För ca 15 år sedan ägde sammanbrottet av de socialistiska staterna
i Europa rum, "Muren föll". Detta blev upptakten till en hysterisk
avveckling, konkurrensutsättning och privatisering av det samhälleligt
ägda även i vårt land. Statlig egendom och företag såldes
ut och en stor del av den offentliga sektorn ( skola, vård och omsorg)
skars ned liksom det sociala skyddsnätet. I den situation som uppstod kunde
det privata kapitalet nu ta tillbaka de landvinningar arbetarklassen under några
sekel tillkämpat sig. Det skedde oftast under mantrat "Vi har levt
över våra tillgångar".
Från 1917 och fram till slutet av 80- och början av 90- talet var
de socialistiska staterna i östra Europa en trygghetsfaktor, även
för arbetarklassen i det kapitalistiska väst. Den kunde härigenom
lättare stå emot storfinansens och näringslivets värsta
ekonomiska, sociala, politiska men även kulturella härjningar, globalt
såväl som regionalt.
Det kapitalistiska samhället var och är splittrat genom inbyggda motsättningar
mellan olika ekonomiska klasser; överklassen och arbetarklassen, och olika
skikt som ofta kallas medelklass. Med kapitalismens nyvunna övertag försvagades
arbetarklassen i sin kamp för en rättvis och jämn fördelning
av de ekonomiska resurserna. En viktig roll vid denna försvagning spelar
arbetarrörelsens huvudsakliga uppdelning i en reformistisk respektive revolutionär
gren. Den reformistiska grenen håller arbetarklassen medvetet kvar i omedvetenhet
om klasskampen och fördröjer så alltjämt kampen för
ett värdigt liv för alla. Reformisternas representanter inom socialdemokratin
bedrog och bedrar sina medlemmar och hela folket genom återkommande svikna
löften om förbättringar i och genom klassamarbetet.
Kapitalägarna och deras representanter låg hela tiden i startgroparna
och kunde vid murens fall återta sina förlorade positioner.
Detta drabbar också kulturarbetarna och kulturlivet.
Liksom samhället i övrigt, är medlemmarna i den kulturella sektorn
inte heller någon homogen grupp. Dess utövare inom konst; musik,
teater; prosa, poesi, film; mm. är av _ tradition huvudsakligen framsprungna
ur medelskikten med dess ekonomiska förutsättningar och akademiska
traditioner, vilket underlättar studier samt tillgängligheten till
och utövandet av bildande konst. Under åren med en viss ekonomisk
uppgång, också för den kroppsarbetande massan, fick även
dess barn något större möjligheter att träda in på
en estetisk bana.
När kapitalägarna i slutet av 80- talet kunde ta tillbaka vad de tidigare
förlorat, krävde de i allt högre grad att kulturen skulle vara
"självgående", utan statlig finansiering och subventioner,
i enlighet med den kommersiella "kulturens" existensvillkor. Som en
följd av de borgerliga initiativen var det under 90- talet många
kulturutövare som bildade egna företag. Det anordnades t.o.m. AMS-
kurser i ämnet.
Små och svaga fackförbund och intresseorganisationer inom de olika
sektorerna utan enhetlig strategi har nu ännu färre påtryckningsmedel,
möjligheter och makt att stå upp emot den borgerliga kulturpolitiken
som drivs. "Först kommer maten och därefter moralen" många
faller nu in i den borgerliga kultursyn som innebär att de utövande
ska roa och underhålla inte skapa och absolut inte ifrågasätta.
Få i samhället i övrigt uppmärksammar eller känner
sympati i kulturarbetarnas svåra situation.
Möjligheterna att försörja sig, hårdare A- kasseregler,
försämrade villkor i största allmänhet och i synnerhet för
kulturellt arbete, gör att de mest utsatta inte kan fortsätta inom
sitt yrke.
Möjligheterna för vardagskulturen att ta plats samt mediebevakning
av bildande kultur minskar successivt, vilket är en förutsättning
för den ekonomisk- politiska makten att göra dessa yttringar till
något ointressant, ovidkommande, onödigt och oförståeligt
för alla och envar.
Största delen av media privatägd, oberoende privatägd eller beroende
"public service" ( så länge staten är i det privata
kapitalets ägo) kuserar på kulturkommersialismen med dess ofta förenklade
och naiva budskap. I detta läge är det svårt för vem som
helst att hitta fram till en kultur med budskap och värderingar utöver
de rent allmänmänskliga behov som den återspeglar. Det känns
som om vi vore åter på väg mot en situation där bildande
konst ska vara förbehållen de rika och äga existensberättigande
på deras exklusiva villkor.
Emedan det för en människa utan tradition tar tid att utveckla förståelse
och intresse i kulturella frågor, utnyttjas det av kapitalet för
kommersiella intressen på ett för den genialt sätt; kommersialism
och amerikanisering serveras uttryckligt som "arbetarkultur" och i
tider av ständig nedmontering av samhället med ökad arbetsbelastning
alternativt arbetslöshet, är lättillgängliga och lättköpta
budskap i snart sagt varje vrå, där för att göra oss till
ensamma, lättstyrda, ickereflekterande och köpglada konsumenter. Tid
för tankearbete, högre värderingar, ifrågasättande,
engagemang, solidaritet, historisk kännedom eller kort och gott för
diskussion står i stark kontrast till den borgerliga intentionen.
Det behöver väl inte tilläggas att samma fenomen äger rum
inom skolan och utbildningens värld. När unga människor ska utvecklas
till duktiga konsumenter, kan tillgång och tid till en kultur värd
namnet bli ett stort hinder.
Kjell Bygdén