Andra världskriget 1939-1945 känner i sin omfattning och kampens
förbittring inget motstycke i historien. Kriget varade i sex år,
61 stater och nästan fyra femtedelar av jordens befolkning var indragna.
Mer än 110 miljoner människor stod under vapen. Detta krig krävde
historiens största blodoffer, förorsakade den värsta förödelsen
och kostade över 50 miljoner människors liv. De största offren
led Sovjetfolket som förlorade över 20 miljoner av sina döttrar
och söner. Men även andra länder förlorade många människor:
Polen – 6 miljoner, Jugoslavien – 1,7 miljoner, China – över
5 miljoner. I kriget dog 6,5 miljoner tyskar, 2,5 miljoner japaner, 635 000
fransmän, 500 000 italienare, 368 000 britter och 273 000 USA-medborgare.
Omkring 11 miljoner människor mördades i tukthus, koncentrationsläger
och andra förintelseläger. Det förstördes hundratals städer
och tusentals byar, historiska minnesmärken och världskulturens oersättliga
skatter.
Det har i år gått 60 år sedan krigets slut. Omkring två
tredjedelar av världens befolkning är födda efter kriget. Andra
världskriget har blivit historia. Men det är en historia som lever,
som ännu idag påverkar det politiska skeendet.
Samma krafter som orsakade andra världskriget har idag åter en nästan
oinskränkt makt i världen. Mycket i den politiska och ekonomiska situationen
i vår tid påminner om situationen inför andra världskriget.
1945 lovade människor i hela världen: Aldrig mer! Kunskap om krigets
orsaker och fasa skulle spridas och för all framtid förhindra att
fascismen åter skulle kunna växa sig stark.
Men faktum är: Den 9 maj 1945 kapitulerade den tyska Hitlerfascismen, men
krafterna som låg bakom den – det internationella storkapitalet
- var inte besegrade.
De var försvagade, men har vuxit sig starka igen. I dag har de en nästan
oinskränkt makt i världen.
Det är förklaringen för att sanningen om andra världskrigets
orsaker och sammanhang idag av makteliten förvrängs och förtigs.
Det pågår både internationellt och inte minst i Sverige en
gigantisk historieförfalskning, en historieförfalskning som ska förhindra
att människorna minns och drar lärdom av det förflutna.
Den svenska makteliten förtiger varför mänskligheten kastades
i det blodiga slaktandet, den förtiger och ljuger om varför kriget
inte förhindrades och vilka krafter det var som besegrade aggressorerna.
Den ljuger och förtiger också sanningen om det svenska storkapitalets
stöd till naziriket och det svenska politiska etablissemangets samröre
med Hitlertyskland.
Grundorsaken är imperialismen
Den viktigaste och mest grundläggande roten till kriget ligger i imperialismens
natur, i dess motsättningar och därmed i den politik som de imperialistiska
staterna bedrev före andra världskriget. Det var det imperialistiska
systemet i sin helhet som orsakade kriget, även om det var det härskande
krafterna i det fascistiska Tyskland och Italien och i det militaristiska Japan
som utlöste krigsbranden.
Aggressorernas avsikt var att upprätta världsherravälde och för
detta ändamål ryggade de inte tillbaka från utrotningen av
hela folk och från öppen fascistisk våld och diktatur.
De självutnämnda ”världsherrarna” försökte
att upprätta sin ” nya världsordning” med hjälp av
koncentrationsläger, fängelser, förslavning och kolonialisering
av de erövrade länderna. Svält, gaskamrar och galgar blev den
nya ordningens kännetecken.
Huvudmålet var att krossa Sovjetunionen
Särskilt hat hyste världserövrarna mot Sovjetunionen som hade
börjat upprätta världens första socialistiska stat. I Sovjetunionen
såg imperialismen det största hindret mot att kunna förverkliga
sina erövringar.
Det politiska huvudmålet för de fascistiska staterna var därför
att krossa Sovjetunionen. Det var detta mål som förenade det fascistiska
blocket med andra imperialistiska makter vilka därför inte gjorde
allt som stod i deras makt för att förhindra krigets utbrott.
Sovjetunionens militära betydelse
Idag framställs västmakternas insats i kriget ofta som avgörande
för segern över Hitlers arméer. Sovjetunionens insatser förtigs.
Men det var vid den tysk-sovjetiska fronten som utvecklingen bestämdes
inte bara för Sovjetunionens öde utan för hela världens
folk. Det var vid denna front som de största och mest betydelsefulla och
krigsavgörande händelserna ägde rum. Det var vid denna front
de fascistiska stridskrafterna bibringades sina avgörande nederlag.
Från1938, då Hitlertyskland annekterade Österrike, till överfallet
mot Sovjetunionen en 22 juni 1941 hade den fascistiska Wehrmacht erövrat
många länder i Europa: krossat var det borgerliga Polen; Danmark,
Norge, Belgien, Nederländerna och Luxemburg ockuperades. Den franska armén
bjöd motstånd i 40 dagar. Den brittiska kolonialarmén, som
skyndsamt evakuerades till moderlandet, led 1940 ett svårt nederlag. Fascisterna
hade lagt under sig ett antal länder på Balkan. I den kapitalistiska
världen fanns det till sitt väsen ingen kraft som var istånd
att stoppa de fascistiska erövrarna.
Det var Sovjetunionen som blev denna kraft, som orkade göra vad ingen västlig
armé hade förmått.
Fascisterna led sina första allvarliga nederlag under de sovjetiska stridskrafternas
motoffensiv vid Moskva. Denna sovjetiska seger och faktumet att Hitlertyskland
aldrig lyckades att inta Moskva krossade myten om Wehrmachts oövervinnlighet
och begravde en gång för alla ”Blitzkrigsplanerna”. Det
var det sovjetiska folket och dess stridskrafter som gemensamt under enorma
offer och ansträngningar vände kriget. En särskild roll för
denna grundläggande vändning av kriget spelade slagen vid Stalingrad
i februari 1943 och Kursk i augusti 1943. Det är talande att västmakterna
först efter dessa två stora sovjetiska framgångar på
allvar inträdde i kriget.
Slaget om Berlin på våren 1945 avslutade segern över de tyska
fascisterna. Krossandet av det militaristiska Japan i augusti 1945 var slutpunkten
för andra världskriget.
Socialismens styrka
Sovjetunionen kunde besegra den stora tyska militärmaskinen tack vare hela
folkets deltagande och engagemang i försvaret, arbetarklassen, bönderna,
intelligentsian – alla nationer inom det sovjetiska statsförbundet
försvarade gemensamt sitt land, den socialistiska Sovjetunionen.
Denna kamp förstärktes genom den modiga kampen som folkbefrielsearmén
förde i Jugoslavien, som Polens och Tjeckoslovakiens patrioter och soldater
utkämpade, som folkupproren i Slovakien, Rumänien och Bulgarien innebar
. Det kinesiska och det albanska folket kämpade för sin befrielse,
Ungerns patrioter genomförde väpnade aktioner. I Frankrike, Belgien,
Norge, Danmark - i alla länder fanns det modiga människor som i illegala
motståndsrörelser kämpade mot fascisterna, med sina liv som
insats. I alla länder stod kommunisterna i främsta led av denna motståndskamp.
Andra världskrigets förhistoria
Utvecklingen till andra världskriget tog ungefär 20 år och har
sina rötter i resultatet av första världskriget 1914-1918. Fredsavatlen
efter kriget, fördragssystemet från Versaille och Washington ändrade
statsgränser, omfördelade kolonierna och inflytelsesfärerna och
innebar ifrån början risken för ett nytt krig. Tysklands mest
reaktionära element hade lidit ett militärt nederlag och krävde
revansch.
Italien och Japan tillhörde första världskrigets segrare, men
deras finans- och industrikapitalister var missnöjda med bytets uppdelning,
där USA, Storbritannien och Frankrike hade roffat åt sig de största
bitarna. Monopolisterna i Tyskland, Italien och Japan krävde snart en ny
uppdelning av jorden. USA, Storbritannien och Frankrike däremot var intresserade
av att befästa sin makt i den kapitalistiska världen.
Motsättningarna mellan de imperialistiska staterna hade starkt inflytande
på utvecklingen av de internationella relationerna.
En ny epok efter 1917
Däremot hade Oktoberrevolutionen 1917 i Ryssland från grunden förändrat
världssituationen. Med den första socialistiska statens födelse
hade en ny epok i världshistorien inletts. Imperialismen, som så
länge förfogade över den odelade makten i välden, hade lidit
ett första stora nederlag och ville återta sin makt och sina positioner.
I Sovjetunionens första statsakt, Lenins dekret om freden, proklamerades
ett klart program för kampen för en rättvis, demokratisk fred.
Sovjetregeringen vände sig med en Appell för fred till de andra ländernas
regeringar och folken. Därmed startades kampen för ett helt nytt system
i de internationella relationerna. Detta system skulle baseras på fredlig
samexistens mellan stater med olika samhällssystem.
Men de imperialistiska staterna var inte beredda att sluta upp bakom Sovjetunionens
fredsinitiativ. Istället försökte de från första dagen
av sovjetmaktens existens att krossa denna. De stöttade kontrarevolutionen,
organiserade den väpnade interventionen och en ekonomisk blockad. Bourgeoisiens
hat mot socialismen och monopolens strävan att få tillbaka kapitalet
och marknaden som de hade förlorat i Ryssland drev reaktionens krafter
hela tiden till nya antisovjetiska militära äventyr.
Antisovjetism och antikommunism blev det ideologiska kittet mellan imperialismens
huvudmakter.
Arbetarnas stöd för Sovjet
Men klasskrafternas konstellation motsvarade inte de reaktionära planerna.
I de kapitalistiska länderna motsatte sig de demokratiska krafterna, framför
allt arbetarklassen, den antisovjetiska kursen. De arbetandes kamp ökade,
i spetsen stod de kommunistiska partierna. Under intrycket av Oktoberrevolutionen
reste sig i många europeiska stater en mäktig revolutionär rörelse.
Socialreformisterna, som i första världskriget hade förrått
de arbetandes intressen, förlorade märkbart i inflytande. I de koloniala
och av imperialismen beroende länderna i Asien, Afrika och Latinamerika
utvecklade sig antiimperialistiska nationella befrielserörelser. Det socialistiska
uppbygget i Sovjetunionen gjorde framsteg och fick stöd av världens
progressiva krafter. Allt detta underminerade imperialismens antisovjetiska
front.
Krisen skakade det kapitalistiska systemet
De världsekonomiska kriserna 1929 - 1933 och 1937/38 skakade hela det kapitalistiska
systemet i sina grundvalar. Siffrorna över tillbakagången av produktionen
och antalet sysselsatta i de fyra största imperialistiska staterna ger
en fingervisning över krisens omfattning: Industriproduktionsindex som
1929 var lika med 100, låg 1932 i Storbritannien på 83, i Frankrike
72, I USA 54 och i Tyskland 53. Till 1938 ökade produktionsindex i Frankrike
endast till 76 och i USA till 72. Arbetslösheten i de kapitalistiska länderna
fick katastrofala mått. 1932 hade England 3,5 miljoner arbetslösa,
Tyskland 8 miljoner och USA 17 miljoner! Faktiskt hade var tredje amerikansk
arbetare förlorat sin arbetsplats. De ekonomiska och sociala följderna
fick gigantiska konsekvenser.
De härskande kretsarna gjorde allt för att övervinna krisen och
för att stabilisera det kapitalistiska systemet. Utsugningen av de arbetande
förstärktes, protesterna och aktionerna mot kapitalets offensiv förtrycktes
brutalt.
Japan, Tyskland och andra imperialistiska stater påskyndade militariseringen
av sin ekonomi och ökade rustningsproduktionen. Oavbrutet ökade rustningsutgifterna.
Monopolen kammade genom kapprustningen hem stora profiter, medan de lastade
som ett tungt ok på de arbetande.
Fascistiska regimer tar makten
Med växande protester mot denna utveckling ökade också staternas
öppna brutala våld. Öppet fascistiska och diktatoriska regimer
kom till makten i Ungern 1920, i Italien 1922, i Bulgarien och Spanien 1923,
Albanien 1924, Grekland 1925, Litauen, Polen och Portugal 19226, Jugoslavien
1929 och slutligen i Tyskland i januari 1933. I Japan organiserade de militaristiska
krafterna på 30-talet fascistiska metoder inom statsapparaten.
Varje land har sina specifika särdrag, men i alla länder hade fascismen
en och samma klasskaraktär. Den Kommunistiska Internationalens Exekutivkommitté
beskrev 1933 fascismen som ”öppen terroristisk diktatur av finanskapitalets
mest reaktionära, chauvinistiska och imperialistiska element.”
Utgående från denna definition karaktäriserade Kominterns 7:e
Världskongress 1935 fascismen som en socialpolitisk företeelse som
tillhör kapitalismen i fasen av dess allmänna kris.
Kapitalet bakom fascismen
Historien efter båda världskrigen visar tydligt att fascistiska regimer
och partier och deras ledare alltid har agerat åt och stöttats av
industri- och bankkapitalet.
I Italien användes fascisterna som huvudkraft i kampen mot de revolutionärt
sinnade arbetande massorna. ”Svartskjortorna” fick stöd och
vapen från regeringen, militärmakten, polisen, domstolarna och storbourgeoisien.
I oktober 1920 utgav den italienska generalstaben ett speciellt cirkulär
som anvisade divisionsstaberna att stödja fascisterna. Officerare utbildade
fascisterna för kampen mot arbetarorganisationerna. Den 29 oktober 1922
gav kung Viktor Emanuel III uppdraget åt fascisternas ledare Benito Mussolini,
”Duce”, att bilda regering. Det var en av de mörkaste dagarna
i Italiens historia.
Sin mest fulländade form fick fascismen i Tyskland. ”Nationalsocialistiska Tyska Arbetarpartiet”, som fascisterna demagogiskt kallade sig, fick redan sedan 20-talet stora finansiella medel från Bayerns industri. I april 1927 inbjöds fascisternas ledare till ett möte med 400 företagare från Ruhrområdet i Gustav Krupp von Bohlen och Halbachs villa i Essen. Signalen till fascisterna var entydig, och snart därefter började storfinansens stöd komma in i stor skala. I oktober 1931 bildade de tyska storkapitalisterna Fritz Thyssen, Gustav Krupp, Friedrich Flick, Alfred Hugenberg, tidigare riksbankpresidenten Hjalmar Schacht, tyska prinsar och representanter för Reichswehr (Riksvärnet) på ett möte tillsammans med Hitler ett block av fascister, monopolister, generaler och landadeln som de kallade ”Harzburger Front”.
1945-46 dömde den Internationella Militärdomstolen i Nürnberg 12 huvudkrigsförbrutare till döden respektive mångåriga fängelsestraff – bland dem Freidrich Flick och Gustav Krupp von Bohlen und Halbach. Men västmakterna såg till att dessa storkapitalister redan i början av 50-talet frigavs. Deras kapital kunde snabbt bli aktiva igen – med samma målsättning som på 30-talet.
Demagogisk propaganda
På vägen till makten utnyttjade fascisterna försämringen
av den ekonomiska situationen i Tyskland till sin fördel. Med raffinerad
propaganda och hämningslösa lögner lyckades de att få gehör
bland småborgarna i städerna och bland andra sociala skikt, även
bland många arbetslösa. Under krisen fick nazisterna mer än
en tredjedel av väljarrösterna. Däremot lyckades de inte att
vinna arbetarklassen och den absoluta majoriteten i Riksdagen.
Men de mest reaktionära krafterna såg tiden kommen att överlämna
statsmakten till fascisterna. Östpreussens adel och 17 stora industri-
och bankkapitalister krävde av Rikspresident General Feldmarschall von
Hindenburg att installera fascisternas ledare som rikskansler. Beslutet att
överlämna makten till Adolf Hitler fattades slutligen den 4 januari
1933 på ett möte mellan bankirer och industrikapitalister och ledande
fascister inom nazipartiet. ”Vi har engagerat honom”, förklarade
öppet Franz von Papen, en av det tyska monopolkapitalets stora representanter.
I januari 1933 upprättades i Tyskland den fascistiska diktaturen. Det blev
en direkt avstamp för andra världskrigets förberedelse.
Från första början vid makten blev det öppenbart att fascismen innebar brutalt våld mot massorna, krossade alla borgerlig-demokratiska friheter som de arbetande hade tillkämpat sig, krossade arbetarorganisationerna och andra demokratiska föreningar. Fascismens terror innebar ett allomfattande system av kontroll och övervakning av medborgarnas samhälleliga och personliga liv. Man appellerade till de lägsta instinkterna och spred ledarkult kring Duce, Führer, Caudillo som ”av Gud utsända”.
Bokbål brann
Fascisterna försökte utrota allt progressivt tänkande och alla
progressiva och demokratiska traditioner. Progressiv litteratur utrensades från
bokaffärerna, biblioteken och befolkningens bokhyllor. På bokbål
brände de böcker från världens ledande humanistiska författare
och vetenskapsmän.
Snart därefter brann liken i koncentrationslägrens förbränningsugnar.
Kapitalet planerade systematiskt för krig
Nürnbergprocessen påvisade efter kriget hur det tyska monopolkapitalet
systematiskt upprustade och planerade för världsherravälde. I
fösta steget skulle de rustningsrestriktioner som fanns efter första
världskriget undanröjas. I steg två skulle de europeiska territorierna
inlemmas i Tredje Riket. Som steg tre planerades kriget och annekteringen av
stora territorier på andra kontinenter. Långt före kriget förklarade
Hitler sina erövringsplaner för sin förtrogne, Herrmann Rausching:
”Vi behöver i öst makten till Kaukasus eller till Iran. I väst
behöver vi den franska kusten. Vi behöver Flandern och Holland. Vi
behöver framför allt Sverige. Vi måste bli en kolonialmakt.”
Naturligtvis ledde dessa tyska planer till motsättningar till de andra imperialistiska makterna. På mitten av 1930-talet hade Tyskland blivit en av Storbritanniens värsta konkurrenter på världsmarknaden för stål, kol, maskiner, bomull och kemiska produkter. Redan 1933 krävde Tyskland att tidigare tyska kolonier som ägdes av Storbritannien, skulle återlämnas. Motsättningarna mellan båda länderna blev till en av huvudmotsättningarna inom imperialismen. Samtidigt skärptes motsättningarna mellan Tyskland och Frankrike och med USA i kampen om marknaderna i Latinamerika.
I Tyskland forcerade nazisterna förberedelserna för kriget. Tiotusentals
kommunister, socialdemokrater och andra antifascister häktades och mördades.
I mars 1935 bröt Tyskland mot Versaillefredens beslut och beslöt lagen
om allmän värnplikt och uppställningen av en 500 000 man stark
Wehrmacht. Hitler kom överens med storindustrin att armé, flygvapen
och marinen skulle vara krigsklara inom fyra år. Rustningsindustrin gick
på högvarv. Tyskland lämnade Nationernas förbund –
FN:s föregångare, och två år senare följde Italien
dess exempel.
Västmakterna såg och accepterade upprustningen, ja, utan USA:s och
Storbritanniens finansiella hjälp hade den varit omöjlig. Mellan 1924
och 29 fick Tyskland främst från USA lån på ca 22 miljarder
riksmark.
I mars 1936 ockuperade Tyska trupper det demilitariserade Rheinland –
buffertzonen mot Frankrike. Storbritanniens regering Baldwin befarade att eventuella
sanktioner mot Hitler skulle kunna försvaga hans ställning och underblåsa
”bolsjeviseringen” i Tyskland. Alltså teg London.
Sedan följde fascisternas öppna kamp mot den demokratiska Spanska
republiken, som krossades 1939. Västmakterna teg, införstådda
med att den demokratiska spanska folkrepubliken krossades av fascisterna.
I mars 1938 annekterade Tyskland Österrike och införlivade sig på
basen av Münchenavtalet Sudetområdet och andra områden i Tjeckoslovakien.
Året därpå likvideras Tjeckoslovakien som självständig
stat. Nästan samtidigt ockuperade tyska trupper Litauen och Memelområdet.
De härskande kretsarna i SDtorbritannien, Frankrike och USA upplevde fascismen
som ett pålitligt instrument i kampen mot Sovjetunionen och i de pågående
klasstriderna och stöttade den därför både politiskt och
materiellt. Trots att egna imperialistiska intressen hotades, bildade västmakterna
inte något gemensamt block mot fascismen. Tvärtom, de tre västmakterna
sökte överenskommelser med de fascistiska makterna på bekostnad
av andra stater. Storbritanniens härskarklass stöttade Mussolini och
Churchill lovordade 1925 åtgärderna i kampen mot bolsjevismen. USA
hjälpte Mussolini med miljonkrediter att stabilisera ekonomin.
Både London och Washington hjälpte Italien att ockupera Etiopien.
USA:s regering försökte övertala Ethipien att ”ta avstånd
från överdrivna föreställningar om oberoende och att acceptera
”Italiens förnuftiga förslag”.
1935 beslöt USA:s kongress en neutralitetslag som förbjöd militärexport
till krigförande länder. På detta sätt fick fascisterna,
som inte var lika beroende av USA:s krigsmateriel som de anfallna länderna,
en fördel.
Samtidigt tog sig USA rätten att expotera strategiska råvaror till
de krigförande länderna. So skaffade sig det amerikanska kapitalet
goda marknader för olja och andra krigsviktiga råvaror.
Förståelse visade USA, Storbritannien och Frankrike också för
den japanska militarismen. USA:s president Herbert C. Hoover betecknade Japans
anfall mot Mandsjurei som ”återställandet av ordningen”
i Kina.
”Hellre Hitler än Folkfronten!”
I juni 1935 undertecknandes ett tyskt-brittiskt avtal om upphävandet av
inskränkningarna för Tyskland att bygga upp krigsmarinen. Tyskland
fick lov att skaffa sig en fem gånger större krigsflotta. Så
säkrades Tysklands herravälde i Östersjön.
USA:s och Storbritanniens monopol försåg Tyskland långtgående
med viktiga patent, råvaror och krigsmateriel.
I Frankrike visade allt fler statsmän sitt intresse att ge Tyskland fria
händer mot Öst och att på det viset reglera det egna förhållandet
till Berlin. Parollen för den franska reaktionen ljöd: ”Hellre
Hitler än Folkfronten!”
Chamberlains regering som 1937 bildats i London, gjorde stora ansträngningar
att direkt komma överens med Hitler, i hopp om att yskarnas expansion i
Mellan- Syd- och Östeuropa förr eller senare skulle leda till krig
mot Sovjetunionen. Lord Edward F. Halifax, en av den brittiska regeringens medlemmar,
försäkrade Hitler 1937 i ett samtal i Obersalzberg, att Tyskland ”med
rätta kunde anses som Västs bålverk mot bolsjevismen”.
Efter detta erkännande uttryckte Halifax sitt lands beredskap att offra
Österrike, Tjeckoslovakien och Danzig, om detta skulle ske med ”fredliga
medel”. Även Frankrike och USA accepterade öppet dessa annektioner
som sammanfattades i Münchenavtalet. De hoppades att på detta sätt
kunna avvärja Hitlers angrepp mot egna positioner, men de räknade
fel.
Sovjetunionen gjorde under denna tid de största möjliga ansträngningarna för att få en Anti-Hitler-koalition till stånd. Men inget hatade de västliga regeringarna mer än en allians med Sovjetunionen. De tillbakavisade eller underminerade alla förslag på gemensamma åtgärder för att stoppa Hitler och förhindra kriget.
Ickeangreppspakten
För Sovjetunionen uppstod så ett kritiskt läge: Röda Armén
deltog i kampen mot japanska trupper som hade anfallit Mongolsla Folkrepubliken.
Tyskland höll på att avsluta sina krigsförberedelser mot Polen
som också skulle innebär en stor krigsfara för Sovjet. Alltför
tydligt var vem som var huvudfiende för fascisterna. Imperialisternas plan
att leda den tyska aggressionen mot Sovjetunionen skulle innebära att omfamna
Röda Armén i ett tvåfrontskrig med angrepp både i öster
och väster.
I denna situation, när det stod klart att Storbritannien och Frankrike
absolut inte var villiga att sluta samarbetsavtal med Sovjetunionen, accepterade
den sovjetiska ledningen Tysklands erbjudande att underteckna en ickeangreppspakt.
I detta läge hade också det borgerliga Polen tackat nej till Sovjetunionens
förslag på militär hjälp. Ickeangreppspakten med Tyskland
gav Sovjetunionen möjlighet att vinna tid inför Tysklands anfall och
att – som det sedan visade sig – vinna två år för
att stärka landets försvar.
Idag försöker borgerliga historiker och politiker att förvränga
sanningen och framställa Molotov-Ribbentrop-avtalet mellan Sovjet och Tyskland
som Sovjetunionens svek mot Polen och som ett avtal mellan två diktaturer.
De gör det för att gömma vilka mål regeringarna i imperialistiska
Frankrike och Storbritannien i verklighet fullföljde. Dagens historieförfalskningar
ska befria västmakterna från sitt ansvar för andra världskrigets
utbrott.
Facit
Även idag finns det en stormakt som öppet deklarerar sitt mål
att uppnå världsherravälde. I samma tonläge som Hitler
förkunnar USA:s president Bush den amerikanska imperialismens uppgift att
sprida ”frihet, demokrati och marknadsekonomi” enligt amerikanska
mönster över hela världen. På samma sätt som Hitler
talar Bush om att vara utsänd av Gud i kampen mot det onda. Under Hitler
var ”bolsjevismen” synonym för det onda, idag är synonymen
”terrorismen”.
Och precis som inför andra världskriget ser världens makter på
och underkastar sig supermaktens krav, i hopp om att få vara med om de
stora profiterna.
Folkrätten och förbud mot inblandning i andra suveräna folks
angelägenheter, som FN efter andra världskriget skrev in i sina stadgan
för att för all tid omöjliggöra aggressionskrig, har ersätts
med en ny militärdoktrin:
Med doktrinen om “förebyggande krig”, tar sig de imperialistiska
länderna ”rätten” att anfalla varje land som inte vill
böja sig för deras diktat.
USA formulerade denna politik under president Bush och använde den som
förklaring för sina krig mot Jugoslavien, Afghanistan och Irak.
Trots protester från breda folkmassor och krav att återställa
folkrätten har denna krigsdoktrin blivit en hörnsten även i EU:s
militärstrategi och är fast beståndsdel av den nya EU-författningen.
Även den svenska regeringen ställer upp på ”förebyggande
krig”. Så som kapitalister i hela världen, inklusive Sverige,
sökte att kamma hem profit genom samarbete med fascisterna i Hitlertyskland,
så står de i dag i kö för att få en plats i solen
i den av Washington behärskade värld.
I Europa är EU storkapitalets verktyg för att tvinga fram marknadens
oinskränkta frihet att göra vinst på alla mänskliga behov.
EU är på väg till en militariserad superstat, redo till förtryck
inåt och krig utåt. Många åtgärder som den politiska
högern i dag vidtar i kampen mot ”terrorismen” leder tankarna
tillbaka till fascismen. Demokratiska rättigheter utsätts i dag för
stora inskränkningar … situationen liknar allt mer den i 1930-talets
Europa.
60-årsdagen av andra världskrigets slut är en maning till alla
demokratiska krafter: Lär av historien. Fascismens rötter finns kvar.
Bekämpa dem innan det är för sent.
Artikeln bygger på uppgifter i boken Oleg Rzjesjevskij. Andra världskriget:
myter och verklighet. Progress Moskva/Fram Göteborg 1985.
Boken kan beställas på Fram bokförlag, Box 1566, 171 29 Solna,
tel. 08-829645 eller fram@skp.se
Barbara Hagel