I augusti utsågs John Bolton till ny USA-ambassadör vid FN. Detta uppfattades allmänt som ett tecken på att Bushregimen är bestämd på att förstöra FN. Men Bush fortsätter bara den amerikanska politik som gällt sedan länge och som har två mål. För det första att motverka varje försök från säkerhetsrådet eller generalförsamlingen att kritisera eller fördöma USA, dess allierade och klientstater – eller att besluta om sanktioner mot dem. För det andra att manipulera FN, med tvång och utpressning för att stödja den amerikanska härskande klassens intressen.
Utnämningen av Bolton var framför allt avsedd för inhemsk konsumtion, eftersom Bush vill upprätthålla stödet från de s k nykonservativa och från den kristna högern. Den kritiserades av EU-regeringar som insåg att den kommer att provocera fram mer, inte mindre, folkligt motstånd mot USA. Som senare tids händelser i Mellanöstern och Latinamerika visar går fortsatt destabilisering av politik och ekonomi inte ihop med fortsatta höga vinstnivåer, utom just för de omkring 20 amerikanska företag som leds av vicepresident Cheney och andra Bushkumpaner.
Den franske premiärministern Villepin och den förre tyska kanslern Schröder förespråkar båda en nyliberal politik. Men till skillnad från ledningen i Vita huset förstår de att en öppen konfrontation med andra regeringar, som har att hantera växande interna oroligheter, inte kommer att bidra till ett stabilt klimat för investeringar. Som de ser saken skulle det vara bättre om man upprätthöll fasaden av ett internationellt samarbete och om USA lät bli att lägga beslag på merparten av vinsterna från den globala imperialistiska strukturen.
Den synnerligen reklamerade överenskommelsen i G8 om skuldavskrivningar är ett exempel på detta. USA motsatte sig först öppet förslaget, men övertalades sedan av Blair att ändå godta det. Skuldavskrivningarna presenterades i västmedia som ett stort steg framåt på vägen till ekonomisk demokrati. I själva verket var det ett steg tillbaka.
Avskrivningen gäller bara för 18 länder, som tillsammans kommer att spara en miljard dollar (750 miljoner kronor) om året i skuldbetalningar. Den skall gälla i högst tre år. Det finns 62 andra länder som behöver skuldavskrivning – för att undgå fattigdom och uppnå FN:s mål – men som betalar 10 miljarder dollar om året på sina skulder.
De skulder som skrivs av gäller lån från Internationella valutafonden (IMF), Världsbanken och Afrikanska utvecklingsbanken. Andra lån berörs inte.
En poäng i G8-uppgörelsen är att de 18 länder som medges skuldavskrivning skall få motsvarande minskning i bistånd. Om ett land får skuldavskrivning med ett visst belopp, kommer alltså bistånd och nya lån från Världsbanken att sättas ner med samma belopp.
Det värsta av allt: för att godkännas för skuldavskrivning eller bistånd måste länderna gå med en politik som läggs fast av IMF och Världsbanken. I uttalandet från G8 framhölls att bistånd skall ges till de afrikanska länder som ”bygger upp ett starkare klimat för investeringar” och som stödjer ”integration i världsekonomin”. Med andra ord måste länderna begränsa de offentliga utgifterna och öppna upp sina ekonomier för utländska företag, med lätt förutsägbara och förödande konsekvenser för den största delen av folken.
”Skuldavskrivningen” är bara en cynisk charad, avsedd att ge god PR för de rika länderna i västmedia. Och den har verkligen lyckats med detta.
Intrigerandet mot Iran
Det verkar som om Boltons viktigaste uppgift för tillfället är att få ett FN-godkännande för sanktioner och militärt angrepp mot Iran. Under några år har Vita huset och dess lydiga massmedia, däribland Dagens Nyheter, insisterat på att Iran utvecklar kärnvapen och kommer att destabilisera Mellanöstern. Mohamed ElBaradei, chefen för IAEA, har fler gånger uttalat att det inte finns någon sanning överhuvudtaget i detta och att Iran uppfyller alla sina åtaganden enligt det internationella icke-spridningsavtalet. Något som varken USA eller Israel gör.
Som vi tidigare påpekat i Riktpunkt är Israel nu den femte största kärnvapenmakten i världen, före Storbritannien, och tillsammans med USA utan tvekan det största hotet mot fred och säkerhet i regionen.
För närvarande lyckas inte Bolton och hans husbondar så bra när det gäller Iran. Tidningen Independent rapporterade den 16 oktober att vid ett besök i Moskva fick Condoleeza Rice beskedet från den ryske utrikesministern att Ryssland inte kommer att acceptera att frågan om Irans påstådda kärnvapenprogram hänskjuts till säkerhetsrådet.
Men vi kan vara övertygade om att Washington och Tel Aviv inte ger upp sina ansträngningar att få stöd för ett förebyggande anfall mot Iran, ett land som de ser som nyckeln till kontroll över Mellanöstern och Centralasien, med Afghanistan och de södra delarna av gamla sovjetrepubliker.
Misskrediterandet av FN
I dessa ansträngningar ingår en ihållande mediakampanj mot hela FN. Kampanjen har sitt ursprung i Bushregeringens misslyckande att få FN-stöd för den brottsliga invasionen av Irak.
Samma dag som invasionen i mars 2003 skrev Richard Perle, chef för den högerinriktade tankesmedjan American Enterprises Institute och tidigare ordförande för Pentagon Defense Policy Board, i tidningen Guardian att kriget skulle göra slut på ”fantasin att FN är grunden för en ny världsordning”. Han menade att sätta tillit till säkerhetsrådet ”det är en farligt felaktig idé, som obönhörligt leder till att avgörande moraliska och militärpolitiska beslut överlämnas till sådana länder som Syrien, Kamerun, Angola, Kina och Frankrike”.
Nästa dag publicerade Wall Street Journal, ett språkrör för den amerikanska regeringen, en ledare som krävde att USA lämnar FN för att ”klä av organisationen dess påstådda legalitet och allvar och få bort ett hinder mot en riktig kollektiv säkerhet”.
”Riktig kollektiv säkerhet” – man påminns om den sovjetiske utrikesministern Litvinos tal till Nationernas Förbund 1938, där han fördömde västländerna för att blunda för de fascistiska regimerna istället för att upprätta en kollektiv säkerhet mot dem.
Perles uttalanden, Wall Street Journals ledare och en flod av andra artiklar och officiella dokument de senaste två och halvt åren är ett uttryck för det dilemma som Bush och Blair nu ställs inför. Å ena sidan behöver de ett officiellt godkännande för sina äventyr, som i fallet med Iran. Det är därför de stödjer den nya princip som Kofi Annan nyligen introducerade och som skulle ge FN mandat att godkänna militära och andra interventioner i en suverän stats interna angelägenheter om ”ett folkmord” hotar. Det är synnerligen oklart vem som skulle rätten att avgöra om det finns ett sådant hot.
Men å andra sidan vill Bush och Blair också bestämma utan att behöva stödja sig på FN, troligen eftersom kriget mot Irak har visat att det blivit svårare att genomtvinga deras vilja i säkerhetsrådet. Det förskräckliga resultatet av äventyret i Irak kommer att bidra till mer motstånd från andra kapitalistiska länder om inte av andra så i vart fall av pragmatiska skäl.
Därför går mycket av högerpropagandan i USA ut på att ett FN-medlemskap är en begränsning av USA:s suveränitet som hindrar Amerika att uppfylla sitt historiska uppdrag att sprida ”frihet och demokrati” över hela jordklotet, om nödvändigt med våld.
Detta är en i högsta grad motsägelsefull inställning. Man påstår att begränsningar i USA:s suveränitet är oacceptabla men att USA samtidigt har en gudagiven rätt att begränsa andra länders suveränitet. Det verkar som om idén om självbestämmande är rent unilateral.
Denna motsägelse var uppenbar under det angrepp mot Jugoslavien som inleddes 1992, när den västliga propagandamaskinen ivrigt och triumfartat rättfärdigade kränkningar av den nationella suveräniteten – som kulminerade i bombmattorna 1999. All internationell rätt sattes åt sidan av NATO-länderna och deras försvarsadvokater i media, med ett fåtal undantag (bl a The Independent). De svenska massmedierna anslöt sig omedelbart och gav en konsekvent lögnaktig rapportering av kriget.
Och det är just den internationella rätten som är kärnan i den politiska konflikt som nu pågår i FN.
Mot anarki
I kampanjen för att misskreditera FN upprepas hela tiden påståendet att organisationen blivit för svag och att den därför inte längre kan fylla sina uppgifter enligt FN-stadgan.
Det finns skäl att erinra om FN:s ändamål och grundsatser, som framgår av stadgans första artiklar.
Artikel 1. Förenta Nationernas ändamål äro:
1. att upprätthålla internationell fred och säkerhet och att
i detta syfte dels vidtaga verksamma kollektiva åtgärder för
att förebygga och undanröja hot mot freden samt för att undertrycka
angreppshandlingar eller andra fredsbrott, dels genom fredliga medel och i överensstämmelse
med rättvisans och den internationella rättens principer tillrättalägga
eller lösa internationella tvister eller saklägen, som kunna leda
till fredsbrott;
2. att mellan nationerna utveckla vänskapliga förbindelser, grundade
på aktning för principen om folkens lika rättigheter och självbestämmanderätt
samt vidtaga andra lämpliga åtgärder för att befästa
världsfreden:
3. att åstadkomma internationell samverkan vid lösande av internationella
problem av ekonomisk, social, kulturell eller humanitär art samt vid befordrande
och främjande av aktningen för mänskliga rättigheter och
grundläggande friheter för alla utan åtskillnad med avseende
på ras, kön, språk eller religion;
4. att utgöra en medelpunkt för samordnande av nationernas verksamhet
för dessa gemensamma syften.
Artikel 2.
Organisationen och dess medlemmar skola vid fullföljandet av de i artikel
1 angivna ändamålen handla i överensstämmelse med följande
grundsatser:
1. Organisationen grundar sig på principen om samtliga medlemmars suveräna
likställdhet.
2. Alla medlemmar skola för att samtliga skola komma i åtnjutande
av de rättigheter och förmåner, som följa av medlemskapet,
ärligt fullgöra de förpliktelser, som de åtagit sig enligt
denna stadga.
3. Alla medlemmar skola lösa sina internationella tvister med fredliga
medel på sådant sätt, att internationell fred och säkerhet
samt rättvisan icke sättas i fara.
4. Alla medlemmar skola i sina internationella förbindelser avhålla
sig från hot om eller bruk av våld, vare sig riktat mot någon
annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende eller på
annat sätt oförenligt med Förenta Nationernas ändamål.
5. Alla medlemmar skola lämna Förenta Nationerna allt bistånd
i varje åtgärd, som organisationen företar i överensstämmelse
med denna stadga, samt avhålla sig från att lämna bistånd
åt någon stat, mot vilken Förenta Nationerna vidtager förebyggande
åtgärder eller tvångsåtgärder.
6. Organisationen skall sörja för, att stater, som ej äro medlemmar
av Förenta Nationerna, handla i överensstämmelse med dessa grundsatser,
i den mån detta kräves för upprätthållande av internationell
fred och säkerhet.
7. Ingen bestämmelse i denna stadga berättigar Förenta Nationerna
att ingripa i frågor, son väsentligen falla inom vederbörande
stats egen behörighet, eller kräver, att medlemmarna hänskjuta
sådana frågor till lösning enligt denna stadga. Denna grundsats
skall dock ej utgöra hinder för vidtagande av tvångsåtgärder
jämlikt kapitel VII.
Det är alltså tydligt att FN är avsett att vara ett forum där kollektiva åtgärder kan föreslås, diskuteras och godkännas, inte en överstatlig organisation (som EU) vars medlemmar är underställda besluten. FN-traktatens syften kan uppnås bara genom samarbete och ömsesidig respekt. Det förväntas att medlemsländerna följer resolutionerna från säkerhetsrådet och generalförsamlingen, men de kan inte tvingas till detta.
Att det skall finnas fem permanenta medlemmar i säkerhetsrådet, som alla har vetorätt, är ett uttryck för de motsättningar som fanns bland de allierade (Sovjetunionen, Kina och västmakterna) under det andra världskriget.
Mot bakgrund av hur dominerande de kapitalistiska länderna var i FN:s början skulle Sovjetunionen, som enda socialistiska stat, inte ha kunnat stå emot i säkerhetsrådet om det inte fanns en vetorätt. Och mot bakgrund av Sovjetunionens framväxt som världsmakt, den kinesiska revolutionen och de nationella befrielserörelserna runt om i världen ville både USA och Storbritannien ha veto för att hindra ovälkomna ändringar när det gällde politiken i säkerhetsrådet.
USA och Israel trotsar FN
Två länder har konsekvent visat att man inte vill ha samarbete, att man inte har respekt för andra länder utan förakt för FN-resolutionerna – USA, som har använt sitt veto över 400 gånger, och Israel som liksom USA struntar i de resolutioner man inte vill godkänna.
USA har lagt in veto mot omkring 70 resolutioner i en lång rad frågor som rör palestinierna, bl a Israels kränkningar av palestiniernas rättigheter, Israels olagliga ockupation av palestinskt område och Israels skyldigheter.
När Israel blev medlem i FN 1949 var landet skyldigt att uttryckligen godkänna vissa villkor, däribland de gränser som FN hade bestämt och rätten för 750 0000 palestinier att återvända hem. Men den sionistiska regeringen har visat att den aldrig kommer att acceptera dessa villkor.
Den amerikanska regeringen var i stort misstänksam mot Israel fram till kriget 1967, då Washington fann att dess mål i Mellanöstern bäst kunde uppnås genom en allians med sionisterna. Sedan dess har USA vällt pengar in i Israel i form av kontanter, lån (de flesta har avskrivits), lånegarantier och militär utrustning. Under de senaste 25 åren visar officiella amerikanska regeringssiffror att det årliga ”biståndet” uppgår till mellan tre och fem miljarder dollar, men många amerikanska ekonomer hävdar att det verkliga beloppet är mycket högre.
I gengäld har Israel reservationslöst stött USA:s politik och har lyckats upprätta ett nätverk med kontakter på högsta nivå i den amerikanska regeringen, t ex Paul Wolfowitz. En av huvudplanerarna för angreppet 2003 på Irak var Douglas Felt, som arbetar för Donald Rumsfeld och är en sionistisk fundamentalist.
Sedan 1967 har USA:s och Israels politik i Mellanöstern sammanlänkats så att de i praktiken är identiska. Den sionistiska drömmen om ett Stor-Israel från ”egyptiska bäcken” (Nilen) till gränsen mot Iran passar perfekt med USA:s geopolitiska drömmar, bl a om kontroll över oljefyndigheter.
Den ”irakiska konstitutionen” är egentligen en planskiss för en uppdelning av landet i tre zoner, en för den kurdiska norra delen, en omkring Bagdad och en för Basra. Detta har funnits på den sionistiska dagordningen i mer än 50 år.
Kampanjen för att misskreditera FN är en farlig väg mot anarki och rättfärdigande av principen att den som har makt också har rätt. Det skulle möjliggöra för USA, Storbritannien och Israel att ohindrat starta nya krig. Det skulle i praktiken ödelägga hela strukturen för den internationella rätten.
Progressiva bör uppmana till en reformering av FN i linje med vad som förespråkades av Kubas utrikesminister Felipe Perez Roqué vid FN:s generalförsamling 58:e möte den 26 september 2003:
”Det som behövs är en reform som gör att man kan återvända till rötterna för FN, som garanterar en effektiv respekt för fördraget och återupprättar mekanismer för kollektiv säkerhet och internationell rätt.”
”En reform som garanterar att FN har förmåga att upprätthålla fred, att leda kampen för en allmän och fullständig nedrustning, också av kärnvapnen – som många generationer har sett fram emot.”
”En reform som återger FN dess rätt att kämpa för social och ekonomisk utveckling och grundläggande rättigheter, som rätten till liv och mat, för alla som bor på denna planet. Detta är mer än nödvändigt nu, när nyliberalismen så tydligt har misslyckats och det uppstått en ny möjlighet att skapa ett nytt system för internationella ekonomiska relationer. Vi måste tillbaka till diskussion om de svåra ekonomiska och sociala problemen som världen för närvarande står inför. Vi måste prioritera kampen för rätten till utveckling för nära fem miljarder människor.”
P C
