Kampen för fred löper som en röd tråd genom hela den kommunistiska
historien.
Rötterna kan lätt följas tillbaka till 1905 då det unga
gardet inom socialdemokratin gick i första ledet för att förhindra
ett krig mellan Sveriges och Norges folk i samband med unionsupplösningen.
Det var samma krafter som 12 år senare födde det kommunistiska partiet
i kampen för fred under första världskriget. Inställningen
till kriget splittrade då arbetarrörelsen såväl nationellt
som internationellt. Socialdemokratin slöt upp bakom nationalistiska stämningar
på grund av missriktat nationellt ansvar. Det unga kommunistiska partiet
däremot tog som sin uppgift att för klara krigets verkliga orsaker
och sökte mobilisera till enad kamp mot imperialismen.
Första världskriget kastade sin skugga av arbetslöshet och nöd
över Europas arbetarklass, och även om vårt land inte direkt
hade dragits in i kriget så slog depressionen hårt. 20- och 30-talet
präglades således av skärpta klassstrider för arbete och
bröd. Hög arbetslöshet försökte kapitalet utnyttja
för att pressa lönerna för dem som hade sina jobb kvar.
Kommunisterna manade till strid mot denna politik, organiserade möten,
konferenser, demonstrationer i kamp såväl mot den sittande regeringen
som arbetsköparna. Partiets krav var massornas krav och kampen blev inte
resultatlös. Flera av de sociala reformer som under kommande decennier
kunde åstadkommas hade sitt ursprung just i denna tids rörelse.
Arbetarklassen inför hårda prov
När imperialismen på nytt började förbereda ett krig i
Europa ställdes arbetarrörelsen inför hårda prov. Många
av partiets bästa medlemmar var beredda att med livet som insats försvara
den unga spanska republiken mot fascisternas angrepp. De Internationella Brigadernas
kamp står för alltid som symbol för mod, solidaritet och internationalism.
Och den står som uppmaning till enhet inom arbetarleden. I skyttegravarna
framför Madrid stod kommunister, socialdemokrater och andra progressiva
människor sida vid sida i den gemensamma striden mot fascismen.
Trots dessa erfarenheter och trots Kominterns ihärdiga maning till enhet
lyckades inte arbetarrörelsen att enas mot sin gemensamma imperialistiska
fiende för att förhindra att fascismen utlöste andra världskriget.
Vårt parti slog 1939 på sin ll:e kongress fast: "1 dag gäller
det i allra främsta rummet att ena arbetarmassorna i aktioner mot fascismen
och kriget, mot de omedelbara yttre och inre faror som hotar landets frihet,
som hotar att krossa arbetarrörelsen och som hotar hela folket med medeltida
nattsvart reaktion." Kongressen hävdade att de motsättningar
som fanns inom arbetarrörelsen "får under inga förhållanden
utgöra hinder för strävandena att skapa aktionsenhet”.
Kommunisternas kamp för neutralitetens principer bidrog till att hålla
Sverige. utanför andra världskrigets blodbad. Betydelsen av den långa
och obrutna fredsperioden kan inte övervärderas av vårt folk
och har skapat unika möjligheter för vårt land att bidra till
en aktiv fredspolitik.
Men även i Sverige fanns det reaktionära krafter som gärna sett
landet indraget i andra världskriget. De riktade sin eld framförallt
mot det kommunistiska partiet. Trakasserier och avsked från arbetsplatser
drabbade många partimedlemmar. Genom transportförbud av våra
tidningar försökte man tysta kommunisternas röst som avslöjade
krigets orsaker. Men det lyckades aldrig att ta livet av våra tidningar,
att kväva viljan till kamp mot krig och fascism och den antifascistiska
solidariteten.
Sveriges förhållande till nazismen
Det svenska storkapitalets stöd till Hitlerfascismen är ett svart
kapitel i landets historia – ett kapitel som den svenska överklassen
från storfinansen till den socialdemokratiska regeringen ännu idag
med alla medel försöker sopa under mattan. Inför 60-årsdagen
av andra världskrigets slut har demokratiska krafter gjort ansträngningar
för att få fram sanningen om Sveriges förhållande till
nazismen och Förintelsen. Men de motarbetas målmedvetet av regeringen.
Persson-regeringen genomförde en stor internationell konferens om Förintelsen,
men dess främsta syfte var att förvränga historien och ge näring
åt antikommunismen. De ansvariga för andra världskriget –
storkapitalet och dess politiska fanbärare – nämndes aldrig.
Den svenska storindustrins och Per Albin Hansson-regeringens samspel med Hitlertyskland
berördes inte. Istället försöker det officiella Sverige
sola sig i glansen av enskilda humanitära räddningsaktioner under
andra världskriget, men även kring dessa händelser sprids många
lögner. När sanningen sipprar igenom visar sig att Roul Wallenbergs
omtalade räddningsinsatser för judar inte var så stora som man
påstått och att de inte saknade affärsmässiga grunder.
Även de Vita bussarnas roll var inte så vit som svenska regeringen
länge framhållit.
Det är känt sedan länge att de svenska arkiven gömmer mycket
material om Sveriges samröre med fascisterna, både industriellt,
finansiellt, militärt och polisiärt.
Efter påtryckningar från demokratiska krafter tvingades Persson-regeringen
till löfte att öppna arkiven.
”Vi kommer att vidta alla nödvändiga åtgärder för
att underlätta öppnandet av arkiv för att säkerställa
att alla dokument som har samband med Förintelsen görs tillgängliga
för forskare.”
Så står det i deklarationen från Stockholms internationella
Forum om Förintelsen i januari 2000, och det var också Göran
Perssons löfte.
Regeringen avsatte 20 miljoner kronor till forskningsprojektet ”Sveriges
förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen”.
2002 ändrades sekretesslagen så att stora delar av Säpos arkiv
fram till 1949 skulle bli offentliga.
Men trots dessa löften är arkiven fortfarande närmast stängda.
Forskarna har svårt att få fram dokument. ”Svenska myndigheter
vill inte ge forskarna fri insyn”, säger Klas Åmark som är
koordinator för projektet.
Särskilt illa ut råkade ett delprojekt om hus svenska myndigheter
hanterade andra världskrigets krigsförbrytare. Många krigsförbrytare
kom till Sverige först flera år efter andra världskriget. Det
innebär att forskarna behöver arkivmaterial om tiden efter 1948. ”Det
kommer att finnas stora luckor i vår forskning. Till exempel får
vi bara delvis svar på i vilken mån svenska myndigheter hjälpt
krigsförbrytare att fly från Sverige, säger doktor Mats Deland
vid Stockholms universitet.
Än svårare är det för forskarna att få ut handlingar
från den militära säkerhets- och underrättelsetjänsten,
Must, där sekretessen fortfarande är 70 år.
Min slutsats är: Det är mycket som den svenska överklassen och
även socialdemokratin har att förlora, när de så öppet
hindrar att sanningen kommer fram.
Men sanningen kan i längden inte förtigas. Och den visar att kommunisterna
inte har någonting att gömma. Vårt parti såsom kommunister
i hela världen har spelat en ärofull roll i kampen mot krig och fascism,
och har fått betala ett högt pris för detta.
Många av vårt parties medlemmar bidrog till att antifascister från
Europas krigshärjade länder fann en fristad i Sverige och möjligheter
till fortsatta aktioner mot Hitlerfascisterna. Under denna tid knöts många
bestående band till den internationella arbetarrörelsen som ännu
i dag består och utgör en grund för gemensam vilja och beslutsamhet
att aldrig tillåta ett nytt krig.
I dag vet vi vilka förödande konsekvenser, lidande och förstörelse
andra världskriget innebar. Dess slutpunkt med bomberna över Hiroshima
och Nagasaki klargjorde för alla progressiva människor att ingen möda
får sparas när det gäller att bevara freden.
Det gäller mänsklighetens överlevnad.
Sedan dess har upprustningen på kärnvapnens område nått
en omfattning som innebär ett överhängande hot om mänsklighetens
förintelse. Kommunisterna har alltid sett som sin huvuduppgift att kämpa
för fred och utveckling.
För oss svenska kommunister inleddes denna del av kampen omedelbart efter
andra världskriget i mobiliseringen mot svensk atombeväpning och för
Stockholmsappellen som krävde internationellt förbud mot kärnvapen.
Rörelsen fortsatte med aktioner mot utplaceringen av kärnstridsspetsar
i Europa och kravet på en kärnvapenfri zon i Norden. Vi slöt
upp bakom det av Sovjetunionen framlagda omfattande fredsförslaget att
till år 2000 ha befriat vår värld från alla kärnvapen,
vi stödde de i Reykjavik av Gorbatjov framförda idéerna att
trygga freden genom förbud mot utplacering av vapen i rymden och vi stälde
oss bakom Sovjetunionens initiativ att avveckla alla medeldistansmissiler och
därefter även de taktiska kärnvapnen i Europa.
Vi vet hur det har gått med dessa förslag. Sovjetunionen finns inte
längre, och västmakterna forcerar upprustningen.
Vårt konkreta bidrag till fredkampen.
När vårt parti i konsekvens med den nya logik som kärnvapenålderns
och den nya teknikens utveckling dikterar, utvecklade sitt försvars- och
säkerhetspolitiska program för vårt land så var det en
rak uppföljning av kommunisternas kamp för fred och säkerhet.
I enlighet med den grundläggande sanningen att det - i dag ännu mindre
än någonsin - går att skapa säkerhet för det egna
folket på bekostnad av ett annat, så ser vi behovet att bidra till
den världsomspännande kampen för fred och nedrustning.
I denna kampen har vi alltid stått eniga med den stora kommunistiska familjen
i hela världen. Och vi står också eniga med fredsrörelsen
i vårt eget land. Vi kommunister har i fredskampen alltid sökt stärka
enheten. Vårt partis aktiva stöd för fredsförslag som till
exempel Palmeförslaget om att skapa en kärnvapenfri korridor i Centraleuropa
var ett uttryck för detta.
Militär nedrustning - social upprustning.
Under många år kunde vi sammanfatta våra viktigaste arbetsuppgifter
kring parollen "Militär nedrustning - social upprustning".
Den militära nedrustningen gav vi en absolut prioritet, därför
att det handlade om mänsklig överlevnad och därför att ett
krig skulle göra alla andra frågor meningslösa. Eller, för
att uttrycka denna tanke med en bekant sentens: Freden är inte allt, men
utan freden är allt inget. Upprustningen får dessutom konsekvensen
att den i allt större utsträckning raserar allt vad arbetarrörelsen
med stor möda tillkämpat sig av sociala rättigheter.
Den 1 maj 2005 kommer en miljon människor med en jättedemonstration
i New York att åter kräva aktiva nedrustningsåtgärder,
främst när det gäller kärnvapen. Vi vet att upprustningen
internationellt är i full gång. Kapitalet söker som så
många gånger tidigare i historien att öka sina profiter genom
upprustning. Västmakterna med USA i spetsen använder sedan början
av 1990-talet och i och med nederlaget av de socialistiska länderna i Europa
åter krig som ett enligt deras framställan legitimt medel för
att uppnå sina mål och för att tvinga andra folk till underkastelse.
Det första kriget av detta slag fördes i Jugoslavien. Kriget var ett
brott mot folkrätten, vilket den svenska regeringen var väl medveten
om. Men det officiella Sverige ställde upp för kriget, det enda kravet
var att FN skulle sanktionera dödandet och övergreppen. I dag ligger
landet i spillror, det råder kaos och elände, men svenska regeringen
anser att det är ett pris vårt att betala för marknadsekonomi
och ”frihet och demokrati” enligt kapitalets diktat.
Sedan följde USA:s krig mot Afghanistan, kaos och misär även
där –och vår regering står återigen på den
krigförande sidan.
När det gäller USA krig mot Irak var det lite besvärligare för
regeringen Persson, det var internationellt allt för tydligt att aggressionen
saknade all legitimitet. Men man fördömde aldrig kriget, man tog aldrig
avstånd. Man ville bara att FN skulle sanktionera ockupationen och mördandet.
Idag har till och med dessa krav tystnat. Svenskt kapital hoppas på att
kunna vara med och göra vinst på återuppbyggnaden av Irak,
eller på vapenleveranser till USA och Storbritannien – alltså
har den svenska regeringen ingen kritik mot USA och de andra krigförande
länder.
Doktrinen om “förebyggande krig”, som USA formulerat under
president Bush, har blivit en hörnsten även i EU:s militärstrategi
och är fast beståndsdel av den nya EU-författningen. EU är
på väg till en militariserad superstat, redo till förtryck inåt
och krig utåt.
Därmed är det en doktrin som också gäller för den
svenska militär- och säkerhetspolitiken. Regeringen har öppet
slopat neutralitetspolitiken. Man försöker fortfarande hänvisa
till att Sverige skulle hålla fast vid sin alliansfrihet, men detta är
en lögn. Sedan inträdet i EU är Sverige inget alliansfritt land.
Därtill kommer att vårt land mot folkets uttryckliga vilja i smyg
har anslutits till Nato. Hela den svenska militärapparaten, utbildningen,
övningarna, beväpningen och inte minst ideologin bygger på samspel
med Nato.
Det finns ett samband mellan Sveriges samarbete med Hitlertyskland och dagens
samarbete med USA och EU:s snabbinsatsstyrkor: Detta samband bildas av kapitalets
strävan av uppnå profit och makt.
Sveriges vapenexport ökar. 2004 var värdet av krigsmaterial som exporterades
7,2 miljarder kronor, 700 miljoner mer än året innan.
Rolf Hagel