För frisk för att vara hemma, för sjuk för att arbeta

Försäkringskassan drar in sjukpenning för sjuka! Försäkringskassan betalar ut sjukpenning till fuskare i miljardklass. Den tvingar sjukskrivna att gå i förtidspension. Den lever inte upp till rehabiliteringsansvar. Den kontrollerar inte, den tar så mycket tid på sig för kontroll att folk tvingas från hus och hem…
Det är några åsikter som präglat debatten om socialförsäkringen under den senaste tiden.
Trycket från medierna på Försäkringskassan är stort. Det går inte en dag utan att vi kan läsa, se eller höra något negativt om Försäkringskassan.

Kritiken kommer från helt olika politiska riktningar. Från högersidan anser man att det svenska socialförsäkringssystemet är alltför generöst, ”bidragen” – trygghetssystemen - ska sänkas eller avskaffas. Föraktfullt talas om transfereringssystem och bidragsberoende, och lösningen påstås alltid ligga i att individen ”tar ansvar” själv. Som om alla sjuka skulle bli friska om de fick lägre eller ingen sjukpenning. Underförstått: folk fuskar bara, de är inte sjuka.

Kritiken från vänster handlar om att Försäkringskassan under senare tid använder sig av mer strikta tillämpningar av de föreskrifter som riksdag och regering beslutat angående sjukersättningar och att man lägger mer kraft på kontroll av fusk och missbruk av socialförsäkringsförmåner.

Att Försäkringskassan just nu har hamnat i den politiska korselden är inget konstigt. Den enkla förklaringen är att systemet kostar pengar – och staten säger sig inte ha dessa pengar.
Det svenska socialförsäkringssystemet växte fram under 1900-talet som en grundläggande del av arbetarrörelsens kamp om sociala rättigheter och reformer. Utgångstanken var att genom kollektiva solidariska inbetalningar säkra trygghet för sjuka, barnfamiljer och andra behövande grupper efter behov och lika för alla. Detta system har vi i demokratiska processer och i ständig kamp mellan de arbetande och arbetsköparna byggt ut under hundra år. Garanten för systemets utveckling var arbetarrörelsens identifikation med och förankring i den grundläggande principen om solidaritet och gemensamma lösningar.
Men just dessa grundläggande principer har under de senaste åren fått stryka på foten, i Sverige liksom i stora delar av världen. Klassklyftorna ökar snabbt. Alla mänskliga värden underkastas i dag den kapitalistiska marknadens krav på avkastning. Stora delar av arbetarrörelsen, främst socialdemokratin och den fackliga rörelsen i dess ledband, har abdikerat från solidaritetens och gemenskapens principer och håller på att steg för steg underkasta sig marknadens krav.
Bit för bit offras den offentliga sektorn. Därmed faller viktiga delar av socialförsäkringssystemet.
Orsaken är ytterst att den socialdemokratiska regeringen inte vågar att dra in produktionsvinsterna för att finansiera vård och omsorg enligt behoven. Ju mer ”företagsvänlig” regeringen agerar, ju mindre andel av företagens vinster som dras in till statskassan – desto svårare blir det att finansiera den gemensamma socialförsäkringen.

I socialförsäkringssystemet möts i dag alla problem som den globaliserade kapitalismen innebär:
- Arbetslösheten är problem nummer ett. Allt fler företag flyttas ut till låglöneländer. Dessutom behöver den moderna produktionen inte samma stora antal arbetare som tidigare industrier;
- Arbetsmarknaden tar inte hänsyn till människorna, arbetsköpare är inte beredda att anställa individer som inte kan prestera till 150 procent, arbetsmarknaden har inte plats för människorna med begränsad fysisk eller psykisk arbetsförmåga. Arbetsmarknaden behandlar människor som slit- och slängvara;
- Otrygga arbetsförhållanden skapar psykiskt otrygga individer vilket spär på ohälsan;
- Vården har rustats ner så att många patienter faller mellan stolarna, patienter har svårt att få tider på vårdcentralerna, de träffar en ny läkare vid varje besök och ingen känner ansvar för en allvarligt menad rehabilitering;
- En nedrustad psykvård har inte plats för alla behövande;
- Invandringen innebär stora problem pga att stora grupper människor på grund av otillräcklig utbildning och kulturkrockar aldrig kommer in i arbetslivet och därmed i vårt samhälle. Deras utanförskap leder i många fall till psykiska och i förlängningen fysiska besvär för vilka ingen läkare kan skaffa bot.

Kommunicerande kärl
Antalet arbetslösa, ohälsotalet och antalet av dem som uppbär socialbidrag verkar som kommunicerande kärl i samhället. Idag står långt mer än en miljon människor utanför den ordinarie arbetsmarknaden. 250 000 är öppet arbetslösa, 150 000 deltar i arbetsmarknadsprogram, över en halv miljon är förtidspensionerade och ca 300 000 är sjukskrivna.
För några år sedan var arbetslösheten Sveriges stora problem. AMS fick kritik från höger och vänster. Regeringen förkunnade det strategiska målet att arbetslösheten skulle sänkas till 4 procent. Och statistiken förbättrades, antalet arbetslösa minskade – men nu steg antalet sjukskrivna. Personer som var svåra att förmedla skickades från Arbetsförmedlingen till Försäkringskassan. Även många som förlorade sina jobb blev sjukskrivna, för hälsan påverkas förstås negativt när den sociala osäkerheten växer.
När detta hade pågått ett tag kunde regeringen stolt förkunna att man framgångsrikt hade sänkt arbetslösheten. 4-procentmålet var uppnått.
Men antalet långtidssjukskriva skenade iväg. Siffrorna som nämns ligger mellan 500.000 och 800.000 långtidssjuka.
Så formulerades en ny strategisk målsättning: att ohälsotalen ska sänkas. Nu var det Försäkringskassan som hamnade i skottgluggen.

Ännu för ett år sedan räknades de som beviljats sjuk- och aktivitetsersättning, den s k förtidspensionen, inte in i ohälsotalet. Alltså hittade man en ny smart ”lösning”: många människor som i två, tre och fyra år varit sjukskrivna, många gånger utan att få någon rehabilitering, överfördes till ”förtidspension”. På detta sätt försvann dessa personer under en viss tid ur den prioriterade ohälsostatistiken och regeringen konstaterade kring årsskiftet att ohälsan bekämpades framgångsrikt eftersom antalet sjukskrivna minskade.
Men detta självbedrägeri kunde naturligtvis inte hålla någon längre tid.
Effekten av denna ”åtgärd” var förprogrammerad: Nu har det blivit antalet ”förtidspensionärer” som är alarmerande högt.
Ett nytt mål formulerades: sjukskrivningarna ska sänkas utan att antalet ”förtidspensionärer” ökar.

”För första gången sedan 1997 minskar ohälsotalet och för första gången sedan 1998 minskar sjukfallen över två år. Regeringens mål att antal sjukfall över ett år ska minska med 10 procent kommer troligen att nås. Däremot ökar antalet personer med sjuk- och aktivitetsersättning kraftigt”, bekräftas i marsnumret av tidningen ds: Dagens socialförsäkring.

För frisk för att vara hemma, för sjuk för att arbeta?
Ett antal artiklar i LO-tidningen och i andra media gör gällande att Försäkringskassan skulle försöka lösa problemet genom att stänga av sjukersättningen för människor som bedöms kunna utföra ett arbete och att skicka dem tillbaka till arbetsförmedlingen. För friska för att vara hemma, för sjuka för att få ett jobb? Media har skrivit om denna rundgång och arbetslivsminister Hans Karlsson har försäkrad att ingen ska behöva uppleva detta. Men faktum kvarstår att det handlar om ett mycket svårlöst problem: Individen betraktas av arbetsförmedlingen som för sjuk för att kunna komma ut på dagens arbetsmarknad med dess uppskruvade krav. Men enligt läkarens och Försäkringskassans bedömning skulle personen kunna utföra ett arbete – i alla fall ett lättare anpassat sådant. Problemet är: var finns detta arbete?

Problemet är arbetsmarknaden
Enligt lagen ska sjukpenning endast betalas ut om den som på grund av sjukdom saknar arbetsförmåga. Det betyder att det inte räcker med att vara sjuk – sjukdomen måste innebära att man inte kan utföra något arbete alls. Lagen säger också att arbetsförmågan inte bara ska prövas gentemot det arbete man har. Utan – om det visar sig att man på grund av sjukdom inte kan återgå till det egna arbetet – ska Försäkringskassan pröva personens arbetsförmåga i relation till ”på arbetsmarknaden normalt förekommande arbeten”.
Dessutom ska man efter ett års sjukskrivning ta ställning till om rehabiliteringsmöjligheterna för tillfället är uttömda, vilket medför att sjukpenning ska bytas ut mot sjuk- eller aktivitetsersättning (förtidspension som ofta beviljas tidsbegränsad mellan ett och tre år). Denna ersättning innebär i de flesta fallen sänkt ersättningsnivå, från sjukpenningens 80 procent av lönen till ca 65 procent.
Handläggarna på Försäkringskassan måste naturligtvis följa de lagar och bestämmelser som finns för socialförsäkringen. Handläggarna hittar inte själva på regler och försämringar utan här handlar det alltid om politiska beslut.
Det är viktigt att poängtera detta med tanke på vissa påståenden i media som gick ut på att handläggare premierades för vissa beslut, vilket inte är fallet!

Politiska beslut
Kravet att en person ska byta arbete, när man inte kan återvända till sitt jobb på grund av sjukdom men skulle kunna göra nytta i ett annat arbete, uppfattas säkert av de flesta medborgarna som naturligt. Men det stora problemet är att dagens arbetsmarknad inte ger möjlighet för alla att få ett bra arbete, eller ens att få ett arbete alls. Det finns inte tillräckligt med arbetsplatser och framför allt är det oftast nästan omöjligt att få ett arbete för en person som till viss del saknar arbetsförmåga. Arbetsmarknadens allt hårdare krav på effektivitet slår snabbt ut många individer.
Här ligger en av de stora diskussionsfrågorna: Nämligen i alla de fallen där Försäkringskassan har bedömt att en individs arbetsförmåga inte är nedsatt ”i alla normalt på arbetsmarknaden förekommande arbeten”. Denna bedömning leder till beslut att inte bevilja sjukersättning. Individen ska genom egen arbetsgivare eller Arbetsförmedlingen få hjälp att hitta ett till sjukdomen anpassat arbete. De fallen, där Arbetsförmedlingen inte tagit emot dessa personer och där A-kassan därför har dragits in, har av Försäkringskassan bedömts som olagliga. Arbetsförmedlingen har inte rätt att bedöma en persons arbetsförmåga utifrån hälsoperspektivet. Mer samordning mellan båda myndigheterna framöver ska råda bot på denna rundgång.
Det är bra, inte minst för att synliggöra det grundläggande problemet – arbetslösheten!

”Jag vågar påstå att en betydande del av de långa sjukskrivningarna inte är ett ohälsoproblem i egentlig mening utan direkt eller indirekt en effekt av dagens arbetsmarknad. Många av de långtidssjukskrivna har med största sannolikhet både möjlighet och vilja att arbeta till viss del och det är av många skäl angeläget att ta vara på denna del. Tyvärr är verkligheten i dag sådan att personer som varit sjukskrivna en längre tid riskerar att bli mer eller mindre permanent utestängda från arbetslivet. Det är därför dags att lämna den gamla strikta uppdelningen mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Arbetsförmedlingen måste nu även arbeta med långtidssjukskrivna anställda. Det bör vara den enskildes perspektiv som gäller. Det är viktigt att det inte blir ett Svarte Petter-spel när individen förs fram och tillbaka mellan sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen. Han eller hon ska inte behöva hamna mellan stolarna!” skriver Försäkringskassans Generaldirektör Curt Malmborg.

Dåliga förutsättningar
Målsättningen är bra, det anser säkert de allra flesta i vårt land. Men hur är förutsättningarna i verkligheten?
Förra året försvann 460.000 arbetsplatser i Europa. Endast 80.000 nya kom till. Fler jobb än väntat försvann under fjärde kvartalet 2004, och trenden håller i sig. Orsaken är både utflyttning till låglöneländer och hård rationalisering. Det betyder att arbetsplatserna inte kommer tillbaka. Och ännu befinner sig både Sverige och omvärlden i en högkonjunktur. Ekonomin går allt bättre, konstaterar experterna och hänvisar till ökande vinster. Men sysselsättningen ökar inte! Den ligger i bästa fall still, i många länder sjunker den, så även i Sverige. Länge argumenterade experterna med att bara tillväxten ökar, så skulle arbetsplatserna komma. Men det finns ingenting i verkligheten som bekräftar detta antagande. BNP växer, alltså finns det tillväxt, men denna kommer inte landets befolkning till del. Vinsterna investeras inte i nya arbetsplatser i Sverige – och därmed undermineras hela den svenska socialförsäkringssystemet.
Utan nya arbetsplatser är Försäkringskassans rehabiliteringsmål dömda att misslyckas.

Människorna vill arbeta
Försäkringskassan har gjort en studie som visar att närmare 60 procent av de sjukskrivna uppger att de skulle kunna arbeta, åtminstone en del av sin normala arbetstid, om de själva kunde bestämma över sin situation på arbetsplatsen.
Av dem som är sjukskrivna på heltid säger 32 procent att de vill arbeta deltid med tanke på sin arbetsförmåga.
Av rapporten ”Hela Sverige – en arbetsmarknad för alla”, som Curt Malmborg redovisade på en konferens i Stockholm den 28 februari 2005, framgår också att 39 procent av de sjukskriva uppger att de skulle kunna jobba åtminstone deltid i väntan på medicinsk utredning, specialistbesök eller annan behandling i sjukvården.
- Det är nedslående för att arbetsmarknaden och arbetslivet verkar stänga ute så många människor som skulle kunna och vilja arbeta. Vi kan säga att de är sjukskriva i onödan, bedömde Malmborg.
- Men resultaten är också mycket glädjande, ansåg Malmborg, för de visar att vi kan göra något åt problemen.

Sjukskrivning får inte bli en lösning på problem som går att lösa på annat sätt, säger Malmborg, och visst har han rätt. Det egentliga problemet heter massarbetslöshet.
LO framhåller idag att den verkliga arbetslösheten inte ligger vid 5,6 procent, som regeringen hävdar, utan mellan 20-25 procent. Ungefär 1 miljon människor står utanför den ordinarie arbetsmarknaden.
Ser man på statistiken så är 33 procent av alla sjuka hemma pga problem med rörelseorgan. 30 procent är sjuka pga psykiska problem. I båda grupper är det ett stort antal som skulle kunna och vilja jobba om de kunde få ett lättare arbete. Men lättare arbeten finns i allt mindre utsträckning, de har dragits in både på den privata och den offentliga arbetsmarknaden. Trots kunskap om behoven har även staten och kommunerna avvecklat allt fler anpassade arbetsplatser, t ex inom Samhall.
Ohälsan kostar staten per år ca 100 miljarder kr. Om dessa pengar användes för att skapa jobb inte minst inom den offentliga sektorn, skulle det göra betydligt större nytta än att betala ut sjukpenning till passiva sjuka som skulle vilja jobba.

Försäkringskassan behöver resurser
De anställda inom Försäkringskassan vill värna om socialförsäkringen. De är engagerade och vill göra ett professionellt arbete. De som har rätt till en förmån ska få den, men ingen ska kunna fuska, är den grundmurade inställningen. Men för att handläggarna på Försäkringskassan ska ha en rimlig chans till ett proffsigt arbete, till att utreda och pröva rätten till ersättning, göra kontroller, betala ut ersättning inom rimlig tid och samordna rehabilitering måste riksdag och regering ge resurser till detta arbete.
Och det är en av punkterna där skon klämmer. Arbetsbelastningen på Försäkringskassan har sedan mitten av 1990-talet, då många anställda avskedades av besparingssjäl, varit mycket pressad. Handläggarna hade inte en chans att leva upp till alla krav som både medborgare och staten ställer. Snålheten bedrog visheten:

Otillräckliga resurser
Att Försäkringskassan inte tidigare prövade alla sjukpenningärenden enligt de strikta lagar och regler som finns och att rehabiliteringsinsatserna ofta har varit eftersatta beror på att resurserna till FK under många år varit otillräckliga. Den stora ökningen av sjukskrivningar i samhället sammanfaller med den period där den kraftiga neddragningen inom den offentliga sektorn genomfördes. Detta gällde i flera dimensioner:
- Kassans personal hann inte med sina uppgifter. FK:s fackliga representanter varnade för denna effekt och ökande sjukskrivningssiffror redan när nedskärningarna planerades, men de fann inte gehör.
- Även bland Försäkringskassans personal ökade kvoten av sjukskriva.
- Liknande neddragningar drabbade hela den offentliga sektorn, vilket ökade pressen på de anställda och som följd sjuktalen bland dem som behållit anställningen.
- Nedskärningarna inom vården ledde till längre vårdköer och därmed längre och fler sjukskriva.
Med ett ord: det kortsiktiga ekonomiska perspektivet att snabbt spara pengar genom att minska antalet anställda på FK och inom den offentliga sektorn var viktigare för politikerna än långsiktiga och hållbara lösningar. Det är denna kortsiktighet som vi nu betalar för.
Och nedskärningarnas tid är ännu inte förbi. En aktuell tillsyn som Socialstyrelsen har gjort vid 200 vårdcentraler i landet visar att vårdcentralerna inte har tillräckliga resurser för att ta hand om patienter med långvariga problem. Många läkare anser att de har små möjligheter att påverka sjukskrivningarna. Bara 20 procent av vårdcentralerna har dokumenterade rutiner för hur långtidssjukskrivna ska hanteras och endast sex procent uppger att det finns kända skriftliga riktlinjer från centralt håll.
Det är alltså inte bara inom Försäkringskassan utan även inom vården som nya resurser måste till om problemet med de stora ohälsotalen ska lösas på allvar.

Samma trend i flera länder
Skenande kostnader för att allt fler förtidspensioneras, amtidigt som allt fler har psykiska diagnoser – det är inget unikt svenskt problem.
Ett pågående projekt inom ”socialförsäkringsinternationalen” ISSA visar ett liknande mönster i flera länder. Även metoderna för att komma tillrätta med problemet liknar varandra. ISSA-projektet har samlat forskare från sex studerade länder: Sverige, Danmark, Nederländerna, Storbritannien, USA och Israel. Skillnaderna är stora mellan länderna. I de fem länderna förutom Sverige är t ex sjukpenning tidsbegränsad, oftast till ett år, medan det i Sverige inte finns någon definitiv tidsgräns. Problemen har mötts liksom i Sverige dels med administrativa åtgärder, dels med en ökad satsning på rehabilitering, arbetsanpassning och försök att få arbetsgivarna att ta ett större ansvar.
I alla dessa länder försämras socialförsäskringsförmånerna, vilket bekräftar att det här handlar om ett samhällsproblem, det kapitalistiska samhällets problem, och inte om enskilda personers fusk eller missbruk.

I Sverige är ett nyckelbegrepp, för att komma till rätta med ohälsan, samverkan – samverkan mellan Försäkringskassan, vårdcentralerna och vården över huvud taget, samt med Arbetsförmedlingarna och arbetsgivarna. Det har gjorts framsteg i detta hänseende, men mycket återstår att göra.
Ett annat grepp som nu diskuteras är att landstingen måste ta större ansvar för sjukskrivningarna. ”Ge landstinget ett ekonomiskt ansvar för sjukskrivningskostnaderna, så att de får ett incitament att hålla emot”, lyder ett av de senaste kraven för att regeringens mål ska nås att fram till 2008 halvera sjukskrivningarna. ”Det är lättare att skriva ett intyg än att motivera ett nej, särskilt om man haft lite bot att erbjuda”, skriver Överläkare Marie Louise Ekholm, ledamot av Försäkringsdelegationen i Jönköpings län. Hon anser att läkarna måste ta mer ansvar för de negativa konsekvenserna av sjukskrivningarna.
Och visst har hon rätt – så länge bedömningen verkligen utgår från medicinska grunder. Många gånger kan en hel sjukskrivning vara kontraproduktiv och göra det svårare för den sjuke att komma tillbaka till arbetet.
Men jag vill understryka – det måste vara den medicinska bedömningen som styr, och inte nya kortsiktiga besparingsskäl!
Tyvärr har allt för många åtgärder under senare tid sjösatts som endast hade sin utgångspunkt i ekonomiska kalkyler och inte i människans bästa. Det gäller till exempel de nya finansieringsreglerna vid sjukskrivning. Meningen är att arbetsgivarna ska tvingas att ta ett större ansvar för ohälsan på arbetsplatsen. Men en sidoeffekt är att det har blivit svårare för personer med svag hälsa att söka nytt arbete. Har man varit mycket sjukskriven undviker arbetsgivarna att anställa – de svagaste får det alltså ännu svårare att få plats på arbetsmarknaden.

Allt fler unga slås ut
Särskilt oroande är i detta sammanhang faktumet att många yngre får ersättning och att många människor slås ut permanent från arbetslivet. Alldeles för få kommer tillbaka efter långtidssjukskrivning eller sjukersättning. Den faktiska genomsnittliga pensionsåldern sjunker. Bara på de senaste fem åren har det gått ner med ett år. Var femte arbetare över 50 år är förtidspensionerad, men förtidspension har blivit vanligare även bland tjänstemän.
Det framgår av LO-rapporten ”Ohälsans trappa 2004”. Enligt rapporten har såväl psykiska besvär som värk i rörelseorganen, särskilt i skuldror, axlar och nacke, ökat mycket kraftigt sedan 1980-talet. Detta gäller även unga personer. En tredjedel av alla under 30 år uppger att de känner av sådan värk. Nästan lika många har ryggvärk.
Andelen som upplever oro, ängslan och ångest har i de flesta åldersgrupperna mer än fördubblats. Bland unga har ökningen varit ännu starkare.
Ohälsan har ett utomordentligt starkt samband framför allt med yrke, men också med kön. Osäkra anställningsförhållanden och social otrygghet ökar ohälsan.
Exempelvis är långvarig sjukdom i åldern 45 – 64 år tre gånger så vanligt bland kvinnliga arbetare som bland manliga tjänstemän
Arbetslivet kan vara påfrestande för många. Ca 30 procent av LO-medlemmarna finns på en arbetsplats där det under senaste årets har lagts varsel. 40 procent har under senaste året varit med om en omorganisation.

Slutsatsen är att ohälsan är en klassfråga. De stora antalet sjukskrivna och förtidspensionerade är in mindre utsträckning ett medicinskt problem, utan i betydligt större utsträckning ett problem av ett samhälle vars enda måttstock är ekonomisk vinning och kortsiktiga effektivitetskrav.
Därför kommer det knappast att vara Försäkringskassans handläggare eller de anställda på AMS och i vården som kan lösa problemet. Lösningen kan endast komma tillstånd om alla som drabbas, hela arbetarrörelsen, engagerar sig i kampen för ett mänskligare samhälle.

Anna Grad