En svensk så kallad "fredssoldat" i Afghanistan har fallit offer för en attack och bestörtningen i hemlandet är stort. Bestörtning bland folket som vant sig vid att se Sveriges roll i världen som en fredskraft, präglat av neutralitet, alliansfrihet och tiden då Sveriges statsminister jämförde USA:s övergrepp mot Vietnam med de tyska fascisternas terror i Guernica och Treblinka.
Sen finns det andra krafter, som inte reagerar bestörta utan istället
upprörda – upprörda över att afghaner faktiskt vågar
att ge sig på svenskar, SVENSKAR! som påstås vara är
ute i fredsuppdrag!
Båda grupper verkar ha missat något väldigt viktigt: Nämligen
att Sverige under de senaste åren totalt har förändrat sin militärstrategi
och säkerhetspolitik.
Neutraliteten finns inte längre ens på pappret, den har officiellt
övergivits. Och alliansfriheten existerar bara som ett ord sedan vårt
land anslutets till EU och Nato-skapelsen ”Partnerskap för fred”.
Militärstrategiskt har Sverige gått från ett förrådsbaserat
invasionsförsvar, alltså skydd av landets territotium mot främmande
inkräktare, till en helt ny organisation där tyngdpunkten ligger på
invasion i andra länder. Invasion betyder överfall. Militär invasion
mot andra länder är enligt FN-stadgan ett brott. FN kom till efter
andra världskriget just för att förhindra invasion mot andra
länder. Men sedan dess har det hänt mycket i världen. USA har
blivit den dominerande ”supermakten” i världen och dikterar
villkoren. FN-stadgan har efter Vita Husets diktat omtolkats till västvärldens
skyldighet att sprida ”frihet och demokrati” med vapenmakt i hela
världen. Sveriges regering har öppet slutit upp bakom Bushadministrationen.
Regeringen åberopar en ”gemensam värdegrund” med Washington
och tar inte ens avstånd från de värsta övergreppen som
USA står för.
Tvärtom, direkt och indirekt, genom specialstyrkor och gemensam utveckling
av militärmateriel är Sverige djupt insyltat i den amerikanska militärapparaten.
Alliansfriheten må fortfarande stå på ett papper, men i verkligheten
är den död.
Vi vet att svenska regeringar alltid var beredda att göra avsteg från
neutralitetspolitiken när bröderna i Väst så begärde,
antingen herrarna satt i Berlin eller Washington, men dessa avsteg var trots
allt ett brott mot vår officiella försvarspolitik. Neutralitetsdoktrinen
tyglade de värsta krigshökarna i Sverige och öppnade möjligheter
för fredskrafterna.
Med försvarets nya inriktan på ingripande i andra länder är
situaionen förändrad från grunden. Militärledningen ser
det som vår skyldighet att följa när USA, EU eller Nato kallar.
Detta skapar en otryggare värld även för Sverige.
Det är självklart att de länder och folk som drabbas av bombningar
och ockupation försöker vedergälla genom attacker mot inkräktarna.
Och det gäller givetvis alla som är med i fiendens styrka. Den enskilde
svenske soldaten som lurats till ”fredstjänst” i Afghanistan
må ha personligen vilka ärliga uppsåt som helst – han
lyder order av US-army och tillhör den USA-ledda armén som bombar
landet. Han tillhör den ”alliansen” under Washingtons befäl
som tagit livet av ca hundratusen irakier.
Enligt Bengt Albons i DN sammanföll angreppet mot svenskarna med att amerikanska
soldater genomför en offensiv i södra och östra Afghanistan.
”Eftersom den svenska insatsen i Afghanistan frigör amerikanska styrkor
så ger Sverige ett indirekt stöd för USA:s krig i Irak”,
skriver Albons.
Afghanistan är förvisso ett underutvecklat land, men inte så
underutvecklad att man inte ser sammanhanget mellan amerikanska bombningar mot
så kallade al Qaidafästen, som oskyldiga civila betalar med sina
liv, och amerikanska koncentrationsläger i regionen med av Bush sanktionerad
tortyr och massakrer som i Falluja.
Den svenska hemliga insatsstyrkan i Afghanistan uppträder tämligen
oskyddat för att vagga in befolkningen i ett slags förtroende, men
vi kan inte komma ifrån att de går krigsmaktens ärenden. Och
blir de avslöjade med detta behandlas de förstås som fienden
ska behandlas.
Sveriges de facto-allians med USA och Nato skapar inte bara otrygghet för
soldaterna som Sverige bidrar med i olika krigshandlingar i främmande länder
utan det ökar också avsevärt otryggheten här i landet.
Försvarsminister Leni Björklunds vill inbilla oss att de våldtagna
folkens motståndsrörelser kommer att skilja mellan husbondens och
drängländers soldater, vilket är antingen totalt naivt och ologiskt
eller en mycket grov lögn.
Attacken mot svenska soldater i Afghanistan är en logik som följer
med kriget.
Militärledningen och försvarspolitikerna i riksdagen uttrycker stolthet
över de drabbade.
Leni Björklund har genast gjort klart att Sverige inte kommer att ta hem
sin styrka nu. Hon lovar att undersöka om de svenska soldater kan skyddas
bättre, men hon vet att det inte finns någon livsgaranti i krig,
inte ens när man kommer från Sverige.
Försvarsministern vill också göra det enkelt för sig när
hon framhåller att de drabbade soldaterna frivilligt deltar i kriget,
alltså – de kan skylla sig själva. En varningslampa bör
tändas för alla som idag tar tjänst i det svenska försvaret
– där måste numera alla officerare skriva på att de är
beredda att delta i krigshandlingar utomlands.
ÖB Håkan Syrén svarar något ärligare på frågan
om svenska folket måste vänja sig vid att fler döda svenska
soldater i och med omställningen av försvaret: ”Ju större
utlandsengagemanget desto mer ökar risken.”
Det är beklagligt för alla dem som förlorar en anhörig,
en tragedi för de som lemlästas i kampen för att försvara
kapitalets och USA:s intressen.
Jag anser att det i denna situation endast finns en positiv aspekt – det
är en dyrköpt maning till alla fredsvänner.
Kräv stopp för svenskt deltagande i imperialistiska krig!
Kräv soldaterna hem från främmande länder
Rolf Hagel
Sverker Åström, nestor i svensk utrikespolitik, ambassadör och
tidigare kabinettssekreterare kräver i DN 27 november 2005 av regeringen:
”Våga markera svenskt missnöje med amerikanska övertramp!
… Vi ska angrippa USA:s noncharlans och fräckhet på diplomatisk
väg! … Vi kan inte som hittills ange som officiell ståndpunkt
att Sverige och USA har en gemensam värdegrund.”
Iraks och Afghanistans motstånd mot ockupationsmakten kallas i dag för terrorister, även av det officiella Sverige. Ska vi enligt detta mönster också döpa om den norska motståndsrörelsen mot de tyska ockupanterna till terrorister?
