressens pensionskassa. Avslöjandet innebar
sparken för nämnda Johansson, men lägenheten behöll han.
Sedan har vi andra aktörer i nära släktskap med ”arbetarrörelsen”,
de socialdemokratiska stadsråden. Lars Enqvist, Maj-Inger Klingvall, Erik
Åsbrink, Lars-Erik Lövdén, Laila Freivalds m.fl. Dessa människor
är några av dem som ansett det vara förenligt med sin klasskänsla
och solidaritet med arbetarrörelsens värderingar att utnyttja sin
ställning för lukrativa lägenhetsaffärer. Tydligen är
det meriterande för ett ministerjobb när man kan göra klipp på
bostradsmarknaden – nyaste jämställdhetsministern Jens Orback
lyckades i alla fall att utmärka sig genom miljonklipp.
Andra som startade sin karriär som politiska ledare för arbetarrörelsen,
som t ex Anders Sundström, har hoppat över till fina jobb utanför
rörelsen. Sundström blev först bankdirektör, sedan VD för
Folksam med en årslön på 3 miljoner kr.
Niklas Nordström, f.d. SSU-ordförande, kommunpolitiker i Nacka och
utpekad kandidat till politiska toppjobb i socialdemokratiska partiet i Norrbotten,
lämnar nu politiken för jobbet som marknadsdirektör på
UPA (marknadsledande pensionsbolaget inom den kommunala sektorn). Lönen
är i nuläget obekant.
Rättvisa?
I fackförbundstidningarna går socialdemokraterna i medlemsvärvningskampanj
under rubriken RÄTTVISA. ”Vi har anledning att vara stolta över
Sverige. Men långt ifrån nöjda. Fortfarande saknas många
ett arbete, äldre oroar sig för ålderdomen och människor
känner otrygghet på gator och torg…Vi socialdemokrater vill
ta nya tag för att öka rättvisan i Sverige. Mot detta står
en politik för ökade orättvisor mellan de som har jobb och de
som inte har det. Vill du vara med i vårt samtal om rättvisa?”
Enligt obekräftade rykten kommer ”RÄTTVISA” att diskuteras
i studiecirkelform, organiserat av ABF där de bäst meriterade är
skickade till att leda studiecirklarna. Blir det månne de personer som
det handlar om i början av denna artikel?
PS: Något cirkelarvode krävs inte, cirkelledarna ställer upp
ideellt. DS
Bror Wennström