Jag tillbringade 13 och 14 februari i Dresden, dagarna då för 60
år sedan denna stad totalförstördes av massiva bombanfall tre
månader före krigsslutet. Dessa februaridagar 1945 innebär ett
outplånligt minne för mig som då var en sjuårig flicka
som med far och mor bodde i stadsdelen Striesen. 13 och 14 februari ägde
de mest omfattande koncentrerade bombanfallen med konventionella vapen rum som
förekommit vid ett enskilt tillfälle mot en enskild stad under andra
världskriget. Nästa steg blev Hiroshima och Nagasaki. I början
av 1945 hade Dresden en halv miljon invånare och tiotusentals flyktingar.
På dessa människor och husen de bodde i fällde den 13 februari
den brittiska Royal Air Force under två attacker 900 respektive 1500 ton
spräng- och brandbomber och slutackorden satte USA:s Air Force dagen därpå
med att fälla 450 ton bomber på den vilt brinnande staden.
På morgontimmarna den 14 februari kunde mina föräldrar och jag
ta oss ur det brinnande husets källare som hade stått pall. Förstörelsegraden
i Striesen var i övrigt mellan 75 och 100 procent. Efter en fotmarsch på
ca 1,5 mil genom den brinnande innerstaden längs floden Elbe kom vi till
slut fram till släktingar. Vi var under chock och totalt utmattade, mor
höggravid, jag med akut ögoninflammation av röken och far svart
i ansikte med gasmasken kring halsen. Min mor födde en son den 15 februari
och det var hans 60-årsdag vi firade för en månad sedan.
Den som tror att ett avstånd på ändå 60 år skulle
ha en dämpande effekt och göra minnesstunderna av krigets fasor lugna
tar fel. Frågan om skulden för att i krigets slutskede en dittills
oförstörd världsberömd kulturstad med en halv miljon invånare
urskiljningslöst blev bombad med 35 000 människor som offer - den
frågan ältas om och om igen. I höstas fanns faktiskt röster
i Tyskland som vid den brittiska drottningens besök av henne krävde
en ursäkt för Dresdens förstörelse.
Det var Tyskland som startade andra världskriget och bombade städer
som Guernica, Warszawa, Rotterdam och Coventry med flera engelska städer.
Fler än 2000 V 2-raketer slog ner i England. Englands RAF valde snart att
ytbomba tyska städer som vedergällning och räknade med att kunna
undergräva den tyska hemmafrontens uthållighet. Berlin utsattes under
fem års krig för 363 engelska och amerikanska bombanfall enligt den
engelske historikern Frederick Taylor vars bok "Dresden. Tisdag den 13
februari 1945" utkommit i svensk och tysk översättning i januari
i år. Hans bok och hans tes att Dresden med all sin industri omställd
till rustningsindustri och som betydande j ärnvägsknutpunkt mycket
väl var ett militärt mål efter den tidens standard, har väckt
debatt. Boken fick en skarp kritik av Sven Lindqvist i DN under rubriken Britterna
bombade redan i kolonierna. Han nämner att "1907 års Haagkonventions
förbud mot att bombardera oförsvarade städer och samhällen
fortfarande var i kraft". Krigsförbrytelser på bägge sidor
alltså.
Till 60-årsminnet av Dresdens förstörelse hade över 200
journalister ackrediterats i stan. 2004 hade Dresden och delstaten Sachsen dragit
uppmärksamhet till sig när det högerextremistiska partiet NPD
fick närapå 10 procent av rösterna i delstatsvalet och nu innehar
12 platser i Sachsens parlament. Detta parti har jämfört bombningen
av Dresden med Förintelsen och hade utlyst en demonstration med 5000 sympatisörer
från hela Tyskland till söndagen den 13 februari för att hylla
dresdenborna som offer.
Staden verkade förberedd. Tusentals poliser skulle hindra en konfrontation
mellan NPD och militanta ungdomsgrupper (Autonome). Några blev omhändertagna
men inga incidenter av vikt rapporterades. Ändå skrev pressen framför
allt om denna uppmarsch. Mera undanskymt stod det att ett hundratal arbetare
och hantverkare hade kommit överens om att patrullera längs demonstrationsvägarna
för att om möjligtförhindra skadegörelse av de värden
de har skapat. De ville varken ses som medborgargarde eller partipolitiskt inslag.
En demonstration anordnad av vänstersocialister (PDS), socialdemokrater
(SPD), den fackliga landsorganisationen (DGB) och De Gröna samlade 8000
vanliga dresdenbor och bland dessa många unga människor. Där
gick även jag tillsammans med min bror. I denna stad som i dag styrs av
en koalition mellan det konservativa och det socialdemokratiska partiet märks
att även kyrkan spelar en stark roll. På centrala platser ställde
tusentals människor ut ljus i mörkret och på Altmarkt bildade
ljusen orden "Diese Stadt hat Nazis satt" (Denna stad är less
på nazister). Dessa bilder har visst visats av flera TV-stationer i världen.
Det talades mycket om försoning dessa dagar i Dresden. Några engelska
piloter som för 60 år sedan hade fällt sina bomblaster över
staden var närvarande, numera gamla män. Redan under DDR-tiden blev
Dresden och Coventry vänorter. Man blev nu uppmanad att bära en vit
ros som tecken på fred och försoning men min vita ros tillägnade
jag Sofie och Hans Scholl som en gång bildade den antifascistiska motståndgruppen
Weisse Rose bland studenter och som för den kampen fick sona med sina liv.
Försoning måste föregås av kunskap om krigets orsaker
och insikten att civilbefolkningen alltid drabbas och att man därför
bör tala om krigsförbrytelser på bägge sidor.
Följande korta dialog mellan en gammal man och hans barnbarn är också
tänkvärd: -"Var det så att Dresden stod i brand, farfar?"
-" Ja, så var det. Men först så brann Riksdagshuset, sen
brann synagogerna. Sen brann böckerna och sex miljoner människor i
förintelselägren."
BARBARA BRÄDEFORS