Det här är en intervju gjord med Aleida Guevara, Che Guevaras dotter, i samband med ESF – European Social forum, i oktober 2004. Intervjun är hämtad från Brittiska Kommunistpartiets (CPB) tidning, Morning Star och gjord av Michal Boncza.
”Vi har vunnit vår rätt att bestämma”
Den första saken som slår dig i mötet med Aleida Guevara är
glimten i hennes ögon. Det är samma ögon som har tittat ned på
oss från oräkneliga porträtt av hennes far, revolutionären
Ernesto Che Guevara.
Samtidigt som hon påpekar att hennes ögon är mindre –
vilket säkert är sant när man talar i termer om storlek –
så har de ändå samma sökande skärpa, ärlighet
och värme.
Till Storbritannien har hon kommit som en del i den kubanska solidaritetkampanjens
medverkan på European Social Forum – ESF. Hon är en hängiven
och tydligt uttalad försvarare av det kubanska folkets rättigheter,
i att de själva skall få sköta sina egna affärer samt deras
rättighet att försvara sin suveränitet med alla medel som står
till förfogande.
Guevara var bara fyra år när hon sist såg hennes far. Han blev
kallblodigt mördad i Bolivia, stridandes sida vid sida, med andra revolutionärer.
Emellertid, så har hennes fars arv gjort det möjligt för henne
att spela en viktig roll i försvarandet av hennes land, mot Washingtons
aggressiva försök.
”Har man ett namn som mitt, så öppnar folk dörren och
tar emot en med öppna armar eller så smäller de igen den ögonblickligen,”
säger hon. ”Majoriteten är dock nyfikna och intresserade över
vad jag har att säga. ”Det här har gett mig en stor möjlighet
för mig att berätta om mitt folk. Jag har fått möjligheten
att tala med många, som sedan själva fått bilda sig en egen
uppfattning, om vem som talar sanning – en kuban som lever i sitt land
eller någon journalist, som allt för ofta, inte ens satt sin fot
i mitt land.
”Det är som att säga: ’Du behöver inte tro mig, men
se i alla fall över dina idéer om hur Kuba är.’ Dessa
tvivel är viktiga för fortsatt intresse och förståelse.
Och det har varit vackert att kunna nå så många människor
med våra sanningar.
Guevara har även fått möjligheten att använda hennes profil
för att skapa internationell medvetenhet, gällande ”Miami fem
hjältarna” som hon kallar dem. De fängslades i USA, med långa
straff som följd, för att de meddelade sin egen regeringen (Kubas)
– förhindrade ett anfall av reaktionära terrorister. ”Jag
har just rest runt i Mexiko och bemött ’tystnadens slöja’
som dragits över den här händelsen, berättar hon.
”Hur kan det vara så att, ett land som kämpar mot terrorism,
fängslar fem män som bekämpade terrorism i sitt eget land? frågar
hon.
”Det har varit en oerhörd ansträngning för mig, att göra
mig bekant med USA:s lagar så att jag fått möjlighet att kunna
tala med folket.”
Hon tillägger: ”Allt detta berikar en som person, det har lärt
mig mycket och jag har fått träffa många speciella människor
världen över.”
”Det har hjälpt mig att uppskatta olika kulturer och levnadssätt
och gett mig god självkännedom. Men ändå, förutom
mitt namn, så är jag bara en vanlig kubansk kvinna med ett liv som
vem som helst.” ”Skillnaden är bara den att jag tack vare omständigheterna
fått tillfälle att medverka på ett sätt som kanske inte
alla får.”
Vad gäller minnen av hennes far berättar Aleida Guevara att hon ”inte
har så många, förutom att han kom hem sent. Jag minns när
han deltog i frivilligarbete som gick ut på att skära sockerrör
på helgerna. Han klev upp före kl.6 på morgonen. Jag minns
speciellt att han brukade sätta mig på en hög med skuret sockerrör.”
”Jag är säker på att han talade med mig medan han skördade
och jag sög på en bit skalat sockerrör. Jag har dock inget minne
av enskilda ord men jag kommer tydligt ihåg ankomsterna, där grupper
av skördare väntade på att få börja arbeta. När
vi kom hem igen brukade han ta av sina dammiga kläder, ta på sig
ett par shorts och jag fick rida på hans rygg runt i lägenheten.”
Intresset kring hennes far ökade nyligt när biograferna började
visa ”The Motorcycle Diaries”, som beskriver Ches lärorika
resa genom Amerika.
”Jag läste den när den ännu var opublicerad, i häftform,
säger Guevara. ”Min mor gav den till mig utan att säga vem författaren
var. Allteftersom jag läste den så förstod jag att det var min
far som skrivit den och jag blev förälskad i galningen på motorcykeln.
Far hade ett sätt att använda ord som gör att man tydligt ser
framför sig de platser han beskriver. Walter Salas gav sig ut för
att leta just de bilderna och återskapade dem så väl att jag
återupplevde resan.”
”I prologen till den senaste upplagan skrev jag: Stundtals kändes
det som om jag satt på Albertos (Granado) plats och höll fast runt
pappa. Den viktigaste delen av filmen är den där Guevara förvandlas
genom att mer och mer sätta sig in i verkligheten på kontinenten.
Detta är budskapet i filmen, att verkligheten kan bidra till att förvandla
en person och en sådan förvandlad person kan förvandla verkligheten
för andra så som Che Guevara senare gjorde. Det är ett budskap
om hopp, styrka och vilja som är så viktigt för vår kontinent.”
Detta meddelande går emot linjen som har upprepats i media gång
efter annan senaste tiden, med kritik mot landets dödsstraff t.ex. allt
för att skymma undan det som är bra med Kuba.
Guevara förklarar: ”Jag kan uppriktigt säga dig, att Kuba skulle
vara beredd att avskaffa dödstraffet genast. Det finns dock tre villkor.
Första villkoret är att blockaden gentemot det kubanska folket avslutas.
Det andra är upphörandet av militär, kemisk och biologisk aggression
från USA:s regering och terroristorganisationerna med kubanskt ursprung
i södra Florida. Det tredje är upphörandet av de internationella
kampanjer som ärekränker det kubanska folket. Den enda betydelsen
det konstitutionella dödsstraffet har nu för kubanerna, är att
det tjänar som en varning till de som har för avsikt att skada ens
en enda kuban. Gör de detta får de betala med sina liv i enlighet
med våra lagar.”
”Lagen om dödsstraff har varit en del av Kubas grundlag sedan 1942
– den är således inget resultat av revolutionen, vi har bara
adopterat den.
”Kuba är ett land i krig. Under hot om aggression och så länge
det fortsätter så har Kuba rätt att försvara sig själv
med till lags stående medel. Och det är det som det kubanska folket
gör. Utfärdar en varning.
”De som kommer till Kuba med fredliga avsikter kommer att bli emottagna
som bröder. Vi är ett gästvänligt, öppet, hjärtligt
och spontant folk men försök aldrig skada en kuban. Inte en enda,
för det kan du få betala för med ditt liv. Och det är vårat
enda försvar.”
Trots Kubas livsfarliga situation och den ökande stridslystna linjen som
Washington bedriver, så har utvecklingen i Latinamerika nyligen välkomnats
av ett nytt ljus i mörkret.
Valet av den progressiva, venezolanska presidenten, Hugo Chavez, har lett till
att banden stärkts mellan Havanna och Caracas. Guevara jämför
den kubanska situationen med den i Venezuela.
”På Kuba så togs makten genom beväpnad kamp med folkets
stöd,” säger hon.
” I Venezuela så erövrades makten genom flera val, vart presidenten
genom en folkomröstning drev igenom en grundlagsändring som presenterade
flera viktiga sociala förändringar.
”Men se hur många val han var tvungen att genomgå. Trots att
han uppfyllt alla demokratiska villkor som världen känner till, så
blev han utsatt för ett otal, såväl externa som interna påtryckningar
och villkor. Men han sitter fortfarande kvar, presidenten som valdes av folket.”
”Men vad måste Chavez göra för att fullfölja sitt
uppdrag?”
En sak som han har lärt sig är att folket måste beväpnas
och få rätten att försvara sina rättigheter och framsteg.
”Båda de olika exemplens erfarenheter lär oss att du måste
ge folket vad som rättmätigt är deras. På Kuba så
finns det inte den minsta biten mark som ägs av något utsugarföretag.
Marken tillhör det kubanska folket och det är något som är
odiskutabelt – en grundläggande förutsättning i den kubanska
grundlagen som är skapad av folket.
”Men det här är en process som aldrig blir fulländad, precis
som allt det människor skapar, så förbehålls något
som ett gudomligt ingripande – men visserligen inte utifrån mina
erfarenheter.
”Saker kan förbättras och det är en vacker process av lärdom,
där du begår misstag, men korrigerar dem i samma stund. Den processen
får oss att utvecklas som människor.
”För tillfället så har vi (Kuba) tagit på oss en
oerhörd kulturell uppgift. Universiteten har nu tagit steget in i städerna
– docenter håller kvällskurser för att hjälpa att
alla skall kunna uppnå en högre kulturell nivå samt lära
sig nya kunskaper.
”Säg mig, i vilket av de så kallade utvecklade länderna
får du se sådana prioriteringar?”, frågar hon.
”Jag är övertygad att vårt samhälle visar på
hur mycket som kan uppnås och framhåller frågan om, varför
man skulle avstå sådana framsteg.
”Demokrati är folkets regel. Vi diskuterar varje enskild ny lag med
arbetare och folk ur alla delar av samhället. Och ingenting godkänns
utan konsensus.”
Jag har sagt det tidigare, tillägger hon: ”Vi diskuterar allt, men
jag tror att vi kan förbättra och förstärka systemet.”
”Kubas folk måste bli fullt medvetna om den verkliga makten som
de besitter. Att de måste utöva den med större styrka. Och jag
tror att detta är ett område som vi måste arbeta mycket mer
på. Men vi färdas längs en vacker väg.”
Medan Kubas president Fidel Castro blivit utpekad som den enda, av Kubas belackare,
så kontrar Guevara. ”Utan tvekan, så är Fidel Castro
en extraordinär ledare av det kubanska folket. Kanske en av de bästa
lärare vi har haft genom historien, i en historia av motstånd. Han
är en av de mest kompletta och duktiga individer som mitt folk har haft.
Inget snack om saken,” säger hon.
”Men ett folks motstånd mot oräkneliga aggressioner av fysisk,
militär eller biologisk krigsföring kan inte ha upprätthållits
om inte en stor majoritet av folket bestämt sig för att bevara det
specifika sociala systemet.
”Vårt folks alla begåvade ledare – Fidel, Marti, Mella,
Che, Cienfuegos, tusentals män och kvinnor som vi haft i det här landet,
perfekta, vackra, kompletta och underbara så har alla kommit från,
varit en del av folket. Och det betyder att vi är mycket kapabla samt att
vi besitter styrkan och beslutsamheten att fortsätta på den redan
utstakade vägen.
”Vi kommer alla att känna av den dagen Fidel inte är med oss
mer. Personligen så kommer jag att lida, för en andra gång,
i förlorandet av en far.
”Men med all den förmåga det kubanska folket har för kärlek,
är vi säkra på att aldrig svika män som Fidel Castro.”
”Guevara poängterar att kritiker i kapitalistiska länder utanför
Kuba inte kan presentera ett alternativt system som kan uppbringa de fördelar
som uppnås under socialism.
”Jag önskar, att andra utifrån inte blandade sig i våra
förehavanden,” säger hon. ”Vi har under lång tid
gått igenom de upplevelser som ni går igenom nu, men ni har inte
gått igenom, tagit del av våra. Förtroende ”Det minsta
vi förtjänar är en uttalad tilltro och vem vet, kanske så
kommer vi en dag pröva några av era erfarenheter, för att se
om de kan hjälpa oss med några av de problemen som vi fortfarande
kanske har.”
”Tänk bara hur många år vi har haft av allmän kapitalism
– mer än 200 år och kan du säga att problemen för
majoriteten av jordens befolkning har blivit lösta?”
Nej.
”Mer än 80 procent av världens befolkning lever i föraktlig
fattigdom, klart och tydligt är att detta system inte kan lösa problemen.
Av bara den anledningen, så måste vi söka efter alternativ
eller så kommer vi förgöra vår värld.
”Saken är den att människan har en otrolig kapacitet av kreativitet,
så låt oss gå vidare i att finna alternativ.
”Naturligtvis så behöver ni inte imitera oss, men ni bör
lyssna till oss och ärligt se vad vi gör.”
Washington har länge använt sig av förevändningen, ’bristen
på demokrati’ som en anledning för att invadera länder.
Guevara säger: ”USA:s president har sänt oräkneliga hot
åt vårt håll och nämnt många olika åtgärder
han är beredd att vidtaga, för att skapa ’demokrati’ på
Kuba.”
”Vilken sorts ’demokrati’ syftar han på? Den sorten
som han introducerat i Irak och Afghanistan? Eller kanske den i hans eget land,
var 43 miljoner inte har tillgång till någon sjukvård alls?”
”Är det, det han vill ge oss, ge till ett land där alla har
fri sjukvård, där vem som helst och när som helst, dag eller
natt kan få vård för att det är deras rättighet?”
”Han säger att han vill hjälpa våra småbarn som
ännu inte nått femårsåldern. Med vad? Vaccination som
de redan fått vid födseln, men som inte hans har? Kanske vi kan hjälpa
honom att genomföra gratis medicinkampanjer i hans land. Hjälpa oss…
hur? Vi är en bra bit före de gällande de här frågorna.”
”De kan lätt hitta på en ursäkt för att anfalla oss
militärt. Om det råder ingen tvekan.
De kan gå in i Kuba, men kan de sedan lämna, ta sig därifrån?
Det kan diskuteras.”
”Jag är en barnläkare, van vid att rädda liv,” säger
hon, ”men tro mig, jag försäkrar dig, den dagen de här
personerna hotar mitt folk, så kommer jag att ta gevär i hand och
försvara detta landet bit för bit, till vilken kostnad som helst..
Priset som det nordamerikanska folket kommer att få betala kommer vara
högt.”
”På det kan du vara säker, för vi kommer att försvara
oss själva i varje hus och på varje bit av vår jord. Och det
från det kubanska folket som älskar fred, solidaritet, vänskap
och livet.
”Alla aggressioner kommer att pressa tillbaka alla de framsteg vi gjort
de senaste 45 åren, men vi kommer inte att underkasta oss några
påtryckningar från USA eller någon annan på planeten.
Vi har vunnit vår rätt att bestämma hur vi vill leva.”
Svensk översättning;
Robert Johansson, Fredric Olofsson