USA-kongressens vetenskapliga tjänst rapporterar om stridsberedda
nukleärvapen. Nato planerar ingen ändring av sin första slagsstrategi.
AV RAINER RUPP
"Icke strategiska kärnvapen spelar även i fortsättningen
en viktig roll i USA:s och Natos politik", heter det i en undersökning
som den US-amerikanska Kongressens vetenskapliga tjänst (CRS*) i september
2004 publicerade angående betydelsen av taktiska atomvapen för Washingtons
och Natos militärpolitik. Visserligen har också USA sedan kalla krigets
slut påtagligt reducerat sin arsenal av taktiska atomvapen, som i krigsfall
skulle kommit till användning på slagfälten i Europa, men vid
Bushadministrationens maktövertagande 2001 hade Pentagon fortfarande drygt
1 100 av dessa vapen i krigsberedskap. Något färre än 500 system
är fortfarande stationerade i Europa: Bomber som måste föras
till sina mål med flygplan.
USA:s resterande taktiska kärnvapen, av vilka 320 är bestämda
för missiler av Cruise¬missile- typ som avfyras från havet, hålls
i beredskap på baser vid USA:s öst- och västkust.
Enligt CRS-rapporten, som avslutades den 9 september 2004, har USA starkt reducerat
antalet av sina kärnvapenbaser i Europa, "från mer än 125
på mitten av 80- talet till tio baser i sju europeiska länder år
2000". Men till skillnad mot kalla krigets tider ligger "den växande
betydelsen av icke strategiska atomvapen i rollen som de ska spela i regionala
konflikter med andra nationer med undantag för Ryssland", heter det
i rapporten.
I sammanhanget citeras William J. Perry, den förste försvarsministern
i regeringen Clinton, i "Årsrapporten till Presidenten och Kongressen
1995: "Upprätthållandet av USA:s nukleära förpliktelser
gentemot Nato och bevarandet av förmågan att använda nukleär
kapacitet för att bemöta olika regionala eventualiteter, förblir
även fortsättningsvis ett betydande medel för att avskräcka
aggressioner och för att skydda och främja amerikanska intressen,
för att lugna vänner och bundsförvanter och för att förhindra
spridningen av kärnvapen."
"I synnerhet USA förbehåller sig optionen att besvara konventionella,
kemiska och biologiska angrepp med atomvapen", understryker även CRS-rapporten
och intygar detta med citat från Edward Warner, tidigare statssekreterare
i Pentagon. Denne hade i april 1999 inför
USA-Senatens militärutskott hotat de så kallade skurkstaterna med
användning av kärnvapen. Men inte bara Clinton-administrationen har
"i dessa vapen sett ett viktigt element av sin nationella säkerhetsstrategi",
utan även den nuvarande "Bush¬administrationen underströk
den möjliga insatsen av nukleärvapen vid regionala eventualiteter
i sin Nuclear Posture Review (Nukleärpolitikens omprövning) år
2001."
I detta sammanhang har Bush-administrationen gått längre än
alla andra tidigare, heter det i CRS-rapporten. Den har förtyd¬ligat
"att Förenta Staterna utvecklar speciella atomvapen som kommer att
hållas i stridsberedskap och som kommer att kunna krossa varje potentiell
motståndares (militära) kapacitet, oberoende om denne förfogar
över kärnvapen eller inte". Många analytiker har av sådana
anmärkningar dragit slutsatsen att "Bush-administrationen" med
utvecklingen av miniaturiserade och "användbara" atomvapen håller
på "att planera att i första slags insats använda sig av
taktiska nukleärvapen".
Detsamma planerar även Nato. Inom ramen av det Nya Strategiska Konceptet
som 1999 antogs i Washington, "försvarar" Nato vid sina världsomspännande
aggressioner inte längre sina territoriella gränser, utan endast "intressen"
i form av "tillgång till marknader och råvaror". Skulle
motståndaren kunna försvara sig allt för bra och skulle förlusterna
för Nato bli för stora, förbehåller sig Nato precis som
under kalla krigets tider rätten att angripa med atomvapen.
"Nukleära vapen ger ett enastående bidrag till att göra
ett angrepp mot alliansen till en risk som är omöjlig att kalkylera
och att acceptera", citerar CRS-rapporten från Natos New Strategic
Concept, som redan 1997 har klargjort att Nato även i fortsättningen
"inte ser någon nödvändighet att ändra någon
aspekt i sin atompolitik-och inte heller ser en sådan nödvändighet
under överskådlig tid".
Tyvärr nämns ingenstans i CRS-rapporten att de kärnvapenbesittande
staterna i Ickespridningsavtalet (NPT) har förpliktigat sig att under inga
omständigheter hota en icke kärnvapenägande stat med insatsen
av atomvapen. Men just detta har USA-regeringen gjort sedan slutet av kalla
kriget och därmed på grövsta sätt förbrutit sig mot
NPT. Samtidigt utpekar och anklagar just Washington de hotade staterna som själva
försöker att skaffa sig
kärnvapen för att bättre kunna skydda sig mot den från
USA utgående faran.
Lite tvekande medger CRS-rapporten endast "att USA-programmen och -planerna
förstärker intrycket att atomvapen är av militär nytta.
Om den enda, även konventionella, supermakten i världen (USA) behöver
fler atomvapen för att garantera sin säkerhet, då kan också
andra nationer framföra argumentet att nukleärvapen skulle tjäna
deras säkerhet. Därför anklagar kritiker Bushadministrationen
för att USA initierar en ny kapprustning om den fortsätter att fullfölja
sitt mål att med nya nukleärvapen uppnå framgång på
(konventionella) slagfält".
*På CRS -Congressional Research Service, som har en årsbudget på
91,7 miljoner dollar till sitt förfogande, sysselsätts 739 högt
kvalificerade medarbetare, som uteslutet utreder för medlemmarna och utskotten
i den amerikanska Kongressen i Washington. CRS är en "tankesmedja"
vars analyser inte ska vara partipolitiskt färgade. Visserligen förbjuder
Kongressens förvaltniungsföreskrifter att CRS-rapporter publiceras,
men det finns alltid någon kongressledamot som skickar sin kopia in på
Internet.
Sverige myglar med Nato
På sitt senaste toppmöte i Bryssel har EU, Nato och USA beslutat
att "glömma" alla motsättningar som uppenbarat sig i samband
med USA-kriget mot Irak och att gå vidare tillsammans för att man
har så vitala gemensamma intressen och målsättningar.
En av dessa intressen är krigspolitiken. Genom medlemskap i EU är
också Sverige en del av denna krigspolitik. För närva¬rande
håller regeringen på för fullt att avskaffa alla restriktioner
för vapenhandeln och anpassa den svenska, tidigare restriktiva politiken
till EU:s och Nato:s normer.
Näste Nato-möte genomförs i Are i maj, i vårt land trots
att vi inte är medlem i Nato och trots att en stark folkopinion är
emot en Nato-anslutning.
Sveriges befolkning har också sedan Stockholm-appellen på 1950-talet
tydligt tagit ställning mot kärnvapen - men genom regeringens mygel
med Nato har också atomvapen krypit nära oss.
BH