En trafikant som visar tecken åt vänster men kör år höger
är en fara för den allmänna säkerheten.
En politiker eller en grupp av politiker som kallar sig för vänster
men drar för fullt åt höger skapar förvirring och splittring
och bidrar till politikerförakt. I förlängningen leder det till
passivisering och därmed stöd år reaktionen, för ju färre
människor som engagerar sig i politiken desto större makt försvinner
till direktörsrummen.
Det senaste tillskottet till den stora förvirringen står den grupp
för som kallar sig Vägval Vänster (VVV). Det handlar om en fraktion
i vänsterpartiet, som- sitt namn till trots - vill vrida Vänsterpartiets
roder hårdare åt höger.
Någon tydlig programmatisk linje finns ännu inte, men till de uttalade
målen hör att bekämpa "vänsterkonservatismen",
vilket menar att det marxistiska och kommunistiska idéarvet ska slängas
på sophögen. Ideologier som sammanhållande tankefundament för
politisk verksamhet avfärdar den "nya vänstern" som "dogmer
vilka måste anpassas till verkligheten". Med andra ord - idémässigt
handlar det om rena hönsgården, förslagen spretar åt alla
håll och har bara en sak gemensam: nämligen att de inte befinner
sig på socialistiska positioner.
Tvärtom tycker vänsterns "förnyare" att Ohlys vänsterparti
står alldeles för långt till vänster i politiken. Det
är det en grupp som definitivt tar avstånd även från den
sista tillstymmelsen av socialistiska idéer som de en gång i tiden
själva har förfäktat.
Men det ska också sägas att steget från VVV till (v) är
inte så stort. Det framgår i debatten mellan dem att båda
i sakpolitik ligger i socialdemokratins kölvatten. Eftersom skillnaderna
egentligen inte är så stora har VVV tvingats att fokusera debatten
främst på avståndstagande från Lars Ohlys självbeteckning
som kommunist.
Medan (v) i praktiken faller undan för socialdemokraternas krav, men i
teorin använder sig av en radikalare retorik utmärker sig VVV genom
sin öppna strävan att vara dagens styrande högerkrafter till
lags och göra "realpolitik" tillsammans med dem.
Men denna grupp lär inte ha stora möjligheter att hävda sig i
svensk politik, eftersom det inte finns något nämnvärt utrymme
mellan Vänsterpartiet och socialdemokratin. Dessutom måste de slåss
med delar av miljöpartiet om samma väljare.
Om man därtill lägger att VVV tydligare än socialdemokratin förkunnar
att den offentliga servicen i ökad takt ska finansieras av höga taxor
och avgifter, så lär inte attraktionskraften bli stor bland vänsterkrafter
i händelse av ett eget valdeltagande.
Om VVV vill och kan formera sig till ett parti återstår att se.
Sannolikheten är inte speciellt stor, med tanke på de vitt spridda
idéer som detta "debattforum" hittills har släppt fram
och inte minst, med tanke på upphovsmännens oklara syften.
Miljöpartiets språkrör Peter Eriksson har på Vägval
Vänsterns riksting genast öppnat famnen för "förnyarna".
Logiken är enkel: Det är bättre att suga upp dem och deras eventuella
väljare än att ha dem som konkurrenter. Och så skadar det förstås
inte att på detta sätt försvaga det konkurrerande Vänsterpartiet.
Dessutom måste även Eriksson och Miljöpartiet se om sitt hus.
Även där har ledningens starka trängtan efter regeringstaburetter
inneburit en tilltagande högervridning och till följd av detta, protester
från mer progressiva medlemmar och väljare. Tydligt illustreras detta
genom Birger Schlaugs avhopp från (mp). Som tidigare språkrör
distanserar han sig öppet från partiets opportunistiska svängning
i EU¬frågan och i militärpolitiken och anpassningen till socialdemokratin.
Vad är orsaken till svårigheterna att hålla ihop dagens partier
både på den så kallade vänsterkanten och bland de rent
borgerliga krafterna?
Jag ser - i rak motsats till den uppfattning som Vägval Vänster och
andra "realpolitiker" sprider - en orsak i avsaknaden av ideologi.
Utan ett idéskelett, utan er tydlig klassmässig grundlinje i politiken
blir politiska ställningstaganden motsägelse fulla och skapar ständiga
friktioner, individuella motsättningar, avhopp och fraktioner.
En annan orsak är att klyftan mellan partier och väljare blir allt
djupare, eller bättre sagt klyftan mellan partitoppar som enväldigt
bestämmer och deras medlemmar och väljare. Svikna vallöften betraktas
som er naturlig del av den politiska verksamheten. Därmed uppfattas politik
inte längre som möjlighet att påverka utan som bedrägeri.
Ordet politiker står för maktelit, fiffel och eget intresse - i stället
för vägen till demokratiskt inflytande och basen för vårt
demokratiska system.
Utifrån sitt förakt för politik söker människorna
efter ett alternativ att lita på- och vem försöker presentera
sig som detta alternativ? Kapitalet - marknadskrafterna! Alla vet, eller borde
veta, att de har ett enda egenintresse - nämligen att öka vinsten
Men i brist på andra synliga alternativ och under inflytandet av marknadskrafternas
skickliga användning av massmedia i sina syften resignerar allt fler människor
och hoppas på "bättre tider".
Konsekvensen är att kapitalets makt växer på de politiskt valda
församlingarnas bekostnad. Riksdag, landsting och kommunala församlingar
blir maktlösa när storföretagen fattar sina beslut.
Globaliseringen ger kapitalet ökat spelrum och makt, inte minst med hjälp
av EU och andra internationella organ.
Multinationella företag ges möjlighet att urholka de nationella staternas
ekonomi och tvingar fram nedskärningar och försämringar över
hela samhällslivet. Politiska beslut som vuxit fram i länderna efter
årtionden av debatt och kamp utraderas med ett pennstreck - den svenska
freds- och säkerhetspolitiken, restriktioner mot vapenexporten eller alkoholpolitiken
är bara några exempel på detta.
Kapitalets vinster noteras med miljardbelopp i nyhetssändningar och tidningar
som framgångar för "Sverige", men i verklighet betyder
de att de rika har blivit rikare och vanligt folk fattigare, att klyftorna har
ökat och makten för dem som gör folkflertalet ännu maktlösare.
Allt detta sker under ständiga ordsvall om frihet och demokrati som synonym
för marknadsekonomi, kapitalism.
Stormen som drog fram i södra Sverige med resultat att tiotusentals hushåll
blev utan ström är ett påtagligt exempel på hur snabba
vinster pressas fram på människornas bekostnad. El-bolagen gör
rekordvinster och klappas i ryggen av regeringen för att vara "duktiga"
i att inta internationella positioner. Vilken nytta har konsumenterna i Sverige
av detta? Ingen, tvärtom, vi betalar med högre kostnader och sämre
service. Men visst, direktörerna och aktionärerna kan håva in
storvinster.
Grov och hänsynslös kapitalism präglar idag inte bara det privata
kapitalet utan även statliga företag, i detta fall statliga Vattenfall.
Vi kommunister och med oss många progressiva krafter i Sverige liksom
i världen har länge krävt och stött statliga företag
för att tillgodose samhällsfunktioner utan vinstintresse. Det gällde
energiförsörjningen, kommunikationer, vården, omsorgen, utbildningen.
Men i och med 90-talets avreglering har vinststyrningen närmast totalt
överförts även till statliga och andra kollektiva företag.
Inte människornas tillgång till offentlig service till rimliga priser
gäller längre, utan vinst till varje pris.
Inget av de etablerade partierna kräver att samhället måste
få ökade resurser genom intäkter från produktionen.
Enligt Johan Lönnroth, ledare för Vägval Vänster, är
nationaliseringar av stora koncerner omöjliga eller till och med oönskade.
Denna uppgivenhet präglar idag stora delar av arbetarrörelsen i Europa
och skapar resignation och perspektivlösa arbetarpartier.
Vägen framåt för att åter vinna de arbetande människornas
tilltro och aktivitet går inte genom nya eftergifter åt kapitalet
utan genom kamp mot nyliberalism och globalisering.
ROLF HAGEL