Undertecknad sitter som ordinarie ledamot i kommunstyrelsen i Gällivare
kommun. Detta innebär inbjudningar till kurser och konferenser som vi har
möjlighet att delta i.
Min nyfikenhet väcktes när inbjudan kom från kommun-och landstingsförbunden
till en konferens om ”välfärd i framtiden”. Vad kan man
diskutera i detta? Kommer man att inse att det sociala välfärdsnätet
nu fått så stora hål att större och större skaror
av människor ramlar igenom? Kommer det att finnas någon självinsikt/självrannsakan
hos de partier och politiker som varit med om att genomföra detta? En viss
förhoppning fanns nog hos en som tror på förmågan att
skapa ett ansvarstagande samhälle som omfattar alla.
Mina intryck av konferensen:
Församlingen bestod av ett 70-tal personer från landsting och kommuner,
av dessa var ca 15 ”råd” av olika slag – kommunal-,
landstings-, oppositionsråd m fl märkliga titlar. Resten förtroendevalda
av olika dignitet. En klar övervikt visade sig finnas hos landstingsfolket.
Är inte välfärdsfrågorna lika högt rangordnade hos
primärkommunerna? I Gällivare var ju ingen annan intresserad av denna
konferens än undertecknad trots att dessa frågor borde stå
allra högst på dagordningen.
Chefsekonom Stefan Ackerby, samhällsekonomiska sekretariatet, inledde med
ett föredrag med en massa kurvor och staplar som visar hur illa det ligger
till ekonomiskt för närvarande och jämfört med tidigare
perioder (märk väl – med en annan politik). Han talade om sysselsättningen,
behov, efterfrågan, produktivitet, effektivitet, beskattningens möjligheter
och kostnader, rättvisan och den generella principen.
En sysselsättningstabell visar att Sverige jämfört med övriga
Europa arbetar mer. Endast USA och Japan har fler arbetade timmar per person.
Minns ni drevet som gått och går i Sverige om att vi arbetar mindre
och för litet jämfört med andra länder? Han visade också
att den kommunala konsumtionen ökat med 10 procent, barnomsorgen med 29
procent, elever i skolan med 16 procent och antalet äldre över 80
år med 20 procent.
Har vi råd med välfärd?
Har vi råd med välfärd? Det var den genomgående frågan
under diskussionen. Välfärden definierades som ”den enskildes
möjligheter att förverkliga sina livsplaner”. Denna definition
i sig ger ju möjligheter att verkligen diskutera exempelvis den ”enskildes
livsplaner” utifrån Maslows trappa först och främst som
ska garantera den enskilde de fundamentala behoven som mat, kläder och
tak över huvudet där många och alltfler redan idag hamnat utanför.
Men icke! Istället talade man om ”gränser för offentlig
välfärd”. Rättvisa och den generella principen, synen på
rättvisa och fördelning, diskuterades minst!
Man konstaterade att man klarar den s k välfärden med dagens ambitionsnivå
– alltså utan förbättring –ungefär fram till
2010.
En panel tillsattes, bestående av 2 (s), 1 (m) 1(v), som beskrev dagsläget
och ställde frågor till grupper som bildades av konferensdeltagarna.
Beträffande nu-läget talade man om politikerrollen: (S) anser att
det innebär bra formella system där ansvarsfrågorna tydliggörs.
Att man ska ta” kontroll över statsapparaten” och låta
kommunerna ta ansvar för sin verksamhet. Att kasta ut oppositionen?! (Har
vi inte demokrati i landet?) Att klargöra vem som bestämmer och vem
som har ansvaret. Att skapa fungerande kontakter till medborgarna.
Ja - man belyste i alla fall de problem som socialdemokraterna har idag.
(M) ansåg att man som ombud för väljarna ska lyssna på
medborgarna och föra tillbaka information till dessa. Väljarens roll
är att vara medborgare och kund.
(V) tyckte att politiker skall försvara välfärden. De ska ha
mycket kontakt med sina väljare för att klara sin roll. Jämställdhet
och ”genuspedagogik” framställdes som viktigt och att den offentliga
sektorn har en tillväxtpotential.
Frågor till grupperna var bl a om form och innehåll i dialogen
med medborgarna. Och: Hur kanaliserar vi ett nytt engagemang? Fördelningen
av ansvar mellan individ och samhälle?
Några ”provocerande förslag” presenterades som diskuterades
livligt. Dessa var följande:
- Den skattefinansierade välfärden bör koncentreras på
dem som har de sämsta förutsättningarna. De som har råd
kan betala själva! Jaha – och var sätter man gränserna?
- Om medborgarna har råd med semesterresor eller annan ”onödig
konsumtion” – då har de väl också råd att
betala mer för skola, vård och omsorg?
- Var finns progressiviteten – alltså en rättvis fördelningspolitik
där de som har mest också betalar mest? Existerar den idag?
- Kan vi inte skattefinansiera en standard på dagens nivå, medan
framtida standardhöjningar får bekostas av individuella försäkringar
eller avgifter?
- Dagens taxe- och avgiftssystem börjar snart nå smärtgränserna
och et försäkringssystem a la USA är absolut inte önskvärt.
- Om det finns en betalningsvilja som går utöver vad det är
möjligt att ta ut i skatt, bör vi då inte utnyttja den? En privat
finansiering via försäkringar tillför mer resurser som kommer
även dem till del som enbart åtnjuter den skattefinansierade servicen.
Beträffande dessa frågor och påståendena var debatten
livlig, några slutgiltiga svar kunde naturligtvis inte åstadkommas.
Det var mycket diskussion kring problemet att kommunikation saknas idag mellan
politiker och medborgare. Hur vi ”kommunicerar kartbilden om våra
framtida problem och ytterligare försämringar; hur vi ”möter
den vikande framtidstron som finns”.
Man debatterade förslaget om ”fler arbetade timmar” som ska
komma i någon form kontra ökad ohälsa och sjukskrivning.
”Välfärd 2010”
Avslutningsvis gav panelen sin syn på ”välfärd 2010”.
Vision från (s) nr 1: Det finns inga pengar till pensioner. (endast tre
kommuner har värdesäkrat sina pensionspengar.) De flesta undersköterskor
och lärare har gått i pension. Genom att mobilisera offentligt, privat,
kooperativt har man klarat ersättningen med ett nödrop.
(S) nr 2: Det offentliga rummet monteras ned. Harvande dagsverken styrda av
dagens insändare. Företagare tar sig in i politiken och ser till att
det aldrig finns majoritet någon längre tid.
(M)-visionen: Turbulens kommer att råda de närmaste 10-20 åren. Det blir stökigt framöver. Skall politiker styra eller individer? (M) kräver mer variationer. Endast grundtrygghet ska garanteras offentligt, allt därutöver betalas individuellt.
(V)-visionen: Vi mår bättre. Har sänkt ohälsotalen. Vi har hittat nycklarna till ohälsan. Organiserad verksamhet utifrån ”den lilla arbetsplatsens fördelar – intraprenad.” Delad föräldraledighet enligt Islandsmodell. Alla kommuner måste ha kontakt med andra länder som ger handel och export i utbyte. Det råder framtidstro.
Syftet med denna dag var enligt konferensledningen att generera nya tankar.
Panelen applåderades och kommenterades som ” att det var roligt
med en så enig panel trots olika partitillhörigheert”.
Jag oroades däremot ordentligt av detta och ställde frågan:
Vad är politik?
Politik måste väl i alla fall ha en bottenplatta och substans av
en ideologi. Hur vill jag att ett bra samhälle ska se ut för mig och
mina medmänniskor? Inte ett ord om detta nämndes under hela konferensdagen.
Solidaritet
Ordet SOLIDARITET som ju är grundreceptet för att bra samhälle
nämndes inte en enda gång av dessa politiker i kommuners och landstings
högsta församlingar.
Inga som helst kärnfrågor beträffande skatte- och avgiftssystemet
har ventilerats? Hur bolagiseringshysterin och entreprenadivern i kommuner och
landsting har påverkat ekonomin etc, etc. Det finns ju många vägar
att öka intäkterna till statskassan och återställa ekonomin
i kommunerna, sysselsättningen bland människor mm.
Jag hade förväntat mig ett helt annat upplägg i en konferens
som handlade om välfärden i framtiden.
Men jag blev grymt besviken. Bäva månde den generation som ska ta
hand om ”köttberget av 40-talister” som Sveriges finansminister
tillika utredare i snart varenda fråga nyligen presenterade. Eller är
det detta som är strategin? Vi får betala själva annars blir
det ättestupan!
Vi kommunister arbetar hårt för att fler och fler medborgare ska
vakna. Ett ännu hårdare arbete behövs inför valet för
att få så många som möjligt att inse vilken golgatavandring
som förestår alltför många som hamnar utanför köttgrytorna
om inte politiken radikalt förändras.
Gun Isaxon
Ledamot i kommunstyrelsen