När socialdemokraterna och samarbetspartierna vänsterpartiet och
miljöpartiet för snart två månader sen presenterade budgeten
för 2006 framställdes den som unik av finansministern Pär Nuder
i inledningsanförandet som han höll i riksdagen. ”Den budget
som nu ligger på riksdagens bord är i ett avseende unik. Man får
nämligen gå lång tid tillbaka för att finna en statsbudget
som inte innehåller några nya besparingar”.
Den här budgeten skulle sätta punkt för den ”ekonomiska
kris” i Sverige under 1990-talet och vara orsaken till de besparingar
som drabbat det arbetande folket under de senaste 15 åren, enligt Nuder.
Lovorden från vänster- och miljöpartiet var också översvallande.
Medan borgerligheten, som vanligt, fördömde budgeten för att
inte innehålla tillräckligt med skattelättnader för kapitalisterna
och storfinansen och inte tillräckligt med nedskärningar i socialförsäkringssystemet
och den offentliga sektorn.
Så särskilt unik är den inte, snarare är det en ordinär
valbudget. Den är präglad av den nyliberala politik som storfinansen
eftersträvar och eftersträvat allt sedan Gösta Bohmans dagar
som finansminister, och lydiga redskap för den politiken har både
de borgerliga och socialdemokraterna med samarbetspartierna varit. De har fört
precis samma politik som ledde till den ”ekonomiska krisen” under
1990 talet.
Den politik som då fördes och togs till intäkt för nedskärningar
i den offentliga sektorn och socialförsäkringssystemet präglades
också av enorma överföringar av statens tillgångar till
privatkapitalet. Bland annat överlämnade man nästan 80 procent
av det statliga skogsbeståndet, men också skattereformen och insatserna
för att rädda privatbankerna vid fastighetskraschen betydde enorma
överföringar från staten till storfinansen, närmare 500
miljarder kronor.
Storfinansen kunde sedan låna ut vinsterna från dessa rövade
samhälliga tillgångar till staten och på det viset lyckades
man med att konstruera en statsskuld på 1 500 miljarder som användes
som slagträ mot det arbetande folket för att de skulle acceptera nedskärningspolitiken
och EU-inträdet utan allt för mycket knot.
Vi har allt sedan 90-talet sett hur denna politik har bidragit till att rasera
"den goda välfärden", ett uttryck som myntades i den socialdemokratiska
pamfletten "Steget in i 2000-talet, – en socialdemokratisk politik
i förändringens tid". Skola, barnomsorg, sjukvård, äldrevård,
arbetslöshets- och sjukförsäkringssystemet - alla vitala delar
av det som folk uppfattar som den s k goda välfärden - har genomgått
drastiska förändringar till det sämre, försämringar
som inte kan skylas av det valfläsk som årets socialdemokratiska
budget serverar i form av plusjobb och det man kallar framtida satsningar.
Snarare skulle det vara unikt om regeringen, med tanke på opinionssiffrorna
och den rådande massarbetslösheten, lagt fram en budget utan några
som helst löften om ökad sysselsättning.
Vad som utmärker budgeten och är illavarslande för framtiden
är att man tänker fortsätta att minska den offentliga konsumtionen
som andel av BNP, vilket måste innebära att satsningarna på
plusjobb och de andra åtgärderna mest är till för att frisera
arbetslöshetssiffrorna inför valet. Utan en utbyggnad och upprustning
av den offentliga sektorn kan aldrig problemen med massarbetslösheten lösas,
och då räcker det inte med plusjobb under ett valår.
Och någon tillstymmelse till att förändra den rådande
fördelningspolitiken märks heller inte. Nej, trots löften om
skattesänkningar för låg- och medelinkomster, barnbidragshöjningar
och höjningar av pensioner blir det arbetarklassen och mindre bemedlade
som kommer att drabbas av de höjda energiskatterna, fastighetsskatten och
andra punktskatter. Kapital- och bolagsskatter kommer även i fortsättningen
att stå för mindre än 7 procent av statens skatteintäkter,
vilket är nästan samma summa som staten drar in på energiskatter
och fastighetsskatter. De rika skall fortsätta leva i överflöd.
Vi kommunister vill föra en annan politik, en politik som gynnar det arbetande
folket, och den kan inte föras utan att ta från de rika och storkapitalet,
utan att ta från de rika har man bara kosmetika att erbjuda och det är
så man får se socialdemokraternas och samarbetspartiernas budget,
kosmetika för att försöka dölja klassamhället.
Vi vill inte dölja klassamhället, tvärtom, vi vill lyfta fram
det i ljuset för att kunna avskaffa det och föra en politik som ger
det arbetande folket makten över sitt eget liv och möjligheten att
bygga ett samhälle fritt från utsugning och klassförtryck.
Därför ställer vi upp i valen 2006 och tänker mobilisera
alla krafter för att sprida vårt alternativ till den nyliberala politiken
som förs oavsett regeringens färg.
Jan Jönsson