Uppåt för Gällivare visar företagsrankningeni tidningen
Norrländska Socialdemokraten (NSD) den 5 oktober. Gällivare i topp
i Norrbotten, säger Peter Nordblad, företagarnas regionchef, detta
visar att företagen i Gällivare tjänar bra med pengar.
Av samma NSD framgår att Gällivare föranlett fyra ministerbesök
för att skåda ”naturundret” vid foten av Dundret.
Vad är då undret som har inträffat? Det är väl ingen
hemlighet att Gällivare kommun är den kommun i landet som med sina
naturtillgångar genererat tusentals miljarder till statskassan genom åren.
Vad som hänt är att Gällivare återigen blivit ett ”Klondyke”
som på 1930-talet då Hitlers Tyskland ropade efter järnmalm
i en bestämd riktning. Tyskarna blev verkligen bönhörda och tillmötesgicks
med råge.
Nu är det en annan del av världen, Kina och Indien, som i fredliga
utvecklingssyften skapat den stora efterfrågan av järn, koppar och
andra naturprodukter. Det har medfört att den europeiska marknaden har
stärks för LKAB och Aitik, genom att andra mineralleverantörer
som bl.a Australien fått en egen marknad i och med att de ligger närmare
Kina och Indien. Men det förekommer även LKAB- och Aitik-produkter
i dessa länder.
Är detta bra för Gällivare såsom kommun? Visst är
det bra, kortsiktigt. LKAB:s och Aitiks:s investeringar under en kort tidsperiod
(4-5 år) skapar många, men tillfälliga jobb. Vad händer
när investeringarna är slutförda? Då försvinner de
tillfälliga jobben och företagen börjar inkassera rationaliseringsvinster
med allt färre anställda och ökad produktion med allt kortare
livslängd för gruvorna.
Peter Nordlund gläds åt att företagarna tjänar pengar.
Vad tjänar då Gällivare kommun och flertalet av dess medborgare?
Medaljen har alltid två sidor, finns det vinnare finns det också
förlorare.
Kommunens politiska majoritet, sossarna och borgerligheten, jublar i högan
sky över det budgetöverskott som redovisas. Men vad beror överskottet
på? LKAB:s ”generositet” att ersätta den miljardförstöring
av samhälleligt kapital i kommunen som fastigheter, gator e.t.c. som företagets
expansion innebär. För det fick kommunen drygt 60 miljoner kronor.
Dessutom tillkommer i budgeten kommunala vinster i verksamheten genom nedskärningar
och försämrad service till kommunens invånare. I mina ögon
finns det knappast fog att glädja sig över ”överskott”
som bygger på utebliven kommunalpolitik i uppdragsgivarnas intresse.
Hur ser det då ut för kommunens medborgare? Pensionärerna har
en genomsnittspension om 7 300 kronor i månaden, enligt Försäkringskassans
beräkningar. Pensionärerna får en höjning med ca: 50 kronor
i månaden i den budgetuppgörelse som regeringen och samarbetspartierna
mp och vp har träffat. Dessa femtio kronor täcker inte ens inflationen.
Tillkommer därutöver energihöjningar, taxe - och avgiftshöjningar,
försämrad vård och omsorg där socialstyrelsen i en utredning
slår fast att anhörigvården ökar genom att det s.k. särskilda
boendeformer omvandlats till hemtjänstvård.
Vidare har socialstyrelsens utredare konstaterat att av de gamla i hemtjänstens
vård får var fjärde åldring mindre än 40 procent
av beviljad vård och omsorg. Utredningen omfattar 49 kommuner, 8 000 anställda
och 15 000 äldre och funktionshindrade.
I den budgetuppföljning som Gällivares socialnämnd redovisade
för kommunalfullmäktige den 3 oktober framkom det att övertids
– och sjuklönekostnaderna ökar för personalen, så
även vård och omsorgspersonalen drabbas.
Skolorna är utsatta för fortsatta försämringar i verksamheten
och arbetslösheten är fortfarande hög.
Slutsats: företagarna i kommunen är på G, dess invånare
är i Gungning. Vinsterna av kommunens produktivitet är höga.
Till gagn för vem?
Mitt förslag för att lösa detta dilemma är att kommunerna
återfår rätten att beskatta företagens vinster, så
att de - i alla fall delvis till att börja med - kan komma befolkningen
till del.
Bror Wennström