Under två veckor, i månadsskiftet oktober/november skakades Frankrike
av kravaller, upplopp och revolt. Ett uppror som började i Paris fattiga
förorter och som sedan spred sig som en löpeld genom hela landet.
Den utlösande orsaken var att två unga människor, Bouna Traore,
15 år och Zyed Benna 17 år, brändes till döds i en transformatorstation
när dom försökte gömma sig för polisen, samma polis
som några dagar senare kastade in en tårgasgranat i en moské
vilket gav ytterligare bränsle åt revolterna.
När sedan den reaktionäre franska inrikesministern Nicolas Sarkozy
gick ut och kallade dom revolterande ungdomarna "slödder" som
ska "spolas ut" var storbranden ett faktum som inte lät sig hejdas
av hot om utvisningar och långa fängelsestraff. För detta har
Nicolas Sarkozy skaffat sig ett starkt stöd bland nynazistiska och extremhögerns
väljare, inför den stundande presidentvalskampanjen.
I Paris fattiga förorter bor många invånare från Frankrikes
tidigare kolonier, och inte bara där utan även i förorter till
dom andra storstäderna i Frankrike, liksom till en del städer i Nederländerna
och Tyskland, där också revolten spred sig. Många människor
har bott i de här områdena under lång tid, de flesta är
ungdomar som är födda i Frankrike och det är ofta deras föräldrar
också. Men trots ett helt liv i Frankrike är de andra klassens medborgare.
I dessa förstäder råder en arbetslöshet som vida överstiger
Frankrikes officiella som ligger kring åtta procent. I flertalet av förorterna
är arbetslösheten uppåt 40 procent och bland ungdomen kring
50.
Det är områden som har utsatts för omfattande social nedrustning
på alla områden. Den offentliga servicen har i takt med den ökade
arbetslösheten minimerats, liksom stödet till kultur och idrottsföreningar.
Många av ungdomarna har förvägrats en relevant utbildning, genom
nedskärningar inom skolan, som i varje fall skulle ge dom en chans att
konkurrera om dom få nya arbeten som har skapats. Dessutom har de utsatts
för omfattande diskriminering och ren förföljelse när polisen
jagat illegala invandrare.
Högerns förklaringar till händelserna och recept för att
förhindra framtida revolter är som vanligt ett försök att
dölja de klassorättvisor som råder inom ett kapitalistiskt system,
och tar sig ibland ganska lustiga uttryck.
Till exempel när statsrådet med ansvar för arbetsmarknadsfrågor,
Gérard Larcher, med stöd av Bernhard Accoyer, regeringspartiets
UMP:s gruppledare i Nationalförsamlingen, går ut och påstår
att polygami, eller månggifte skulle vara orsakerna till revolterna, därför
att ungdomarna i dom polygama familjerna skulle sakna manliga förebilder
och skulle därmed få ett asocialt beteende som gör dom oanställbara
och därmed arbetslösa. Med dom här förklaringarna hamnar
man i samma klass som Le Penn och andra nynazister. Deras lösningar är
undantagstillstånd, poliser, utvisningar och hårda fängelsedomar.
Men ungdomarna har ju förebilder, dom har Bush, Blair och andra av imperialismens
företrädare, de har ju visat hur man med våld tillskansar sig
makt och dominans över hela länder.
Att sakna manliga förebilder i sin direkta närhet är en situation
man delar med många barn som lever med en förälder efter skilsmässa,
och då skulle högern lika bra kunna påstå att anledningen
till revolten är dom ensamma mödrarna, men då hade det kanske
inte varit lika lätt att mobilisera högerreaktionen för kapitalets
intresse att splittra arbetarklassen.
Men problemet är inte polygami, utan handlar om ekonomi som är den
främsta orsaken till all social oro. Det är inte bara Frankrikes,
utan det är ett problem som finns i hela EU, och i alla utvecklade kapitalistiska
länder. Överallt pågår också samma sociala nedrustning,
och stigande massarbetslöshet är inget som är speciellt för
Frankrike, det är en följd av den nyliberala politik som bl.a. EU
är garant för.
När kapitalet söker billig arbetskraft och strävar efter ökade
profiter finns ingen social hänsyn, det har vi lärt oss från
Sverige och här finns också samma problem som i Clichy-sous-Bois,
områden har bara andra namn. I Rosengård i Malmö är det
mindre än 40 procent av befolkningen i arbetsför ålder som har
ett arbete eller utbildningsplats att gå till, hälften av grundskoleeleverna
går ut ur grundskolan utan att ha behörighet för en gymnasieplats.
Så att även högern i Sverige oroas över att den sociala
oron skall spridas till dom svenska kommunerna är inget att förvånas
över, och här liksom i Frankrike föreslår högern att
den sociala oron och klasskampen skall mötas med ökad repression.
När folkpartiet föreslår att man skall tredubbla polisen i dom
socialt mest belastade bostadsområden så följer man bara i
spåret på andra högerreaktionärer och nynazister. Fler
poliser skapar inte fler jobb som kan komma dom tillgodo som är i störst
behov av dom, tvärtom stjäl det resurser från skolan och resten
av den offentliga sektorn.
Man kan tycka att dom sociala protesterna i Frankrike tar märkliga vägar,
vad är det för mening med att bränna skolor, bussar, offentliga
byggnader och grannens bil? Det kan aldrig bli en framgångsrik väg
och visar mest på hur oorganiserade protesterna är. Ska dom bli verkningsfulla
måste dom riktas mot storkapitalet och dom verkliga makthavarna. Där
har kommunisterna en viktig roll, liksom hela arbetarklassen, som måste
hjälpa sina mest utsatta klassbröder att organisera kampen för
ett samhälle som kan garantera de mest grundläggande mänskliga
rättigheterna arbete, bostad och rätt till en bra utbildning, men
också ett samhälle utan utsugning och diskriminering. Ett sånt
samhälle är ett socialistiskt och det når vi genom organiserad
kamp mot storkapitalet och dess företrädare, genom solidaritet i hela
arbetarklassen oberoende av etnisk eller religiös tillhörighet.
Jan Jönsson